Tisdagen, den fjärde maj

Efter lite stallarbete fick vi ett överraskande meddelande av Kevin; vi skulle åka på tävling! Hela gänget, alltså Kevin, Bonnie och jag, tillsammans med fyra hästar. Det var bara en träningstävling, där man för 25 euro fick starta två gånger. Kevin hoppade Unico och Speedy, båda i 1.30, och nöjde sig med varsin runda. Det speciella med tävlingen, och anledningen till att Kevin åkte på träningstävling över huvud taget, var att de även hade terränghinder på den stora gräsbanan, vilket är bra träning inför derbystarter. Det fanns pulvermangrav, extra långa hinder med grusgrav, en trippelbank (som en trappa i tre steg, först upp och sedan ner), vattengravar, häck m.m.

Det värsta var definitivt trappan, som skrämde livet ur både mig och Bonnie. Det blev en himla massa velande innan vi kunde bestämma oss om vi ens skulle försöka eller inte... Höjden och svårigheten på den var ju trots allt densamma i vår 1.10-klass, som i Kevins 1.30. Till slut tog vi mod till oss och konstaterade "Hey, what's the worst that could happen? Okey, we will die.... It was nice to meet you, bye!"

Jag gick in som första ryttare av oss och gick till min (och troligen även Ärtans) stora förvåning runt med en felfri runda över de 14 hindren. Ärtan var dock lite skeptisk till hela tillställningen... För det första hade jag lånade mastodontbroddar, för att inte halka i det småblöta gräset, och Ärtan är alltid extra försiktig när det gäller sådana. Hon tar kortade steg och högre språng, gärna rakt upp i luften. För det andra har hon, mig veterligen, aldrig hoppat varken pulvermangrav eller bank tidigare i sitt liv och knappt jag heller för den delen. Efter de första nio sprången närmade vi oss pulvermangraven, som består av ett litet hinder, en nedförsbacke, ett lite större hinder, en uppförsbacke och slutligen ett litet hinder till. Först galopperade hon glatt framåt, men när vi sedan kom lite närmre började hon tveka... "Ska jag gå ner däär? I gropen?", jag fortsatte att styra mot denna grop och vi kom över hinder nummer ett. Sedan gick det långsammare och långsammare. Väl nere i gropen blev Ärtan misstänksam på riktigt, hon stannade till, som för att fråga "Seriöst? Menar du verkligen allvar?", jag sparkade henne lite lätt i magen, vilket var ett såpass övertygande svar att hon flög rakt upp, en halvmeter över hindret och fortsatte sedan ut ur graven. Ungefär samma konversation hade vi till trippelbanken. Vi kom upp och ner, men mycket långsamt och försiktigt. Hellre det, säger jag!

Bonnie var även hon felfri på hinder med sin Wrunch, men lyckades glömma ett hinder (som jag för övrigt fick göra en liten serpentinrörelse för att inte missa) och gjorde två försök på trappan, eftersom hon kom lite väl försiktigt in första gången. Båda var vi mycket nöjda med hästarnas och våra egna insatser, och det blev därför bara en runda var. Dagen bestod i och för sig av mycket mer än så, eftersom vi hjälpte Kevin med hans hästar och hade allmänt roligt tillsammans. Vi studerade till exempel Wrunch, som stod och slickade rent hans plats i lastbilen mycket koncentrerat, ända till Ärtan närmade sig med sin tunga och skulle slicka på hans sida (den var tydligen mer slickvänlig än den egna, en decimeter därifrån..). Wrunch blev då mäkta irriterad och försökte bita Ärtan, som inkräktade på hans slickområde. Det kan man ju i och för sig förstå. Vem skulle inte bli sur om någon slickade på ens plåtbit liksom...

Hemma betyder uppackning och allmänt fix och städ. Den tråkigaste biten, men ack så nödvändig. Sedan blev det tidig sänggång, för trötta tävlingsryttare. Natti!