Under gårdagen hade det kommit en ny hästapålle, vid namn Quick. Oj, vilken snygging det var! En femårig valack med äkta hingstnacke och utstrålning. Detta blev dagens tredje häst att rida, och han var nästan lika mysig som han såg ut. Det fanns dock ett stort minus, galoppen. Quick galopperar inte som normala hästar, utan i fyrtakt istället. Detta medför att jag skumpar omkring som en liten banan och får väldigt ont i min stackars lilla beniga rumpa. Inte kul.
Jag hann även med en fjärde häst innan lunch, eftersom jag är så oerhört effektiv och duktig (skryt, skryt, skryt... Egentligen är det ingen större bedrift, men jag kan ju låtsas.). Nästa häst ut blev nu Silverstone. Silverstone är fem år, 178 cm över manken och proportionerlig i denna gigantiska storlek. Celie blev plötsligt världens (om inte universums..) minsta människa. För att lägga till ännu en svårighetsgrad är denna häst inte lättriden, utan tung, okänslig i munnen och rädd för precis allting (hinder som bara står oskyldigt på ridbanan inkluderat). Det blev ett kort pass, kan jag tillägga.
Efter lunch gick jag ut hårt med att rida Tommy, som är stor, stark och en typisk killhäst. Till och med Kevin rider honom med graman, för att kunna få honom att utföra någon vettigt alls. Efter en halvtimme kände jag mig lätt självmordsbenägen, men han hade i alla fall blivit lite svettig så det får väl räknas som godkänt ändå. Jag gick nu vidare till Lancelot, som inte alls var lika lätt som vanligt. Hon var stel och ovillig i vänstervarvet och jag kan avslöja att mitt tålamod inte direkt var på topp. Några diskussioner senare gick det ändå hyfsat och jag gick över till sista hästen för dagen, Viceroy. Man ska spara det bästa till sist, sägs det, och det gjorde jag verkligen. Det blev ett galoppfyllt pass, som till och med inkluderade piruetter (även om de kanske inte var helt centrerade och dressyrmässiga).
På kvällen nalkades utgång, men först skulle Bonnie hämtas vid stationen. Jag lånar Kevins bil och kör dit, men vilka träffar jag på där? Jo, polackerna! Tydligen hade Kevin ringt och sagt att de kunde vänta på Bonnie där, eftersom de ändå var inne i Arnhem. Detta hade dock ingen berättat för mig (som alltid brukar hämta henne), utan det blev lite dubbelbokat. Ingen skada skedd, utan möjligen lite polsk ilska och det kan man väl bjuda på.
Väl hemma igen började jag och Bonnie göra oss vackra inför natten och vid halv elvatiden gav vi oss iväg in mot Arnhem igen. Vi hittade en jättebra, gratis och säkert jätteolaglig parkering, vilket bara det var en perfekt början. När vi kom in till partykvarteret hittade vi först inget ställe som verkade vettigt. Vi gick mest runt och funderade på var vi skulle göra av oss, eftersom det bara var folk på barer och pubar i närheten. Discona hade inte riktigt kommit igång, det visade sig att vi var lite tidiga. Till slut hittade vi Aspen Valley, som var en lokal med tre barer, massor av bord och småytor här och var för dans. DJ fanns på plats och vi kunde börja önska låtar, vilket vi sedan fortsatte med hela kvällen. Vi dansade i stort sett oavbrutet mellan halv tolv och halv tre, innan vi bestämde oss för att det var dags att dra sig tillbaka mot bilen. På vägen hem i bilen fick jag kommentaren "I'm so happy. I've finally found someone that is dancing crazier than me!" Jag väljer att ta det som en komplimang, eftersom vi hade sjukt roligt och hela kvällen var riktigt lyckad. När 90-talsklassikerna kommer igång är det party på riktigt. Jag menar, vem kan sitta still till Rednex's Cotton Eye Joe?!
Jag slänger in en svettig bild på Bonnie och mig. Glada är vi i alla fall. I bakgrunden syns vår fanclub.
Killen i beatlesfrisyren var vår stalker for the night.
Sänggång blev det inte förrän klockan fyra och det lär bli en trött dag imorgon, men det var det helt klart värt. Det här ska göras om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar