Onsdag, den tjugosjätte maj

Dagen inleddes lugnt och stillsamt med en uteritt på Cardento tillsammans med Bonnie och Placido. Sedan följde ett pass med Ärtan, som inte var alls lika arg idag. Det kan i och för sig spela in att vi höll oss undan från allt vad ryggningar heter.. Sjimmie fick en tur i skogen, även han, tillsammans med Tommy, precis som Cruising som fick sällskap av Lancelottie. Under eftermiddagen började regnet falla och de två sista hästarna, Quick och Viceroy, fick finna sig i att ridas i ridhuset.

Dagens mest spännande inslag skedde under kvällen, precis innan fodring. Låt oss kalla det Black Mare Incident. Jag och Bonnie gav oss ut på uppdrag för att hämta in det svarta stoet med tillhörande svart föl, på grund av regnet. Steg ett var att gå till andra sidan hagen, längst bort i hörnet, där hon stod och väntade. Väl där lyckades vi (faktiskt) knäppa fast grimskaftet och leda henne till grinden, fölet följde snällt med. Vid grinden fortsätter stoet gå, trots att denna är stängd, hoppar omkring lite på stället och helt plötsligt hörs ett öronbedövande vrål... Sto och föl blir livrädda, grimskaft är släppt, Bonnie hoppar omkring på ett ben och håller sig om foten. Som ni säkert förstår hade hon blivit trampad av den korkade hästen, som även passat på att vrida hoven över Bonnies läderskobeklädda fot. Min kommentar var "Ow, how thoughtful of her"... "Yes, I know! And all for free!, svarar Bonnie med ett lätt ansträngt skratt och tårögda ögon. Okej, var tog nu hästfan vägen? Nämen, så förvånande, hon står på samma ställe (längst bort i hagen) där vi hämtade henne för två minuter sedan. Suck. Jag går (med stålhätta på fossingarna) tillbaka till stoet , som fortfarande har ett grimskaft dinglande under hakan. Hämtar henne och går ut genom grinden, som Bonnie öppnat. Ena halvan avklarad, nu börjar nästa spännande del, att ta sig till stallet.

Jag går lugnt och stilla längs vägen med stoet bredvid mig, när jag plötsligt känner något galoppera in i ryggen på mig. Det var fölet som kom på besök. Fölet tränger sig sedan in mellan mig och stoet, medan jag försöker putta bort henne framför och till andra sidan. Det går sådär. Mitt i mina försök börjar stoet plötsligt öka farten... Hon går snabbare och snabbare och struntar blankt i att jag stretar emot (och försöker styra in henne i ett träd..). Snart är vi uppe i trav, snabb trav. Fölet galopperar omkring och är helt förvirrat, stoet travar snabbt och målmedvetet mot stallet och jag hänger som en vante längst ut i grimskaftet, springandes det fortaste jag klarar under min totala skrattattack. Bakom oss haltar Bonnie fram, näst intill döendes av skratt och framme vid stallet väntar Arthur på oss. Vilken syn han möttes av kan ni nog föreställa er vid det här laget. Som tur var stannade hästkräket vid stallet och Arthur fick ta över befälet. Han är lite starkare... Efteråt berättar Bonnie att hon hade tänkt filma hela händelseförloppet med sin mobil, men hon hann inte med eftersom vi sprang så snabbt. Professionella hästskötare var det, ja.