Torsdag, den tjugoandre april

Flygen har nu börjat gå igen. Det ser positivt ut och förhoppningsvis kommer jag imorgon få besök. Pojkvännen flyger från Oslo till Düsseldorf mitt på dagen, om allt går som det ska. Det har det inte gjort hittills kan vi säga.. Först började vulkaneländet spruta ur sig en massa aska dagen innan han skulle komma hit förra veckan, och nu idag upptäckte han att passet var försvunnet. Tydligen hade en av rumskompisarna haft födelsedagskalas och någon av hans trevliga vänner hade lyckats slänga ut det genom fönstret. Med eller utan avsikt spelar inte så stor roll i det här fallet, det ska bara inte hända. Någon hade i alla fall hittat det nere på gatan, lämnat in det till polisen, som sedan skickat det vidare till svenska ambassaden i Oslo. Stackars Oscar var nästan utbränd efter allt letande, ringande och springande fram och tillbaka, men till slut var det ändå tillbaka i rätt händer.

Min dag var inte riktigt lika händelserik. Jag hade fruktansvärt ont i min rygg, vilket antagligen beror på en sträckning i ischiasnerven. Detta innebär att det känns som att någon hugger med en liten kniv in i min rygg varje gång jag rör det högra benet. Det gör man ganska ofta, kan jag avslöja. Jag tror att det började i måndags då jag hoppade både Ärtan och Zara. Troligen lyckades någon av dem (eller båda?) vrida till mig på något sätt i något språng. Hur som helst var det riktigt illa idag och det resulterade i endast en riden häst, nämligen Cardentovalacken. Efter denna enda ritt var jag näst intill döende och gick mest omkring och försökte hjälpa till bäst jag kunde, handikappad som jag var. Alla rörelser som innebär att man lägger tyngd på högerbenet gör ont, t.ex. att putta/dra saker, att spänna sadelgjord, att böja sig, att lyfta saker och att gå. Saker som försvårar livet betydligt, särskilt i ett stall. Jag var med andra ord lätt gnällig. Får hoppas att det lägger sig till imorgon, så att jag kan arbeta lite igen. Natt!