Fredag, den trettionde april

Efter order av Kitty tog jag sovmorgon på grund av min hemska sjukdom. Okej, jag var inte direkt döende, men jag kände mig faktiskt lite lidande. Jag vaknade första gången vid halv åttatiden, då mina polska grannar började väsnas, men gick inte upp förrän nio. Efter frukosten tänkte jag bara lägga mig ner på sängen en minut, innan jag tog mig i stallkläderna och började jobba... Denna minut sträckte sig till klockan halv ett och innebar att jag hade sovit i nästan 14 timmar, om man inkluderar den lilla frukosthalvtimmen. Välbehövligt var det, även om jag inte kände mig i närheten av utvilad när jag vaknade.

Efter lite lunch tillsammans med Bonnie, insåg jag att jag inte skulle orka ut och rida några hästar alls idag. Som tur var har jag en snäll medarbetare och vän som erbjöd sig att ta alla hästar själv. Det var inte gigantiskt många och några, till exempel Ärtan, fick vilodag. Jag stannade i sängen även resten av dagen, ända till kvällen då jag väntade besök. Vid elvatiden såg jag en bil komma rullande i slow motion, från fel håll på vägen. "Aha, där är päronen!" och det var det. Gps:en hade gjort ett bra jobb, men även framme på rätt adress kan det vara lite svårt att hitta i mörkret. Milena kom inspringande och meddelade "Your parents are here.. You have to come quick, they are driving around in the stables!". Riktigt så illa var det faktiskt inte, men jag gjorde ändå en nödutryckning och mötte dem på stallplanen. Det blev hälsningskramar som snabbt följdes av godnattvarianten. Tanken är ju att jag ska upp och jobba vid åtta imorgon. Om jag inte fortfarande har feber.. Usch och fy. Kul var det i alla fall med lite välkända ansikten och svensktalande människor. Nattinatti för ikväll!