Måndag, den sjuttonde maj

Det blev ännu en dag av ridande, som alla övriga. Dagens höjdpunkt blev dock lite hoppning med Ärtan. Vi började med lite tekniska övningar, som inkluderade både hinder och bommar, för att sedan gå vidare på lite linjer och till slut en kortare bana. Mot slutet höjde Tom upp för mig och det blev väldigt högt! I alla fall enligt mina (smått höjdrädda) mått mätt. Hindren låg gissningsvis mellan 1.30 och 1.40 m, vilket är högre än jag brukar hoppa. Det gick riktigt hyfsat, även om det fortfarande blir lite problem mellan hindren, då min lilla pålle drar iväg och kör sitt eget race. Hindren var dock inga problem, hoppa kan hon i alla fall!

På kvällen hade vi ett drama här i vårt boende. Eftersom Milena, den polska flickvännen, har börjat jobba i en livsmedelsbutik inne i Arnhem, måste hon hämtas upp av Lucasz varje kväll. Just denna kväll var de lite senare än vanligt och eftersom kylen var helt tom vågade jag och Bonnie inte vänta på dem, med risk för att affärerna skulle stänga. I samråd med Kitty och Tom åkte vi alltså själva och handlade för oss och även lite basvaror till resten av gänget. När vi kom tillbaka var det sura miner som mötte oss. Dessa följdes senare av en ordentlig utskällning, på grund av att vi inte handlat allt de ville ha. Vår tanke hade varit att de kunde åka och shoppa till sig dagen efter, så att de kunde bestämma själva vad de ville äta resten av veckan. Denna idé uppskattades inte alls, om den ens hördes över de upprörda rösterna. De värsta brotten vi begått var att vi inte köpt någon CocaCola till pojkarna och endast tre paket bake off-baguetter. Normalt sett äter de runt 15 paket i veckan, vilket inte är normalt överhuvudtaget. Vår tanke var alltså fortfarande bara att de skulle klara sig på det i ett dygn, men det gick tydligen inte.

För att gå händelserna lite i förväg (en av de få fördelarna med att vara en dålig blogguppdaterare) kan jag meddela att denna ilska och oförmåga att prata med mig och Bonnie höll i sig ganska precis en vecka. Mogna kommentarer som "Jag är hungrig", "Kolla, nu har jag ingenting alls att äta till lunch (samtidigt som x står och kollar in i ett fullproppat kylskåp)" och "Jag är fortfarande hungrig, vet du" följde oss i dagarna två. Moget beteende kallar vi sådant. Kloka människors råd är väl att försöka strunta i det, men det är lite svårt när man både bor och jobbar tillsammans. Usch och fy. Ibland blir man tröttare än någonsin.