Måndag, den femte april

Dagen med stort t, som i Tävlingsdag. Började rida BonBon, unghästen, och sedan Zara. Hann med att frisera Ärtans man lite grann, vilket var välbehövligt då den var pinsamt lång. Knoppar fick bortprioriteras, för att ge mig lite tid att käka lunch. På en halvtimme lyckades jag laga, äta, städa undan och diska macaroni&cheese med tomat. Mättande och bra, men försvårade processen med att knäppa de vita ridbyxorna. De vita ridbyxor som i sin tur var inklämda under ett par svarta stuprörsjeans i storlek 24. Det var inte helt lätt, men allt går med vilja och lite våld.

Packningen var under kontroll och vid ettiden gav sig Ilse och jag iväg med Ärtan, Vieux och Harcos. Ärtan och jag red klass 1.10, precis som Ilse med lånad häst. Hon red även 1.20 med densamme, samt 1.20-1.30 med Vieux. I sista sekund kom Kevin och red in som sista start i 1.20 med Harcos. Han tog den stora lastbilen där Tommy, Voltaire och Viceroy stod inpackade.

Det första som slog mig var bristen på hästtransporter. Istället var hela parkeringen belamrad av lastbilar i storlekar varierande mellan stor och gigantisk. De flesta hade även flotta loggar över hela sidan och var lackade i spejsade färger. Även ute på banan syntes detta fenomen. Det var i stort sett bara professionella ryttare med fina, lovande hästar. Inga amatörer i 1.10-klassen här inte. Underligt för mig, som kanske ser en lastbil på 50 trailers på vanliga hemmatävlingar, där de flesta har ridningen som en kul, men tidskrävande, hobby.

Nästa bekantskap blev startordningssystemet som är en underlig historia här i Holland, i alla fall för oss svenskar. På denna tävlingsplats bestod det av en griffeltavla med tillhörande gubbe och krita. Alla startande hade fått ett nummer och man fick helt enkelt sätta in sitt nummer där man behagade starta i klassen. Ganska praktiskt, särskilt med tanke på att vi kom dit när halva klassen var avklarad. Jag fick alltså inte gå någon bana, utan bara titta på ett par-tre ekipage, innan det var dags att göra i ordning.

Framhoppningen var även den ett kapitel för sig.. Usch och fy! Det fanns ingen som helst begränsning för hur många som fick befinna sig där och den var inte särskilt stor, gissningsvis 25*35 meter. När jag kom in var vi säkert 20+ på denna lilla yta i blandade gångarter, både framridandes och avtravandes. Vissa skrittade i bredd på spåret och pratade, medan andra envisades med att vara i fel varv konstant. Vissa hade hästar som hoppade omkring som grodor, stegrade sig och konstrade, medan jag hade en häst som var rädd för alla hästar och hotade med att sparka ideligen. Hindersystemet var dock ganska smart med en oxer och två räcken, men krävde hjälpreda. På detta vis kunde man lägga ner till ett kryss några språng och sedan höja successivt, samtidigt som de övriga hade ett hinder att hoppa på. Det innebar att det för det mesta fanns ett lågt och ett högt räcke.

Förvirrad och mycket liten, var egenskaper som beskrev mig ganska bra där på framhoppningen. Till råga på allt visste jag ju inte heller riktigt när det var min tur, eftersom jag varken hörde eller förstod vad de sa. Tur att jag hade Ilse! Tyvärr startade hon bara ett par startnummer efter mig och var tvungen att sitta till häst samtidigt. Detta gjorde i alla fall att vi kunde samhoppa de uppvärmande sprången och hon fick bli min tolk när jag behövde veta hur många minuter jag hade på mig. Strax var det min tur att komma in på bananen.

Väl inne stirrade Ärtan till det direkt. Publiken som satt bredvid var snudd på hästätande och något ljushuvud gjorde det hela bättre genom att fortsätta busvissla och vråla efter föregående ryttare, när han såg att Ärtan började studsa på stället. Han fick en mycket, mycket ond blick. Osäkert om han har återhämtat sig än... Travade omkring ett varv på banan medan ryttaren innan mig hoppade. Försökte närma mig de farligaste rovdjuren där inne och helt plötsligt var det min tur. Mitt namn (korrekt uttalad, jag är djupt imponerad) ropades upp i högtalaren och det var bara att tuta och köra. Sätta av i galopp och förbereda sig på publikens jubel när jag senare skulle gå i mål som segrare. Det gick sådär. Ärtan stannade innan startlinjen och vägrade gå närmre första hindret... Jaha. Testa igen. Ärtan står emot allt vad hon kan, jag sparkar på, men väl framme vid hindret står vi ändå still. Ännu ett försök. Ärtan spjärnar, jag morrar. Nej. Lite lätt frustrerande att höra pip-pip-pip, och en holländsk röst be mig lämna banan då jag blev utesluten på grund av olydnad. Hästjävel, får man säga i sådana lägen. Innan jag gick ut sparkade jag över henne det fjuttiga lilla hindret, med sporrarna rätt in i sidorna. Hon flög, ungefär en meter över. Folk måste trott att hon var någon slags orutinerad unghäst, som aldrig varit på en utebana förut.. Inte en 11-åring som gått 1.30 och tävlat aktivt de senaste sex åren.

Ilse visade sitt medlidande. Gick in, hoppade felfritt, kom ut från banan, sprang till sekretariatet och anmälde om mig. Jag fick ett nytt försök, som sista startande i klassen. Tack gud för det! Ilse hjälpte mig att ändra hinderhöjder på framhoppningen, som nu var betydligt mindre kaotisk och jag fick igång min häst riktigt bra. In på banan igen, en ond blick riktad mot publiken (mest för säkerhetsskull..) och full fart mot första hindret. Flygtur. Andra hindret, wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie. Min ärta kan hoppa, högt. Ritten fortgick utan några problem alls, fina distanser, bra språng, tre relaterade avstånd och en kombination som stämde perfekt, ända till åttonde hindret.. Hinder nummer åtta var en oxer som var insprång till en distans på 5-6 galoppsprång ner till en kombination med två galoppsteg. Jag lade henne lite intill oxern, för att samla henne eftersom jag visste att det skulle bli kort i kombin senare. Hopp oxer, lyckades hålla ihop henne tillräckligt mycket för att klämma in fem galoppsprång, kort insprång och ändå en rivning ut. Suck. Hade hon fått bestämma hade vi gått på fyra - ett. Inte helt lyckat. Sedan flöt vi vidare till sista hindret och jag får benämna det som en lyckad runda ändå.

Resten av dagen agerade jag hästskötare. Jag klädde på, klädde av och gick omkring med hästar tills jag var alldeles slut i hela lilla mig. Min fötter värkte och jag hade inte ätit mer än några pistagenötter och ett torrt knäckebröd sedan min lunch vid tolv. Vi var inte hemma förrän vid niotiden på kvällen och då hade jag jobbat i 13 timmar. Linn bjöd på resterna av deras middag, vilket jag tacksamt tog emot och sedan bar det av hemåt, mot sängen. Precis när jag gick kom kunder för att titta på Harcos. Det överlät jag dock åt Kevin, min dag var nu lika slut som min kropp. Natt.