Onsdag, den nittonde maj

Dagen startades upp med en uteritt, jag på Cardento och Bonnie på Silverstone. Tillsammans utgjorde vi White Horse Team. Inte helt lyckat dock, med tanke på att hästarna är 4 respektive 5 år och rädda för allting i hela världen. Vi överlevde i alla fall ritten och det får man väl se som ett plus. Även ritt nummer två blev till vår lilla skog. Denna gång var det Lancelot och Placido som fick följa med oss. Inte heller dessa hästar är särskilt balanserade, men allting är ju relativt.

Tredje hästen ut blev Sjimmie, som följdes av Quick. Medan jag red den sistnämnda fick jag hjälp av Janneke med att klippa en hysterisk Ärtas ben. Det är nämligen tävlingdags i eftermiddag och då kan man ju inte se ut hur som helst. Jag var dock tacksam över att jag slapp det skitgörat. Det är egentligen inga problem att klippa hennes ben, hon är väldigt snäll. Problemet är bara att den där lilla detaljen med att stå still inte tilltalar Ärtan alls. Hon vill gärna ha lite fart i saker och ting.

Efter lunch blev det tvättning av en fortfarande lika hysterisk Ärta. Att bli tvättad uppskattar hon nämligen inte alls, det heller. För att riktigt visa mitt misstycke måste hon därför gå omkring, skaka på sig ideligen (och därmed blöta ner sin, redan ganska blöta, matte), skrapa med framhovarna, hoppa lite på stället och skita arton gånger. När tvätten är avslutad (eller egentligen så fort vattenslangen stängs av) kommer den tillhörande jag-är-världens-mest-missförstådda-häst-tyck-synd-om-mig-minen. Gärna ackompanjerad av stora ledsna ögon och en darrande kropp.

Efter detta lilla äventyr red jag Cruising, som är en nygammal häst som kommit till stallet. Det är Linns gamla tävlingshäst, som varit utlånad först till Sverige (och Gabrielle Termén, som jag tränat ihop med några gånger) och sedan till Tyskland. Nu är han hemma igen och tanken är att Linn ska börja rida honom så fort hon får för farbror doktorn.

Tävlingsdags! Eftersom Kevin åker på så få småtävlingar bestämde jag och Bonnie oss för att ta tag i projektet själva istället. Detta innebar att hennes snälla far körde till Doorwerth, från Soest (ca. 1-1,5 timme) och skjutsade sedan oss, med hästar, i gårdens lilla lastbil till Soest (igen) och tillbaka. Dagens start blev en 1.10, både för mig och Bonnie. Banan var relativt enkel, men med fina och påhittiga hinder. Bedömningen innebar att man endast red en runda på tid och snabbast med minst antal fel vann. Bonnie var först ut och gick runt med två nedslag och en volt, till följd av att hon glömde vilken väg hon skulle ta. Känslan var ändå bra, så det räknades som ett okej resultat. Själv gick jag och Ärtan runt felfria och trots att jag tyckte att jag gjorde ganska snälla svängar slutade vi ändå på en andra plats! Min första holländska placering, det ni! 25 euro rikare blev jag också, till på köpet. Underbart.