Lancelot

Lancelottie herself.
En väldigt stirrig och lättupphetsad häst,
som även är väldigt ful till utseendet.
Kostade många pengar en gång i tiden,
då hon gick 1.50-hoppningar, men går
nu knappt över någonting. Bara att
rida henne i markarbete är ett litet
äventyr, då hon är rädd för alla hinder
på banan, och skyggar och spänner sig
så fort vi kommer i närheten av dem.
Detta gäller särskilt vattenmatten
som är ett livsfarligt monster.

Cardento

Min lilla fyraårige Cardentovalack. En riktigt snygging,
som är mästare på att bocka och busa. Som synes på bilderna
har han dock en tendens att dra in nacken lite väl mycket.
Att få honom fram för skänkel är just nu prioritet ett,
eftersom han är alldeles för lätt och stökig i munnen.

Fredag, den tjugoåttonde maj

Bonnie var ledig och Kevin hade bråttom, vilket innebar att jag var ansvarig för uppvärmning av tusen hästar under förmiddagen. Jag började med Viceroy, för att sedan gå över till Placido, som Bonnie rider i vanliga fall, men Kevin nu skulle hoppa inför eventuell tävling. Det blev dock ingen start för henne, eftersom hon inte hoppade alls bra under träningen idag. Medan Kevin hoppade började jag rida Quick, som även han är aktuell inför tävlingen. Det gick betydligt bättre, så han får troligtvis följa med. Näst ut var Cruising, som fick hoppa lite högre, medan jag fortsatte med Tommy. Tom skrattade åt mig när jag gav honom den mest lidande min jag kunde uppbåda. Hans kommentar blev "Lazy bastard, huh?" med en blinkning med ena ögat. Jag kunde inte annat än hålla med.

Efter lunch gav jag mig ut på en skogstur med Bonnies häst, Wrunch. Min egen Ärta fick vila, eftersom min lediga dag ska infalla imorgon och det känns sådär att låta henne stå dagen innan tävling. Det har jag kanske inte berättat än, men på söndag är det tävlingsdags igen! Då ger vi oss av till Soest, jag, Bonnie, Kevin och Ilse, tillsammans med sex hästar.

Det blev en lugn och skön tur med Wrunch och sedan var det (äntligen) dags att ta tag i mina hästar för dagen. Jag började med Lancelot och sedan Cardento, som båda fick pass på utebanan. Därefter ringde Kevin och bad mig ta med Sjimmie på en runda i skogen. Detta blev den nionde hästen för dagen och ni kan ju gissa hur trött jag var.. När jag kom tillbaka var klockan närmre halv sex, pojkarna hade redan åkt för att hämta Milena och Janneke var i full gång med att fodra. Jag klädde av Sjimmie och gjorde honom i ordning och sedan gick jag upp till mig, samtidigt som Janneke sa hejdå och åkte hem. Det hon glömde berätta var att Ärtan och Wrunch fortfarande var ute i hagen och jag hade inte en tanke på det, eftersom allt annat var fixat och fodring är den sista sysslan att utföra. Alla dagar utom den här då, alltså. Morgonen efter var det (såklart) jag som fick skulden, av Janneke, för detta lilla missförstånd. Själv tyckte jag inte att det var särskilt farligt, oavsett vems fel det var, eftersom hästarna snarast var glada över att få gå ute i gräset några timmar extra. Överlevde gjorde de i alla fall.

Torsdag, den tjugosjunde maj

Varför inte börja dagen med lite fyrtaktig galopp med Quick? Sagt och gjort. Jag gick sedan vidare till Cardento, som idag för första gången bockade på riktigt. Det var sådär, med tanke på den lilla detaljen att han inte har någon hals. Som tur var blev det bara ett bocksprång. En hel radda hade inte ens jag klarat och jag brukar ändå ha ganska bra med klister i sadeln. Innan lunch tog jag mig även ett dressyrpass med Cruising, som till slut gick riktigt bra. Tänk att slutor kan vara så roligt?!

Efter lunch hjälpte Kevin mig och Bonnie med lite hoppning på våra egna hästar. Det blev endast en linje att jobba med hela passet, men det var nog så svårt. Det var ett dogleg, med tre galoppsprång framåt. Att lyckas rida framåt med långa steg, utan att tappa aktiviteten och bärigheten i bakbenen är något av det svåraste som finns. Särskilt när man, som jag, har en häst som gör allt för att länga ut sig till max. Det gick ändå förhållandevis bra och Kevin var nöjd.

Till kvällen donade jag först med lite städning, innan jag lagade min egen middag. Jag snodde ihop en korv stroganoff, men eftersom vi varken hade falukorv eller tomatpuré så fick jag använda min kreativa sida istället. Med lite knep, knåp och improvisation blev det ändå ganska gott till slut.

Onsdag, den tjugosjätte maj

Dagen inleddes lugnt och stillsamt med en uteritt på Cardento tillsammans med Bonnie och Placido. Sedan följde ett pass med Ärtan, som inte var alls lika arg idag. Det kan i och för sig spela in att vi höll oss undan från allt vad ryggningar heter.. Sjimmie fick en tur i skogen, även han, tillsammans med Tommy, precis som Cruising som fick sällskap av Lancelottie. Under eftermiddagen började regnet falla och de två sista hästarna, Quick och Viceroy, fick finna sig i att ridas i ridhuset.

Dagens mest spännande inslag skedde under kvällen, precis innan fodring. Låt oss kalla det Black Mare Incident. Jag och Bonnie gav oss ut på uppdrag för att hämta in det svarta stoet med tillhörande svart föl, på grund av regnet. Steg ett var att gå till andra sidan hagen, längst bort i hörnet, där hon stod och väntade. Väl där lyckades vi (faktiskt) knäppa fast grimskaftet och leda henne till grinden, fölet följde snällt med. Vid grinden fortsätter stoet gå, trots att denna är stängd, hoppar omkring lite på stället och helt plötsligt hörs ett öronbedövande vrål... Sto och föl blir livrädda, grimskaft är släppt, Bonnie hoppar omkring på ett ben och håller sig om foten. Som ni säkert förstår hade hon blivit trampad av den korkade hästen, som även passat på att vrida hoven över Bonnies läderskobeklädda fot. Min kommentar var "Ow, how thoughtful of her"... "Yes, I know! And all for free!, svarar Bonnie med ett lätt ansträngt skratt och tårögda ögon. Okej, var tog nu hästfan vägen? Nämen, så förvånande, hon står på samma ställe (längst bort i hagen) där vi hämtade henne för två minuter sedan. Suck. Jag går (med stålhätta på fossingarna) tillbaka till stoet , som fortfarande har ett grimskaft dinglande under hakan. Hämtar henne och går ut genom grinden, som Bonnie öppnat. Ena halvan avklarad, nu börjar nästa spännande del, att ta sig till stallet.

Jag går lugnt och stilla längs vägen med stoet bredvid mig, när jag plötsligt känner något galoppera in i ryggen på mig. Det var fölet som kom på besök. Fölet tränger sig sedan in mellan mig och stoet, medan jag försöker putta bort henne framför och till andra sidan. Det går sådär. Mitt i mina försök börjar stoet plötsligt öka farten... Hon går snabbare och snabbare och struntar blankt i att jag stretar emot (och försöker styra in henne i ett träd..). Snart är vi uppe i trav, snabb trav. Fölet galopperar omkring och är helt förvirrat, stoet travar snabbt och målmedvetet mot stallet och jag hänger som en vante längst ut i grimskaftet, springandes det fortaste jag klarar under min totala skrattattack. Bakom oss haltar Bonnie fram, näst intill döendes av skratt och framme vid stallet väntar Arthur på oss. Vilken syn han möttes av kan ni nog föreställa er vid det här laget. Som tur var stannade hästkräket vid stallet och Arthur fick ta över befälet. Han är lite starkare... Efteråt berättar Bonnie att hon hade tänkt filma hela händelseförloppet med sin mobil, men hon hann inte med eftersom vi sprang så snabbt. Professionella hästskötare var det, ja.

Tisdag, den tjugofemte maj

Det blev en ganska intensiv riddag, även om jag inte hade mer än fem hästar att ta mig igenom. Vädret var fortfarande strålande, även om det sägs att det ska bli sämre framåt veckan. Säkert Oscar som tagit med solen tillbaka till Oslo.. Jag började med Lancelot, som jag hoppade lite för Tom. Första gången jag försökte mig på det och hjälp vad pigg hon blev. Tom skällde på mig lite, eftersom hon är en rutinerad häst som borde gå att stanna efter hinder. Lättare sagt än gjort, säger jag. Det blev inga höga språng, bara några lättare linjer med fokus på kontroll.

Häst nummer två blev min egen Ärta. Jag har fått order om att rida med graman och spö, för att få henne lite mer ihop och förhindra att hon drar mig ur sadeln hela tiden. Detta uppskattas inte alls. Idag var hon värre än någonsin och i ett försök att få henne att lyssna, istället för att bara springa iväg och bli stark i munnen, försökte jag mig på konststycket ryggning. Ovanligt tråkig idé, sa Ärtan, och vägrade röra sig ur fläcken. Jag gav mig inte, utan fortsatte envist.. Ärtan likaså.. Till slut kom vi till en punkt då mina hjälper var så tydliga (hård hand och spark i magen) att hon inte kunde ignorera mig längre, detta löste hon enkelt genom att ställa sig på bakbenen istället. Vilken bra idé! Så fortsatte vi i 10-15 minuter och till slut var min häst så arg att hon stampade i marken och hoppade upp och ner med framdelen som ett arg bi. Hon frustade, stönade och fnös, och jag svettades som en gris i värme och ilska. Helt plötsligt, utan förvarning, valde Ärtan att gå några steg bakåt. Tack, sa jag, och sedan gav vi oss för dagen. Toms kommentar var bara "Det var väl bra. Då tränar hon upp sin bakdel, det är ju jättejobbigt att hoppa upp och ner på bakbenen så länge. Good for her!". Varför göra det lätt för sig?

Ännu en häst hanns med innan lunch och det blev Quick för mig och Bonnie red sin lilla 4-åriga ponny (har ännu inte växt upp över den holländska gränsen). Vi tänkte att vi skulle vara lite coola och rida utan handskar för en gångs skull (eftersom vi båda fått oerhört snygga brännor med bruna armar och kritvita händer). Detta var dock ett misstag insåg vi snabbt, då det blev ännu ett hoppass med inriktning kontroll. Det resulterade i blåsor och allmänt aj. Det är inte värt att försöka vara häftig..

Efter lunch red jag Cruising (även känd som Star Cruise, vilket är hans riktiga namn). I början var han väldigt stel, lat och tråkig, men efter ett tag insåg jag att han faktiskt är väldigt välriden. Jag kan glädja mina dressyrtränare (de är mina trognaste läsare. I alla fall är det de som klagar mest högljutt, om jag är glömmer att uppdatera...) genom att berätta att jag satt och tränade skänkelvikningar, öppnor och slutor, samt slutor i galopp på denna hoppehäst. Det gick riktigt bra och snart var han mycket mjukare och trevligare i kroppen.

Sista hästen ut blev Cardento, min lilla ponnypojk. Han är i och för sig en bra bit över ponnymåttet, men det märks inte när man rider. Förhoppningsvis växer han nog till sig i kroppen också, så småningom.

Till kvällen blev det handling på Lidl, med betydligt mindre drama än förra gången. Hoppas att det håller sig lugnt nu. Puh..

Måndag, den tjugofjärde maj

Dagen inleddes med lite lätt panik. Oscar skulle till flygplatsen och vi hade ingen bil... Kevin åkte iväg på tävling tidigt på morgonen, han syster hade lånat Kittys bil och kvar var Toms ögonsten till Mercedes, med automatlåda, vilken jag aldrig har kört tidigare. Vi lyckades till slut lösa det genom att Bonnie agerade chaufför och jag fick följa med som sällskapsdam och avvinkare. Det blev ett sorglig hejdå, precis som förra gången (om inte värre..).

Tillbaka till verkligheten igen och väl hemma på gården väntade fem hästar på att bli ridna. Det blev en riktigt tung dag.. Ridningen kändes varken bra eller rolig, så det blev några rundor i skogen istället tillsammans med Bonnie. Överhuvudtaget var allt ganska trist och det gjorde att en viss hemlängtan började sätta in. Till råga på allt var det röd dag och alla affärer stängda, så vi fick vänta ännu en dag med mathandlingen. Som tur var hade vi lite kvar i kylen, så vi slapp svälta.