Efter order av Kitty tog jag sovmorgon på grund av min hemska sjukdom. Okej, jag var inte direkt döende, men jag kände mig faktiskt lite lidande. Jag vaknade första gången vid halv åttatiden, då mina polska grannar började väsnas, men gick inte upp förrän nio. Efter frukosten tänkte jag bara lägga mig ner på sängen en minut, innan jag tog mig i stallkläderna och började jobba... Denna minut sträckte sig till klockan halv ett och innebar att jag hade sovit i nästan 14 timmar, om man inkluderar den lilla frukosthalvtimmen. Välbehövligt var det, även om jag inte kände mig i närheten av utvilad när jag vaknade.
Efter lite lunch tillsammans med Bonnie, insåg jag att jag inte skulle orka ut och rida några hästar alls idag. Som tur var har jag en snäll medarbetare och vän som erbjöd sig att ta alla hästar själv. Det var inte gigantiskt många och några, till exempel Ärtan, fick vilodag. Jag stannade i sängen även resten av dagen, ända till kvällen då jag väntade besök. Vid elvatiden såg jag en bil komma rullande i slow motion, från fel håll på vägen. "Aha, där är päronen!" och det var det. Gps:en hade gjort ett bra jobb, men även framme på rätt adress kan det vara lite svårt att hitta i mörkret. Milena kom inspringande och meddelade "Your parents are here.. You have to come quick, they are driving around in the stables!". Riktigt så illa var det faktiskt inte, men jag gjorde ändå en nödutryckning och mötte dem på stallplanen. Det blev hälsningskramar som snabbt följdes av godnattvarianten. Tanken är ju att jag ska upp och jobba vid åtta imorgon. Om jag inte fortfarande har feber.. Usch och fy. Kul var det i alla fall med lite välkända ansikten och svensktalande människor. Nattinatti för ikväll!
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
Torsdag, den tjugonionde april
Hade redan under gårdagen börjat känna mig lite krasslig med halsont och hosta. Detta sjukdomstillstånd hade förvärrats under natten och jag var inte pigg alls när jag vaknade. Inte kul. Jobb blev det i alla fall på förmiddagen och jag hann rida Ärtan och ett par hästar till. Efter lunch tvingade extramamma Kitty mig bums i säng. Vi hade i och för sig tillräckligt mycket folk ändå, om inte för mycket, så jag behövde inte direkt ha dåligt samvete.
Utgången som jag och Bonnie hade planerat för kvällen blev inget av, av förståeliga skäl. Det var nämligen Queen's night i Holland, vilket innebär party, party! Tanken var att vi skulle åka in till Arnhem och hitta något lattjo ställe och sedan dansa loss i alla fall halva natten. Istället blev det en lugn filmkväll, där det bjöds på chips och en holländsk snyftare med subtitles på engelska. Under slutscenerna när den cancersjuka kvinnan skulle säga adjö till man och 5-årig dotter, satt både vi båda och storbölade i soffan. Lite lagom ansträngande en kväll som denna. Vi kom dock fram till att det snarare var en feel bad-movie, än något annat. Efter att ha torkat tårarna blev det tidig sänggång.
Utgången som jag och Bonnie hade planerat för kvällen blev inget av, av förståeliga skäl. Det var nämligen Queen's night i Holland, vilket innebär party, party! Tanken var att vi skulle åka in till Arnhem och hitta något lattjo ställe och sedan dansa loss i alla fall halva natten. Istället blev det en lugn filmkväll, där det bjöds på chips och en holländsk snyftare med subtitles på engelska. Under slutscenerna när den cancersjuka kvinnan skulle säga adjö till man och 5-årig dotter, satt både vi båda och storbölade i soffan. Lite lagom ansträngande en kväll som denna. Vi kom dock fram till att det snarare var en feel bad-movie, än något annat. Efter att ha torkat tårarna blev det tidig sänggång.
tisdag 27 april 2010
Tisdag, den tjugosjunde april
Började dagen med ett pass med Ärtan. Hon har börjat bli väldigt samlad nu faktiskt och efter en stunds jobbande var hon helt genomsvett. Något som vi har problem med är dock galoppombytena, som inte riktigt vill sig. Antingen blir det korsgalopp (alltså högergalopp med frambenen och vänster med bak, eller tvärtom) eller så ignorerar hon totalt mina hjälper, tills vi tvingas svänga och hon faller in i korsgalopp ändå. Frustrerande, men vi fortsätter kämpa!
Nummer två blev Cardento, som jag hoppade lite med Kevins hjälp. Han hoppar riktigt bra, den lille hästen, men det är lite svårt att hitta en bra distans för mig. Han har dålig egen bjudning och är för ung och svag för att samla ihop. Detta gör att han gärna kommer med stora steg och får då en avsprångspunkt långt ifrån hindret, vilket leder till längdhopp. I slutet gick det dock bättre, när jag började få honom aningens mer ihop utan att han saktade av. Tredje ut för dagen var Zara, som gick lite halvtaskigt i början med tog sig mot slutet. Även hon fick hoppa lite och efter några hysteriska språng slog hon till med ett riktigt kanonhopp! Den lilla detaljen att den enda gången jag kan få henne tillräckligt lugn och aktiv med ryggen är när hon skiter samtidigt, kan vi väl ta lite inom parentes...
Efter lunch tog jag tag i projektet BonBon igen. Det gick något bättre än igår, men hon är fortfarande inte rolig. Ibland funderar jag allvarligt på om det är något fel i huvudet på henne.. Det skulle verkligen inte förvåna mig. Resten av eftermiddagen flöt på lugnt och fridfullt och ägnades till största del åt lädervård.
Fridfullt var det i alla fall ända till kvällsfodringen då jag och Bonnie höll på att få ett mindre utbrott på Janneke. Upstairs får nämligen något slags fodertillskott, som inte ska ges i anslutning till varje mål. Kruxet är att hästen inte får äta fem minuter innan/efter medlet ges, eftersom det då inte tas upp lika bra. Tillbaka till problemet med Janneke. Hon hade precis borstat och gjort i ordning Upstairs efter Kevins ridpass och skulle precis släppa in honom i boxen, där mat var inlagd. Bonnie säger då till henne att vänta, ge medicinen och ställa hästen i spolspiltan i fem minuter innan han får tillgång till sin mat. Bara för att säga emot tycker då Janneke att det är en betydligt bättre idé att han får äta först och att vi sedan väntar, ger medlet och väntar ytterligare. Denna idiotiska plan innebar att vi först fick vänta en kvart på att hästkräket skulle äta upp sin mat, sedan binda upp honom i boxen, för att han inte skulle nå höet (ni kan tänka er hur mycket han uppskattade denna behandling...). Vänta några minuter, ge medicinen och sedan vänta en stund till, innan vi kunde släppa honom lös. Sammanlagt tog det alltså en halvtimme, där vi fick gå runt och vänta, istället för fem minuter som min och Bonnies plan hade gått på. Som en liten detalj kan jag också meddela att Janneke åkte hem, så hon drabbades inte ens själv. Ibland undrar man... Suck.
Nummer två blev Cardento, som jag hoppade lite med Kevins hjälp. Han hoppar riktigt bra, den lille hästen, men det är lite svårt att hitta en bra distans för mig. Han har dålig egen bjudning och är för ung och svag för att samla ihop. Detta gör att han gärna kommer med stora steg och får då en avsprångspunkt långt ifrån hindret, vilket leder till längdhopp. I slutet gick det dock bättre, när jag började få honom aningens mer ihop utan att han saktade av. Tredje ut för dagen var Zara, som gick lite halvtaskigt i början med tog sig mot slutet. Även hon fick hoppa lite och efter några hysteriska språng slog hon till med ett riktigt kanonhopp! Den lilla detaljen att den enda gången jag kan få henne tillräckligt lugn och aktiv med ryggen är när hon skiter samtidigt, kan vi väl ta lite inom parentes...
Efter lunch tog jag tag i projektet BonBon igen. Det gick något bättre än igår, men hon är fortfarande inte rolig. Ibland funderar jag allvarligt på om det är något fel i huvudet på henne.. Det skulle verkligen inte förvåna mig. Resten av eftermiddagen flöt på lugnt och fridfullt och ägnades till största del åt lädervård.
Fridfullt var det i alla fall ända till kvällsfodringen då jag och Bonnie höll på att få ett mindre utbrott på Janneke. Upstairs får nämligen något slags fodertillskott, som inte ska ges i anslutning till varje mål. Kruxet är att hästen inte får äta fem minuter innan/efter medlet ges, eftersom det då inte tas upp lika bra. Tillbaka till problemet med Janneke. Hon hade precis borstat och gjort i ordning Upstairs efter Kevins ridpass och skulle precis släppa in honom i boxen, där mat var inlagd. Bonnie säger då till henne att vänta, ge medicinen och ställa hästen i spolspiltan i fem minuter innan han får tillgång till sin mat. Bara för att säga emot tycker då Janneke att det är en betydligt bättre idé att han får äta först och att vi sedan väntar, ger medlet och väntar ytterligare. Denna idiotiska plan innebar att vi först fick vänta en kvart på att hästkräket skulle äta upp sin mat, sedan binda upp honom i boxen, för att han inte skulle nå höet (ni kan tänka er hur mycket han uppskattade denna behandling...). Vänta några minuter, ge medicinen och sedan vänta en stund till, innan vi kunde släppa honom lös. Sammanlagt tog det alltså en halvtimme, där vi fick gå runt och vänta, istället för fem minuter som min och Bonnies plan hade gått på. Som en liten detalj kan jag också meddela att Janneke åkte hem, så hon drabbades inte ens själv. Ibland undrar man... Suck.
måndag 26 april 2010
Måndag, den tjugosjätte april
Måndag betydde hemresa, men framför allt födelsedag för Oscar. Han väcktes (utan sång, för allas vår trevnads skull) till en framdukad frukost med varma baguetter och ett födelsedagskuvert vid sin plats. Allmän uppvaktning som var mycket uppskattad. Strax därefter blev det skjuts till flygplatsen och ett hej då som följdes av lite tårar. Det är vid sådana tillfällen man frågar sig vad man egentligen gör här... Visst, jag får den avundsvärda möjligheten att arbeta med min hobby och stora intresse, men ibland undrar man ändå om det är värt det. Oftast är det väl det, men kanske inte alltid...
Bilresan förflöt utan problem, jag hittade hem och sedan var det bara att återgå till vardagen. Innan lunch hann jag med Cardento och Zara. Zara gick riktigt dåligt, men om det berodde på hennes eller min dagsform är väl lite svårt att säga. Det blev inte många timmars sömn i natt och om man sedan lägger till ett par timmars bilkörning, lite känslomässig obalans och fysisk trötthet, så får man inte ut någon riktig toppryttare precis. Jag hade även huvudvärk större delen av dagen, men det kom jag senare på att det med all säkerhet var kafferelaterat. Dumma pojke som kräver skjuts mitt under kafferasten.
Efter jobbet var det dags för en tur till Lidl. Jag har ju haft det så lyxigt nu när jag har fått handla och laga min egen mat, så att jag nästan glömt att de andra kanske också behöver något att leva av. Det är ju i och för sig inte mitt ansvar, de är ju vuxna och kan eventuellt klara sig själva. På vägen ut från gården lyckades jag i mitt zombieliknande tillstånd skrapa Kittys bil mot en stupränna. Det blev två små repor, men vi såg sedan att hela området runt omkring var olackerat och i annan färg, så vi anade att det inte var första gången det hänt. För att komma till och från carporten måste man nämligen köra genom en trång passage i sväng... Det visade sig vara ett helt riktigt antagande och Kitty bara viftade bort det. Att hon sedan inte ens kunde hitta reporna gjorde bara att allt kändes lite bättre. Efter middag blev det en tidig nattning. Puh, vilken dag.
Bilresan förflöt utan problem, jag hittade hem och sedan var det bara att återgå till vardagen. Innan lunch hann jag med Cardento och Zara. Zara gick riktigt dåligt, men om det berodde på hennes eller min dagsform är väl lite svårt att säga. Det blev inte många timmars sömn i natt och om man sedan lägger till ett par timmars bilkörning, lite känslomässig obalans och fysisk trötthet, så får man inte ut någon riktig toppryttare precis. Jag hade även huvudvärk större delen av dagen, men det kom jag senare på att det med all säkerhet var kafferelaterat. Dumma pojke som kräver skjuts mitt under kafferasten.
Efter jobbet var det dags för en tur till Lidl. Jag har ju haft det så lyxigt nu när jag har fått handla och laga min egen mat, så att jag nästan glömt att de andra kanske också behöver något att leva av. Det är ju i och för sig inte mitt ansvar, de är ju vuxna och kan eventuellt klara sig själva. På vägen ut från gården lyckades jag i mitt zombieliknande tillstånd skrapa Kittys bil mot en stupränna. Det blev två små repor, men vi såg sedan att hela området runt omkring var olackerat och i annan färg, så vi anade att det inte var första gången det hänt. För att komma till och från carporten måste man nämligen köra genom en trång passage i sväng... Det visade sig vara ett helt riktigt antagande och Kitty bara viftade bort det. Att hon sedan inte ens kunde hitta reporna gjorde bara att allt kändes lite bättre. Efter middag blev det en tidig nattning. Puh, vilken dag.
söndag 25 april 2010
Söndag, den tjugofemte april
Ännu en jobbedag att påbörja 08.00. Oscar tog det lite lugnare och kom inte ur sängen förrän tio - halv elvatiden. Lyxlirare... På gården var det full fart redan från tidig morgon, då Kevin skulle iväg på tävling med fem hästar. Det medför en hel del pyssel, bök och stök, kan jag meddela. Saker ska packas, hästar borstas, manar och svansar redas ut, hovar fettas in och rena, fina täcken ska läggas på, innan hästarna kan gå på lastbilen. Övriga förberedelser vad klara redan sedan gårdagen.
När Kevin tagit sig iväg och vi övriga druckit en kopp kaffe, var det dags för de vardagliga sysslorna att fixas. Jag började rida Cardento och gick sedan över till Zara. Den sistnämnda gick faktiskt riktigt, riktigt bra, trots värmen. Under dagen var det en bra bit över 20 grader och med den vita sanden på utebanan blir det riktigt stekande. Jag har faktiskt börjat få en riktigt fin bränna på armarna och i ansiktet nu i alla fall. Då känner man sig genast mycket fräschare.
Trots att jag var ensam ryttarinna idag, hade jag inte alls mycket att göra. Inte mer än tre hästar på hela dagen eftersom många var borta, andra tävlat igår, några skadade och flera hade vilodag. Under eftermiddagen skulle det komma kunder till BonBon, som jag skulle ta hand om och visa upp. Innan dess hade jag inget särskilt att göra utan tog, efter förslag av Kitty, en långlunch med Oscar. Vi gick till slottet och åt varsin riktigt fin macka på kaféet där. Självklart beställde vi olika sorter, så att vi sedan kunde dela. Jag tog en lax och zucchini-panini, medan Oscar valde en BLT med något slags specialbröd. Vet inte om det var särskilt för området eller slottet, gammaldags eller liknande, men gott var det i alla fall. Riktigt mysig miljö också, på slottets innergård. Efter maten blev det varsin cappuccino och en bit äppelkaka. Underbart!
Tillbaka på gården fick BonBon sig en skönhetsbehandling, så att ägaren nästan blev helt till sig och utbrast i ett förtjust "Oh, you've made her beautiful!". Riktigt lika vacker blev kanske inte ridningen, då den lilla 4-åringen som var så snäll att rida in, nu har börjat kaxa till sig och testa vad hon kan komma undan med. Jag får nog trimma henne någon månad till, innan det är läge att visa upp henne igen. Tjejen som var intresserad av henne satt upp, skrittade runt lite, travade några steg och hoppade sedan av. Då var hon ändå van vid problemhästar och liknande... Hm, vi får väl se vad det blir av lilla BonBon.
Efter jobbet hade jag planerat en mysig kväll för två, men det sket sig nästan direkt. Bonnie ville bli hämtad på stationen i Arnhem och polackerna kunde inte köra bil, då de redan lyckats hinna knäcka några öl. Happ, vad kul! Det var väl bara att ge sig av då. Innan vi stack hann vi i alla fall med några vitlöksbröd var, för att stilla den värsta hungern. Stackars Bonnie kunde väl knappt andas där inne i bilen av våra stinkande andedräkter, men hon klagade inte i alla fall. Väl hemma igen lagades en fin middag bestående av kycklingfilé, ris, sås och tomater. För att ta vara på så mycket som möjligt av tiden tillsammans blev det sen sänggång. Hörs imorgon.
När Kevin tagit sig iväg och vi övriga druckit en kopp kaffe, var det dags för de vardagliga sysslorna att fixas. Jag började rida Cardento och gick sedan över till Zara. Den sistnämnda gick faktiskt riktigt, riktigt bra, trots värmen. Under dagen var det en bra bit över 20 grader och med den vita sanden på utebanan blir det riktigt stekande. Jag har faktiskt börjat få en riktigt fin bränna på armarna och i ansiktet nu i alla fall. Då känner man sig genast mycket fräschare.
Trots att jag var ensam ryttarinna idag, hade jag inte alls mycket att göra. Inte mer än tre hästar på hela dagen eftersom många var borta, andra tävlat igår, några skadade och flera hade vilodag. Under eftermiddagen skulle det komma kunder till BonBon, som jag skulle ta hand om och visa upp. Innan dess hade jag inget särskilt att göra utan tog, efter förslag av Kitty, en långlunch med Oscar. Vi gick till slottet och åt varsin riktigt fin macka på kaféet där. Självklart beställde vi olika sorter, så att vi sedan kunde dela. Jag tog en lax och zucchini-panini, medan Oscar valde en BLT med något slags specialbröd. Vet inte om det var särskilt för området eller slottet, gammaldags eller liknande, men gott var det i alla fall. Riktigt mysig miljö också, på slottets innergård. Efter maten blev det varsin cappuccino och en bit äppelkaka. Underbart!
Tillbaka på gården fick BonBon sig en skönhetsbehandling, så att ägaren nästan blev helt till sig och utbrast i ett förtjust "Oh, you've made her beautiful!". Riktigt lika vacker blev kanske inte ridningen, då den lilla 4-åringen som var så snäll att rida in, nu har börjat kaxa till sig och testa vad hon kan komma undan med. Jag får nog trimma henne någon månad till, innan det är läge att visa upp henne igen. Tjejen som var intresserad av henne satt upp, skrittade runt lite, travade några steg och hoppade sedan av. Då var hon ändå van vid problemhästar och liknande... Hm, vi får väl se vad det blir av lilla BonBon.
Efter jobbet hade jag planerat en mysig kväll för två, men det sket sig nästan direkt. Bonnie ville bli hämtad på stationen i Arnhem och polackerna kunde inte köra bil, då de redan lyckats hinna knäcka några öl. Happ, vad kul! Det var väl bara att ge sig av då. Innan vi stack hann vi i alla fall med några vitlöksbröd var, för att stilla den värsta hungern. Stackars Bonnie kunde väl knappt andas där inne i bilen av våra stinkande andedräkter, men hon klagade inte i alla fall. Väl hemma igen lagades en fin middag bestående av kycklingfilé, ris, sås och tomater. För att ta vara på så mycket som möjligt av tiden tillsammans blev det sen sänggång. Hörs imorgon.
lördag 24 april 2010
Lördag, den tjugofjärde april
Vaknade upp till en ledig dag lika tidigt som inför en arbetande sådan, eftersom väggarna är som papper här. Det var lite trängre än vanligt i min lilla säng, men jag klagade absolut inte. Tvärtom. Vid strax efter åtta lyckades vi masa oss upp för att sedan fixa lite frukost. Stackars Oscar blev nästan lite ställd när han såg mina nya matvanor... Chocken fullbordades när jag efter avslutad måltid gnagde i mig hans lämnade smörgåskanter. Det var nog första gången jag har ätit mer än min 188 cm långe viking till pojkvän.
Förmiddagen spenderades på tävlingsförberedelser (så var det med den lediga dagen...), såsom tvätt, smörjning och allmänt fix och don. När Ärtan och alla grejer var skinande rena, glänsande och packade bar det av mot tävlingsplatsen, Shaijk(?). Vi gav oss iväg vid klockan 14 och resan tog inte mycket mer än en halvtimme. Smidigt. Väl framme gick folk redan banan och vi fick reda på att vi startade som nummer 6 och 7. Hjälp! Vi gick alltså banan, som var riktigt klurig för att vara en liten 1.10, och satte sedan genast igång att göra i ordning hästarna. Det var bara jag och Bonnie som åkte med våra hästar, så även det var ganska snabbt gjort. Ärtan var laddad till bristningsgränsen som vanligt och skuttade mest omkring och var irriterande. Efter att nästan ha blivit överslängd till andra sidan av Kevin, började framridningen direkt. Den gick på cirka 20 minuter, sedan fick vi se oss som hoppade och klara eftersom vi blev inropade på banan. En felfri runda blev det, även om jag hade behövt en minst dubbelt så lång uppvärmning för att få henne i den form jag helst velat. Distanserna var en aning långa, vilket passade oss perfekt och det mesta stämde, även om man alltid kan finslipa lite på detaljerna. Det blev ett godkänt både från vår coach, Kevin, och min enmansfanclub, Oscar.
Bonnie hoppade precis efter mig och gjorde en runda med ett nedslag (har jag för mig..), men inte helt rytmisk. Finns lite mer att slipa på där, tror jag. Vi såg även Rodrigo, min gamla arbetskamrat, rida en unghäst i samma klass. Efter att Kevin bytt några ord med honom var det bara att slänga på hästarna på lastbilen igen och ge sig av hemåt. Strax efter klockan 16 var vi hemma på gården igen och det är vad jag kallar turbotävling. Lite drygt två timmar inklusive resa och tävlingsritter av två ekipage. Inte illa!
Lite städning och plock senare var det dags för mat igen. Dagens middag fick bli varsin stekt spättafilé med pasta, béchamelsås och gröna ärtor. Även till detta serverades en insalata caprese. Inte för att det passar till fisken, utan mest för att det är så otroligt gott. Trots att det blev några riktigt mästerliga måltider under denna helg, fotograferade vi faktiskt inte våra verk. Detta är säkert något som förvånar er som följde vår förra, gemensamma blogg från italienska Siena. Mycket mer än så hände inte under kvällen, mer än att vi flyttade in i stugan på gården istället. Stugan är alltså Kevins och Linns förra hus, som nu står ledigt för gäster och kunder. Perfekt för oss med en lite bredare säng och ett eget kök att styra och ställa i. Godnatt!
Förmiddagen spenderades på tävlingsförberedelser (så var det med den lediga dagen...), såsom tvätt, smörjning och allmänt fix och don. När Ärtan och alla grejer var skinande rena, glänsande och packade bar det av mot tävlingsplatsen, Shaijk(?). Vi gav oss iväg vid klockan 14 och resan tog inte mycket mer än en halvtimme. Smidigt. Väl framme gick folk redan banan och vi fick reda på att vi startade som nummer 6 och 7. Hjälp! Vi gick alltså banan, som var riktigt klurig för att vara en liten 1.10, och satte sedan genast igång att göra i ordning hästarna. Det var bara jag och Bonnie som åkte med våra hästar, så även det var ganska snabbt gjort. Ärtan var laddad till bristningsgränsen som vanligt och skuttade mest omkring och var irriterande. Efter att nästan ha blivit överslängd till andra sidan av Kevin, började framridningen direkt. Den gick på cirka 20 minuter, sedan fick vi se oss som hoppade och klara eftersom vi blev inropade på banan. En felfri runda blev det, även om jag hade behövt en minst dubbelt så lång uppvärmning för att få henne i den form jag helst velat. Distanserna var en aning långa, vilket passade oss perfekt och det mesta stämde, även om man alltid kan finslipa lite på detaljerna. Det blev ett godkänt både från vår coach, Kevin, och min enmansfanclub, Oscar.
Bonnie hoppade precis efter mig och gjorde en runda med ett nedslag (har jag för mig..), men inte helt rytmisk. Finns lite mer att slipa på där, tror jag. Vi såg även Rodrigo, min gamla arbetskamrat, rida en unghäst i samma klass. Efter att Kevin bytt några ord med honom var det bara att slänga på hästarna på lastbilen igen och ge sig av hemåt. Strax efter klockan 16 var vi hemma på gården igen och det är vad jag kallar turbotävling. Lite drygt två timmar inklusive resa och tävlingsritter av två ekipage. Inte illa!
Lite städning och plock senare var det dags för mat igen. Dagens middag fick bli varsin stekt spättafilé med pasta, béchamelsås och gröna ärtor. Även till detta serverades en insalata caprese. Inte för att det passar till fisken, utan mest för att det är så otroligt gott. Trots att det blev några riktigt mästerliga måltider under denna helg, fotograferade vi faktiskt inte våra verk. Detta är säkert något som förvånar er som följde vår förra, gemensamma blogg från italienska Siena. Mycket mer än så hände inte under kvällen, mer än att vi flyttade in i stugan på gården istället. Stugan är alltså Kevins och Linns förra hus, som nu står ledigt för gäster och kunder. Perfekt för oss med en lite bredare säng och ett eget kök att styra och ställa i. Godnatt!
fredag 23 april 2010
Fredag, den tjugotredje april
Ryggen var idag något mindre hemsk, så jag lyckades ta mig igenom fyra hästar i alla fall. Vissa av dem fick riktiga kortpass, men det överlevde de nog. Jag började med Cardento, sedan Ärtan, BonBon och Zara. Ärtan fick ett hoppass inför tävlingen, som är flyttad till morgondagen. Ooooj, vad bra det gick. Från första språnget kände jag att det var en ny häst jag satt på. Helt galet. Jag tror minsann att hon precis blev lite dyrare... Vi hoppade en linje räcke - oxer med tre galoppsprång emellan, två fristående räcken och en kombination räcke in - oxer ut. Hindren låg på höjder mellan 1.00 och 1.30 m, och jag tror inte att vi kom fel på en enda distans.. Underbar uppladdning!
Eftermiddagen fick jag ledig. Min lunchrast spenderades med att slänga i mig lite käk, hoppa in i duschen och avslutades med ett snabbt försök att göra mig lite vacker. Efter lite stök och bök med en lånad GPS gav jag mig sedan iväg mot Weeze flygplats. Ett litet problem var att jag inte lyckades få igång ljudet på min lilla navigator. Detta medförde att jag med jämna mellanrum var tvungen att kolla ner mot växelspaken där den låg, för att se att jag var på rätt väg. Som tur var hade jag även fått en muntlig vägbeskrivning av Linn, så egentligen hade jag inte ens behövt gps:en, men det kändes ändå säkrast efter min lilla Divozainsident tidigare...
Jag hittade i alla fall, även om jag blev lite sen på grund av diverse bilköer och fredagstrafik. Utanför terminalen hittade jag någon jag kände igen, trots att det gått två månader sedan sist. Ett underbart återseende och vi kom fram till att det får bli den längsta tiden från varandra någonsin. Många pussar och kramar senare fortsatte vi tillbaka hemåt igen. Själv var jag helt hyper över att få prata svenska med någon igen, på riktigt. Visst, jag pratar med Linn och Kevin ibland, men det blir ändå inte samma sak.. Och på engelska, som jag talar med resten av gänget, kan man inte alltid förmedla precis det man vill säga. Jag pratade alltså nästan oavbrutet under hela bilresan, som tog ett stopp vid Super de Boer i Doorwerth för lite middagsshopping. Härligt att få laga mat tillsammans igen och kunna äta precis vad man vill, utan att snåla eller drunkna i polska kryddor.
Tillbaka på gården blev det presentation för Bonnie (min man fick godkänt med råge) och några polacker som vi lyckades haffa på vägen och sedan en visning av gården. Jag berättade även allt om alla hästar, trots att den stackars pojkvännen inte var ett dugg intresserad. Sådant får man tåla om man väljer att ha ihop det med en hästtjej. Därefter var det dags för middag. Vi snodde ihop varsin bit fint oxkött, som serverades med pasta, sås och en insalata caprese. Jag har saknat riktig mat, god mat, och någon att laga den tillsammans med.
Senare under kvällen hände inte så mycket mer. Det blev mycket mys och prat, innan sänggång. Imorgon är det dags för kombinerad ledig dag/tävlingsdag. Vi får väl se hur det går! Natti.
Eftermiddagen fick jag ledig. Min lunchrast spenderades med att slänga i mig lite käk, hoppa in i duschen och avslutades med ett snabbt försök att göra mig lite vacker. Efter lite stök och bök med en lånad GPS gav jag mig sedan iväg mot Weeze flygplats. Ett litet problem var att jag inte lyckades få igång ljudet på min lilla navigator. Detta medförde att jag med jämna mellanrum var tvungen att kolla ner mot växelspaken där den låg, för att se att jag var på rätt väg. Som tur var hade jag även fått en muntlig vägbeskrivning av Linn, så egentligen hade jag inte ens behövt gps:en, men det kändes ändå säkrast efter min lilla Divozainsident tidigare...
Jag hittade i alla fall, även om jag blev lite sen på grund av diverse bilköer och fredagstrafik. Utanför terminalen hittade jag någon jag kände igen, trots att det gått två månader sedan sist. Ett underbart återseende och vi kom fram till att det får bli den längsta tiden från varandra någonsin. Många pussar och kramar senare fortsatte vi tillbaka hemåt igen. Själv var jag helt hyper över att få prata svenska med någon igen, på riktigt. Visst, jag pratar med Linn och Kevin ibland, men det blir ändå inte samma sak.. Och på engelska, som jag talar med resten av gänget, kan man inte alltid förmedla precis det man vill säga. Jag pratade alltså nästan oavbrutet under hela bilresan, som tog ett stopp vid Super de Boer i Doorwerth för lite middagsshopping. Härligt att få laga mat tillsammans igen och kunna äta precis vad man vill, utan att snåla eller drunkna i polska kryddor.
Tillbaka på gården blev det presentation för Bonnie (min man fick godkänt med råge) och några polacker som vi lyckades haffa på vägen och sedan en visning av gården. Jag berättade även allt om alla hästar, trots att den stackars pojkvännen inte var ett dugg intresserad. Sådant får man tåla om man väljer att ha ihop det med en hästtjej. Därefter var det dags för middag. Vi snodde ihop varsin bit fint oxkött, som serverades med pasta, sås och en insalata caprese. Jag har saknat riktig mat, god mat, och någon att laga den tillsammans med.
Senare under kvällen hände inte så mycket mer. Det blev mycket mys och prat, innan sänggång. Imorgon är det dags för kombinerad ledig dag/tävlingsdag. Vi får väl se hur det går! Natti.
torsdag 22 april 2010
Torsdag, den tjugoandre april
Flygen har nu börjat gå igen. Det ser positivt ut och förhoppningsvis kommer jag imorgon få besök. Pojkvännen flyger från Oslo till Düsseldorf mitt på dagen, om allt går som det ska. Det har det inte gjort hittills kan vi säga.. Först började vulkaneländet spruta ur sig en massa aska dagen innan han skulle komma hit förra veckan, och nu idag upptäckte han att passet var försvunnet. Tydligen hade en av rumskompisarna haft födelsedagskalas och någon av hans trevliga vänner hade lyckats slänga ut det genom fönstret. Med eller utan avsikt spelar inte så stor roll i det här fallet, det ska bara inte hända. Någon hade i alla fall hittat det nere på gatan, lämnat in det till polisen, som sedan skickat det vidare till svenska ambassaden i Oslo. Stackars Oscar var nästan utbränd efter allt letande, ringande och springande fram och tillbaka, men till slut var det ändå tillbaka i rätt händer.
Min dag var inte riktigt lika händelserik. Jag hade fruktansvärt ont i min rygg, vilket antagligen beror på en sträckning i ischiasnerven. Detta innebär att det känns som att någon hugger med en liten kniv in i min rygg varje gång jag rör det högra benet. Det gör man ganska ofta, kan jag avslöja. Jag tror att det började i måndags då jag hoppade både Ärtan och Zara. Troligen lyckades någon av dem (eller båda?) vrida till mig på något sätt i något språng. Hur som helst var det riktigt illa idag och det resulterade i endast en riden häst, nämligen Cardentovalacken. Efter denna enda ritt var jag näst intill döende och gick mest omkring och försökte hjälpa till bäst jag kunde, handikappad som jag var. Alla rörelser som innebär att man lägger tyngd på högerbenet gör ont, t.ex. att putta/dra saker, att spänna sadelgjord, att böja sig, att lyfta saker och att gå. Saker som försvårar livet betydligt, särskilt i ett stall. Jag var med andra ord lätt gnällig. Får hoppas att det lägger sig till imorgon, så att jag kan arbeta lite igen. Natt!
Min dag var inte riktigt lika händelserik. Jag hade fruktansvärt ont i min rygg, vilket antagligen beror på en sträckning i ischiasnerven. Detta innebär att det känns som att någon hugger med en liten kniv in i min rygg varje gång jag rör det högra benet. Det gör man ganska ofta, kan jag avslöja. Jag tror att det började i måndags då jag hoppade både Ärtan och Zara. Troligen lyckades någon av dem (eller båda?) vrida till mig på något sätt i något språng. Hur som helst var det riktigt illa idag och det resulterade i endast en riden häst, nämligen Cardentovalacken. Efter denna enda ritt var jag näst intill döende och gick mest omkring och försökte hjälpa till bäst jag kunde, handikappad som jag var. Alla rörelser som innebär att man lägger tyngd på högerbenet gör ont, t.ex. att putta/dra saker, att spänna sadelgjord, att böja sig, att lyfta saker och att gå. Saker som försvårar livet betydligt, särskilt i ett stall. Jag var med andra ord lätt gnällig. Får hoppas att det lägger sig till imorgon, så att jag kan arbeta lite igen. Natt!
tisdag 20 april 2010
Tisdag, den tjugonde april
Många hästar att rida även idag, men precis som igår var det vissa som skulle ta det lite lugnt efter akupunkturbehandlingen. Jag inledde dagen med BonBon, som jag glömde sätta på snokrem. Detta innebar att hon sprang runt i full fart med pyttesmå travsteg och försökte galoppera iväg så fort hon fick chansen, utan att jag hade särskilt mycket alls att säga till om. Efter halva passet gav jag upp försöken och gick till stallet och hämtade något att sno ihop hennes mun med. Därefter var hon som vanligt igen, om än lite lätt förbannad över att förlora sin nyvunna frihet.
Under gårdagskvällen hade det tillkommit ett par nya pållar i stallet. Det var två lovande fyraåriga valacker, en brun efter Concorde och en skimmel efter Cardento. Cardentoskimmeln är en riktig snygging, som var hingst till för bara några veckor sedan. Honom fick jag äran att rida! Lite lat, men ändå känslig och byggd för att gå i form med riktig hingstnacke. En väldigt kompakt typ av häst och inte är så jättehög över manken. Jag fick även hoppa några skutt med honom. Det krävde lite övertalning, som alltid med unghästar, men oj vad han hoppar! Helt underbart runda och fina språng. Jag tror att det kan bli en ny liten stjärna och det vore kul om jag fick följa honom lite. Bonnie fick rida den andre unghästen och det gick väl inte riktigt lika lysande. Han var lite mer framåt, men också fegare och inte alls lika hinderklok. Får se om det är något intressant eller vad som händer med honom.
Innan lunch hann jag även med Unico som bara skulle skrittas och travas. Det tyckte han var ganska trist och var därför snudd på slö. Jag får väl erkänna att jag inte var så jätteinspirerad jag heller, men ändå.. Efter lunch fick Ärtan och Viceroy liknande pass. Ärtan var betydligt bättre i fötterna idag, men på hård mark eller mindre voltspår märks det fortfarande av. Ingen tävling imorgon alltså.. Typiskt! Sista hästen för dagen blev Zara som bara skulle skrittas. Det blev en runda ute i naturen tillsammans med Bonnie på Tommy. Mysigt och möjlighet till lite tjejsnack. Vi har faktiskt börjat bli riktigt goda vänner nu, vilket känns jätteskönt. Behöver någon att kunna prata med, särskilt när Janneke är bitchig.
Efter jobbet blev det lite välbehövlig matshopping. Väl hemma igen svängde jag ihop en Carbonara till mig, eftersom jag trodde att polackerna redan hade ätit. Så var dock inte fallet, utan jag fick ännu en tallrik mat serverad framför mig lite senare, vid niotiden. "Mums" sa min mun, men "noooooo" skrek magen som redan var alldeles för mätt. Efter några tuggor valde jag dock att (för en gångs skull) följa magens råd (tur, för annars skulle den garanterat spruckit..) och sparade Milenas mat till morgondagens lunch. Nu blir det sängen och förhoppningsvis en god natts sömn. Natti!
Under gårdagskvällen hade det tillkommit ett par nya pållar i stallet. Det var två lovande fyraåriga valacker, en brun efter Concorde och en skimmel efter Cardento. Cardentoskimmeln är en riktig snygging, som var hingst till för bara några veckor sedan. Honom fick jag äran att rida! Lite lat, men ändå känslig och byggd för att gå i form med riktig hingstnacke. En väldigt kompakt typ av häst och inte är så jättehög över manken. Jag fick även hoppa några skutt med honom. Det krävde lite övertalning, som alltid med unghästar, men oj vad han hoppar! Helt underbart runda och fina språng. Jag tror att det kan bli en ny liten stjärna och det vore kul om jag fick följa honom lite. Bonnie fick rida den andre unghästen och det gick väl inte riktigt lika lysande. Han var lite mer framåt, men också fegare och inte alls lika hinderklok. Får se om det är något intressant eller vad som händer med honom.
Innan lunch hann jag även med Unico som bara skulle skrittas och travas. Det tyckte han var ganska trist och var därför snudd på slö. Jag får väl erkänna att jag inte var så jätteinspirerad jag heller, men ändå.. Efter lunch fick Ärtan och Viceroy liknande pass. Ärtan var betydligt bättre i fötterna idag, men på hård mark eller mindre voltspår märks det fortfarande av. Ingen tävling imorgon alltså.. Typiskt! Sista hästen för dagen blev Zara som bara skulle skrittas. Det blev en runda ute i naturen tillsammans med Bonnie på Tommy. Mysigt och möjlighet till lite tjejsnack. Vi har faktiskt börjat bli riktigt goda vänner nu, vilket känns jätteskönt. Behöver någon att kunna prata med, särskilt när Janneke är bitchig.
Efter jobbet blev det lite välbehövlig matshopping. Väl hemma igen svängde jag ihop en Carbonara till mig, eftersom jag trodde att polackerna redan hade ätit. Så var dock inte fallet, utan jag fick ännu en tallrik mat serverad framför mig lite senare, vid niotiden. "Mums" sa min mun, men "noooooo" skrek magen som redan var alldeles för mätt. Efter några tuggor valde jag dock att (för en gångs skull) följa magens råd (tur, för annars skulle den garanterat spruckit..) och sparade Milenas mat till morgondagens lunch. Nu blir det sängen och förhoppningsvis en god natts sömn. Natti!
måndag 19 april 2010
Måndag, den nittonde april
Dagen första häst blev Ärtan, som idag fick sig en genomkörare inför tävlingen vi är anmälda till, på onsdag. Jag hoppade alltså lite för Kevin och det gick riktigt, riktigt bra måste jag säga. Det var inga gigantiska höjder, men en av oxrarna låg väl på 1.30 i alla fall, medan resten var lite lägre. Vi tränade på att Ärtan skulle hålla sig i en rund form hela vägen fram, hitta en avsprångspunkt intill hindret, landa i rätt galopp och sedan komma tillbaka så snabbt som möjligt efteråt. Det blev många språng och inte ett enda var riktigt dåligt, om jag får bedöma det själv. Självklart fanns det detaljer att slipa på och vissa linjer fick jag ta om många gånger, innan de godkändes av perfektionisten Kevin. Efter ridpasset fick jag omdömet att jag har bra öga och känsla, men behöver bli lite mer bestämd och konsekvent. Helt enkelt våga lite på mig själv och sedan rida efter min ursprungliga plan, utan att ge efter för hästens eventuella åsikter. Klokt, bra och nyttigt!
Näst ut blev Zara, som fortfarande är som en helt ny häst att rida. Blir underbarare för varje gång och det känns som att jag börjar hitta alla knappar på riktigt nu. Vi hoppade även några språng och då blev hon genast lite mer spänd, men det gick ändå helt okej. Otrolig förbättring, vilket ledde till att vi som avslutning hoppade en linje med räcke in, tre galoppsprång och oxer ut. Det var otänkbart för en vecka sedan! Galet.
Eftersom de första två hästarna fick ganska rejäla pass fick det räcka för min förmiddag. Under lunchpausen fick Ärtan nya skor, så att hon skulle vara fin med nypedikyrerade fossingar inför tävlingen. Så blev det dock inte. Eftersom jag var uppe och åt, istället för att övervaka händelseförloppet, slutade det hela med att hon hade alldeles(!) för korta hovar och under eftermiddagen knappt kunde stödja på frambenen. Hon var jättehalt. Kul. Förhoppningsvis har han bara kommit lite för nära kötthoven, så att min lilla prinsessa blev lite öm i de känsliga små hovsingarna. Är det något värre än så... då... morr.
Under eftermiddagen kom även två tjejer och utförde akupunktur (som inte fick kallas för det, men ingen visste skillnaden. Nålar som nålar?) på några av hästarna. Detta gjorde att eftermiddagens schema ändrades om lite. Jag red BonBon först och sedan påbörjade jag ridskolehästens pass. Det fick dock avbrytas efter en liten stund, då Linn ringde och sa att lastbilen var på väg för att tranportera honom till sitt nya hem, Sverige. Det fick bli en snabbdusch och schamponering, innan det stora fordonet rullade in på gården. Med sig tog den även en 4-åring som Loppan även köpt och Nintender, som skulle med till Sjöbo.
Kvar var bara de akupunkterade hästarna som skulle longeras i skritt och trav. De fick inte galoppera alls på ett par-tre dagar, vilket medförde att det första de gjorde när de sattes på lina var att ge sig iväg i full galopp. För att riktigt se till att inte följa doktorns råd över huvud taget, klämde de även in några bocksprång. Suck. Positivt med dagens behandling var i alla fall att de upptäckte att Zara var öm i Hamstrings (muskler, baksida lår för oss sett) , vilket mycket väl kan förklara varför hon har så svårt för att hålla sig i balans. Hoppas, hoppas, att det är boven i dramat och att behandlingen hjälpte!
Till kvällen gjorde jag parisare till mig och Bonnie, vilket var gott men svårätet. Macka, sallad, biff och stekt ägg i ett litet torn är inte helt lätt att balansera. Särskilt inte hela vägen in i munnen.. In kom det i alla fall till slut och nu är jag mätt, glad och god. Godnatt!
Näst ut blev Zara, som fortfarande är som en helt ny häst att rida. Blir underbarare för varje gång och det känns som att jag börjar hitta alla knappar på riktigt nu. Vi hoppade även några språng och då blev hon genast lite mer spänd, men det gick ändå helt okej. Otrolig förbättring, vilket ledde till att vi som avslutning hoppade en linje med räcke in, tre galoppsprång och oxer ut. Det var otänkbart för en vecka sedan! Galet.
Eftersom de första två hästarna fick ganska rejäla pass fick det räcka för min förmiddag. Under lunchpausen fick Ärtan nya skor, så att hon skulle vara fin med nypedikyrerade fossingar inför tävlingen. Så blev det dock inte. Eftersom jag var uppe och åt, istället för att övervaka händelseförloppet, slutade det hela med att hon hade alldeles(!) för korta hovar och under eftermiddagen knappt kunde stödja på frambenen. Hon var jättehalt. Kul. Förhoppningsvis har han bara kommit lite för nära kötthoven, så att min lilla prinsessa blev lite öm i de känsliga små hovsingarna. Är det något värre än så... då... morr.
Under eftermiddagen kom även två tjejer och utförde akupunktur (som inte fick kallas för det, men ingen visste skillnaden. Nålar som nålar?) på några av hästarna. Detta gjorde att eftermiddagens schema ändrades om lite. Jag red BonBon först och sedan påbörjade jag ridskolehästens pass. Det fick dock avbrytas efter en liten stund, då Linn ringde och sa att lastbilen var på väg för att tranportera honom till sitt nya hem, Sverige. Det fick bli en snabbdusch och schamponering, innan det stora fordonet rullade in på gården. Med sig tog den även en 4-åring som Loppan även köpt och Nintender, som skulle med till Sjöbo.
Kvar var bara de akupunkterade hästarna som skulle longeras i skritt och trav. De fick inte galoppera alls på ett par-tre dagar, vilket medförde att det första de gjorde när de sattes på lina var att ge sig iväg i full galopp. För att riktigt se till att inte följa doktorns råd över huvud taget, klämde de även in några bocksprång. Suck. Positivt med dagens behandling var i alla fall att de upptäckte att Zara var öm i Hamstrings (muskler, baksida lår för oss sett) , vilket mycket väl kan förklara varför hon har så svårt för att hålla sig i balans. Hoppas, hoppas, att det är boven i dramat och att behandlingen hjälpte!
Till kvällen gjorde jag parisare till mig och Bonnie, vilket var gott men svårätet. Macka, sallad, biff och stekt ägg i ett litet torn är inte helt lätt att balansera. Särskilt inte hela vägen in i munnen.. In kom det i alla fall till slut och nu är jag mätt, glad och god. Godnatt!
söndag 18 april 2010
Söndag, den artonde april
Ledig dag, äntligen. Att jobba åtta dagar i rad är lite väl bra, faktiskt. Den här veckan hade jag dock en anledning till att jobba ända till helgen, men det satte den isländska vulkanfan effektivt stopp för. Oscar, pojkvännen i landet långt långt borta (Norge), skulle nämligen kommit på besök i fredags, för att stanna till måndag. Tack vare att större delen av flygtrafiken i hela Europa stängdes ner, blev planerna dock ändrade. Om allt går som det ska och vindarna inte vänder sig mot oss, ska han istället komma hit nästa helg. Vi har faktiskt inte setts på två hela månader då, vilket är alldeles för lång tid.
Dagen spenderades till större del i en stol ute i solen vid sidan av ridbanan, vilket i slutet av dagen ledde till bränna och soleksem. Där roade jag mig med musik från i-poden, en god bok och lite underhållande ridning från mina kollegor. Lite då och då kom även Linn och Lilly på besök och vi lekte skojiga lekar som "hitta stenar", "stenarna hoppar (kastas) iväg", "hämta stenarna igen" och den mindre populära "slarva bort stenarna, så att gråt och tandagnisslan uppstår". Lilly är dock ett av de få barn jag faktiskt tycker om! Hon är alltid så glad och gullig, och det är sällan man hör henne bråka. Hon plockade även "wooow" till oss, vilket i detta fall var en pingstlilja, och rynkade på nästan när hon såg lite "Ba!" (smuts) på marken. Jag heter fortfarande Titti och har till och med börjat lystra till detta namn (visst är jag väldresserad?!). Små barn har en förmåga att dras till och tycka om mig, vilket jag verkligen inte förstår varför... Jag är inte den lekande typen.
Ärtan fick gå ute i hage under hela eftermiddagen och äta en massa gräs och påbörja uppbyggnaden av sommarmagen. Hon fick även en nästan lika matglad kompis, nämligen Loppans blivande ridskolehäst. När jag kom ut för att titta till dem, hittade jag dem betandes sida vid sida. De var så gulliga att jag bara var tvungen att ta några kort. Enjoy!
Dagen spenderades till större del i en stol ute i solen vid sidan av ridbanan, vilket i slutet av dagen ledde till bränna och soleksem. Där roade jag mig med musik från i-poden, en god bok och lite underhållande ridning från mina kollegor. Lite då och då kom även Linn och Lilly på besök och vi lekte skojiga lekar som "hitta stenar", "stenarna hoppar (kastas) iväg", "hämta stenarna igen" och den mindre populära "slarva bort stenarna, så att gråt och tandagnisslan uppstår". Lilly är dock ett av de få barn jag faktiskt tycker om! Hon är alltid så glad och gullig, och det är sällan man hör henne bråka. Hon plockade även "wooow" till oss, vilket i detta fall var en pingstlilja, och rynkade på nästan när hon såg lite "Ba!" (smuts) på marken. Jag heter fortfarande Titti och har till och med börjat lystra till detta namn (visst är jag väldresserad?!). Små barn har en förmåga att dras till och tycka om mig, vilket jag verkligen inte förstår varför... Jag är inte den lekande typen.
Ärtan fick gå ute i hage under hela eftermiddagen och äta en massa gräs och påbörja uppbyggnaden av sommarmagen. Hon fick även en nästan lika matglad kompis, nämligen Loppans blivande ridskolehäst. När jag kom ut för att titta till dem, hittade jag dem betandes sida vid sida. De var så gulliga att jag bara var tvungen att ta några kort. Enjoy!
torsdag 15 april 2010
Tillkännagivande
Det jag nu ska meddela kanske inte alla uppskattar. På grund av omständigheter, såsom extrem trötthet, har jag inte varit så aktiv på denna blogg den senaste veckan, vilket innebär att jag nu ligger nästan en vecka efter. Jag kommer därför hoppa över några dagar, där ni tyvärr inte får följa mitt holländska liv. Hoppas att ni kan acceptera detta och inte gråter kudde hela natten.
Kan snabbt sammanfatta det allra viktigaste som hänt under dessa dagar:
Onsdag: Kvällen spenderades genom att söka efter och läsa igenom beskrivningar för olika utbildningar vid Lunds Universitet. Kvällen före sista inlämningsdatum hade jag alltså fortfarande inte kommit på vad jag ville göra med mig liv. Högsta möjliga snittbetyg från gymnasiet innebär inte bara valmöjlighet, utan otrolig mängd utbildningar som ska ses över och funderas igenom, vilket i sin tur bidrar till många ångestfyllda val att göra. Talandes med min mor via skype och läsandes på hundratals internetsidor samtidigt lyckades vi dock, efter två timmar, hitta en utbildning som verkar riktigt intressant. Vad viktigare är känns den också rätt för mig. Mitt förstahandsval blev alltså Civilingenjör i Informations- och Kommunikationsteknik, förkortat InfoCom. Inom detta område har jag sedan tänk välja specialisering Användbarhet och Design. Nöjd Celie!
Fredag: Jag gjorde ett nytt försök och lyckades hitta till Divoza, alldeles själv! Stolt. I detta paradis i hästshopsväg hade jag kunnat vandra omkring i timmar och spendera en obegränsad summa pengar. Helt underbart! Det kommer definitivt bli fler besök och jag är redan nu medlem. Dagens inköp blev endast det mest akuta, alltså ett par ridhandskar (Roeckl, design Meredith Michaels-Beerbaum), två par ridstrumpor, ett spö och ett tävlingsschabrak. Här nedan snyggt uppradat på äkta modebloggmanér.
Kan snabbt sammanfatta det allra viktigaste som hänt under dessa dagar:
Onsdag: Kvällen spenderades genom att söka efter och läsa igenom beskrivningar för olika utbildningar vid Lunds Universitet. Kvällen före sista inlämningsdatum hade jag alltså fortfarande inte kommit på vad jag ville göra med mig liv. Högsta möjliga snittbetyg från gymnasiet innebär inte bara valmöjlighet, utan otrolig mängd utbildningar som ska ses över och funderas igenom, vilket i sin tur bidrar till många ångestfyllda val att göra. Talandes med min mor via skype och läsandes på hundratals internetsidor samtidigt lyckades vi dock, efter två timmar, hitta en utbildning som verkar riktigt intressant. Vad viktigare är känns den också rätt för mig. Mitt förstahandsval blev alltså Civilingenjör i Informations- och Kommunikationsteknik, förkortat InfoCom. Inom detta område har jag sedan tänk välja specialisering Användbarhet och Design. Nöjd Celie!
Fredag: Jag gjorde ett nytt försök och lyckades hitta till Divoza, alldeles själv! Stolt. I detta paradis i hästshopsväg hade jag kunnat vandra omkring i timmar och spendera en obegränsad summa pengar. Helt underbart! Det kommer definitivt bli fler besök och jag är redan nu medlem. Dagens inköp blev endast det mest akuta, alltså ett par ridhandskar (Roeckl, design Meredith Michaels-Beerbaum), två par ridstrumpor, ett spö och ett tävlingsschabrak. Här nedan snyggt uppradat på äkta modebloggmanér.
tisdag 13 april 2010
Tisdag, den trettonde april
Inledde dagen med ett ärtpass. Hade tänkt att det kanske var dags att hoppa lite, men Tom gick omkring och pratade i telefon under hela tiden jag red, så det blev inte av. Får hålla tummarna för att han har tid för mig imorgon istället. Fick dock se Bonnie hoppa lite med sin black beauty. Hon är inte en väldigt skicklig hoppryttare, utan rider bättre på marken, enligt min åsikt. Hästen såg trevlig ut, även om det inte var något sensationellt. Ett typiskt 1.10-ekipage i dagsläget skulle jag säga.
Började rida fram Zara lite och överlämnade henne sedan till Kevin, för lite ihopsparkning. Det gav resultat! Efter en liten stund av protester accepterade hon sedan både skänkel och tygel och gick hyfsat avslappnat ändå. En halvtimme och några småskutt senare fick jag hoppa upp igen och det var som en annan häst. "Now she's smiling" var Toms kommentar, och det gjorde jag.
Det var väl det mest revolutionerande som hände under tisdagen. Red 2-3 hästar till innan kvällen, då det var dags för storhandling. Vi bestämde att vi i fortsättningen bara ska handla för några dagar framöver och inte en hel vecka. Känns lättare så, nu när vi är såpass många.
Började rida fram Zara lite och överlämnade henne sedan till Kevin, för lite ihopsparkning. Det gav resultat! Efter en liten stund av protester accepterade hon sedan både skänkel och tygel och gick hyfsat avslappnat ändå. En halvtimme och några småskutt senare fick jag hoppa upp igen och det var som en annan häst. "Now she's smiling" var Toms kommentar, och det gjorde jag.
Det var väl det mest revolutionerande som hände under tisdagen. Red 2-3 hästar till innan kvällen, då det var dags för storhandling. Vi bestämde att vi i fortsättningen bara ska handla för några dagar framöver och inte en hel vecka. Känns lättare så, nu när vi är såpass många.
måndag 12 april 2010
Måndag, den tolfte april
En tung dag. Nu är jag trött.. Kevin försvann iväg till tandläkaren det första han gjorde och på eftermiddagen åkte han iväg med tre hästar till kunder. Ingen hjälp av honom fick man.. Har knappt hunnit prata med honom, så har inte helt klart för mig hur tävlingsresultaten blev, men skvaller säger att det blev en vinst med Speedy och en andraplats med Upstairs i alla fall. Mer än så vet jag inte för tillfället, kanske uppdaterar er lite imorgon.
Började min riddag med Zara, som gick hemskt för tredje dagen i rad! Efter en halvtimme kunde jag fortfarande inte få henne att ställa till höger, det gick inte att skritta och hon travade lätt hysteriskt. Galopp hade jag inte ens börjat tänka på.. Jag skickade en löpare efter Tom eller Kevin, men de skulle som sagt till tandläkaren och kunde inte vara till någon nytta alls. Jag gav upp för första gången, satte henne i skrittmaskinen och låter Kevin ta över imorgon. Det är inte kul längre, när allting man gör är fel... Bättre att låta någon annan, mer rutinerad, ta över och sen få lite konkreta tips. Förhoppningsvis.
Sedan vidare till BonBon, som efter en intensiv helg med Laura har slutat slå med huvudet helt! Honn går istället med krökt nacke och tar stöd på bettet. Jag har inte riktigt våga rida henne så, även om hon söker sig i den formen själv, eftersom bara är fyra år och inte riden i mer än två veckor. Nu har någon annan tagit det beslutet, vilket passar mig utmärkt nu när jag tar över ridningen. Mycket trevligare och betydligt mer avslappnat, när man slipper ducka för ett flygande huvud hela tiden.
Tog tag i projektet "New One", Loppans ridskolehäst utan namn, som jag idag testade ett ännu mer delat bett nämligen ett waterfordbett (tog ett bra tag innan jag hittade det på google...). Det gick betydligt bättre! Jag kan numera ställa, böja, samla och framför allt stanna när jag vill. Det var Linn som tipsade mig om att byta bett, eftersom denna taniga lilla häst utvecklar sin kropp för var dag som går. Han har redan fått mer hull och ska börja bygga lite muskler, då är det ju viktigt att det blir liksidigt och att han inte får chans att bita sig fast i ena sidan, som han försökt göra hittills. Framsteg! Han ska nog få några veckor av trimning tillsammans med Jerry när han väl är levererad i Kalmar, sedan är jag övertygad om att han kommer bli en favorit bland eleverna.
Jag hann även med Viceroy innan lunch, som nu är hemma igen. Åh, vad underbar han är. Red mest lite lösgörande stretching i alla gångarter, eftersom han i alla fall borde vara lite stel efter resa och tävling. Han var motsatsen till stel, men ändå. Fin tanke..
Lunch och sedan ett pass med Ärtan. Hon fick ett halvtimmespass med endast en liten stunds jobbande i samlad form. Hon har träningsvärk kan jag meddela. Väldigt ovillig idag och jag slutar aldrig fascineras över hur snabbt hon kommer på nya sätt att smita undan jobb.. Tre dagar, det är nästan rekord?
Eftersom Kevin skulle iväg fick jag ännu en häst på mitt schema, en ny liten Lancelot. Ett sto i lätt modell, lite för tjock mage och inte en endaste liten muskel i sin svankiga rygg. Ingen vacker skapelse, men jag antar att den har något speciellt.. Enligt Bonnie ska denna häst ha kostat 75 000 euro en gång i tiden, men kommit till någon som inte klarade ut den och nu är den omusklad, ur kondis och har kommit till oss för försäljning. Om detta är sant visste man inte riktigt, det är riktigt svårt att tro när man ser den stackars varelsen, men jag har å andra sidan inte sett henne hoppa än. Hon var helt okej att rida. Fruktansvärt spänd i början, men när hon började slappna av var hon riktigt trevlig. Kan nog bli häst av henne också.
Efter jobbet åkte jag och Bonnie till Doorwerth för lite kompletteringshandling. För min del blev det AllBran-flingor, en vitamindryck (behövde en vattenflaska till stallet) och till min stora lycka hittade jag Nescafé Cappuccino Decaf. Nu kan jag få mitt kaffe på kvällen, utan att behöva ligga vaken halva natten! Jag dricker normalt sett vanligt kaffe, helst espresso, men det fungerar inte riktigt när man slutar sent och lägger sig tidigt. Enligt de som vet slår koffeinet till fyra timmar efter drucket kaffe, vilket är sådär. Problemet löst i alla fall and it's gooooood. Snart blir det sängen, för att fira det faktum att jag kan sova (är väl så uppspelt över min brist på koffein att jag inte kan sova ändå, men det är smällar man får ta). Natti!
Började min riddag med Zara, som gick hemskt för tredje dagen i rad! Efter en halvtimme kunde jag fortfarande inte få henne att ställa till höger, det gick inte att skritta och hon travade lätt hysteriskt. Galopp hade jag inte ens börjat tänka på.. Jag skickade en löpare efter Tom eller Kevin, men de skulle som sagt till tandläkaren och kunde inte vara till någon nytta alls. Jag gav upp för första gången, satte henne i skrittmaskinen och låter Kevin ta över imorgon. Det är inte kul längre, när allting man gör är fel... Bättre att låta någon annan, mer rutinerad, ta över och sen få lite konkreta tips. Förhoppningsvis.
Sedan vidare till BonBon, som efter en intensiv helg med Laura har slutat slå med huvudet helt! Honn går istället med krökt nacke och tar stöd på bettet. Jag har inte riktigt våga rida henne så, även om hon söker sig i den formen själv, eftersom bara är fyra år och inte riden i mer än två veckor. Nu har någon annan tagit det beslutet, vilket passar mig utmärkt nu när jag tar över ridningen. Mycket trevligare och betydligt mer avslappnat, när man slipper ducka för ett flygande huvud hela tiden.
Tog tag i projektet "New One", Loppans ridskolehäst utan namn, som jag idag testade ett ännu mer delat bett nämligen ett waterfordbett (tog ett bra tag innan jag hittade det på google...). Det gick betydligt bättre! Jag kan numera ställa, böja, samla och framför allt stanna när jag vill. Det var Linn som tipsade mig om att byta bett, eftersom denna taniga lilla häst utvecklar sin kropp för var dag som går. Han har redan fått mer hull och ska börja bygga lite muskler, då är det ju viktigt att det blir liksidigt och att han inte får chans att bita sig fast i ena sidan, som han försökt göra hittills. Framsteg! Han ska nog få några veckor av trimning tillsammans med Jerry när han väl är levererad i Kalmar, sedan är jag övertygad om att han kommer bli en favorit bland eleverna.
Jag hann även med Viceroy innan lunch, som nu är hemma igen. Åh, vad underbar han är. Red mest lite lösgörande stretching i alla gångarter, eftersom han i alla fall borde vara lite stel efter resa och tävling. Han var motsatsen till stel, men ändå. Fin tanke..
Lunch och sedan ett pass med Ärtan. Hon fick ett halvtimmespass med endast en liten stunds jobbande i samlad form. Hon har träningsvärk kan jag meddela. Väldigt ovillig idag och jag slutar aldrig fascineras över hur snabbt hon kommer på nya sätt att smita undan jobb.. Tre dagar, det är nästan rekord?
Eftersom Kevin skulle iväg fick jag ännu en häst på mitt schema, en ny liten Lancelot. Ett sto i lätt modell, lite för tjock mage och inte en endaste liten muskel i sin svankiga rygg. Ingen vacker skapelse, men jag antar att den har något speciellt.. Enligt Bonnie ska denna häst ha kostat 75 000 euro en gång i tiden, men kommit till någon som inte klarade ut den och nu är den omusklad, ur kondis och har kommit till oss för försäljning. Om detta är sant visste man inte riktigt, det är riktigt svårt att tro när man ser den stackars varelsen, men jag har å andra sidan inte sett henne hoppa än. Hon var helt okej att rida. Fruktansvärt spänd i början, men när hon började slappna av var hon riktigt trevlig. Kan nog bli häst av henne också.
Efter jobbet åkte jag och Bonnie till Doorwerth för lite kompletteringshandling. För min del blev det AllBran-flingor, en vitamindryck (behövde en vattenflaska till stallet) och till min stora lycka hittade jag Nescafé Cappuccino Decaf. Nu kan jag få mitt kaffe på kvällen, utan att behöva ligga vaken halva natten! Jag dricker normalt sett vanligt kaffe, helst espresso, men det fungerar inte riktigt när man slutar sent och lägger sig tidigt. Enligt de som vet slår koffeinet till fyra timmar efter drucket kaffe, vilket är sådär. Problemet löst i alla fall and it's gooooood. Snart blir det sängen, för att fira det faktum att jag kan sova (är väl så uppspelt över min brist på koffein att jag inte kan sova ändå, men det är smällar man får ta). Natti!
söndag 11 april 2010
Söndag, den elfte april
Bonnie hade idag sin lediga dag, så det var bara jag och Laura som var ridandes. Det blev sex hästar för mig att ta hand om och jag blev väldigt trött. Det är särskilt ridskolehästen som tar musten ur mig. Han är så grymt stark! Får väl alldeles för mycket kraftfoder nu, vilket han säkert aldrig fått tidigare, bara för att bygga på sig lite. På Linns inrådan provade jag idag ett tredelat bett, istället för de vanliga tvådelade. Det var ingen större skillnad, utan mina händer var lika mörbultade efter ett pass som tidigare. Får kanske gå in på det lite tyngre artilleriet imorgon. Bättre med ett skarpare bett, om man då kan få ha en mjuk hand.
Zara gick lika dåligt idag. Jag red henne dock i över en timme och efter mycket galopp, så började hon till slut lugna ner sig i traven i alla fall. Den hästen har också lite väl mycket energi.. Ibland undrar man var det kommer ifrån.
Någon annan som har energi så att det räcker och blir över är min Ärta. Hon var om möjligt ännu argare på mig idag, men jag gav mig inte. Till slut var bakbenen på plats under kroppen och tänk så bra det blir då. Ärtan själv var inte helnöjd kanske, där hon gick med svetten blänkande, men det är nyttigt! Det tycker hon säkert också, innerst inne... hrm...
Till kvällen åkte jag och Milena in till Arnhem och hämtade upp Bonnie vid tågstationen. Jag var även med och lämnade henne där igår, så nu hittar jag nog alldeles själv. Arnhem är trafikljusens stad. Det behöver inte vara mycket mer än 10 meter mellan de olika. Otroligt irriterande, särskilt med tanke på att alla är röda när man kommer fram. Resan tar alltså nästan 10 min längre tid än nödvändigt på grund av detta, något som stör en otålig själ. Det gick i alla fall bra och vi kom fram till slut. Bonnie hade spenderat sin lediga dag hemma, ca en timme bort med tåg, och varit ute och dansat till halv sex på morgonen. I sådana lägen är det tacksamt att vara ledig dagen efter. Sömn är fint, godnatt.
Zara gick lika dåligt idag. Jag red henne dock i över en timme och efter mycket galopp, så började hon till slut lugna ner sig i traven i alla fall. Den hästen har också lite väl mycket energi.. Ibland undrar man var det kommer ifrån.
Någon annan som har energi så att det räcker och blir över är min Ärta. Hon var om möjligt ännu argare på mig idag, men jag gav mig inte. Till slut var bakbenen på plats under kroppen och tänk så bra det blir då. Ärtan själv var inte helnöjd kanske, där hon gick med svetten blänkande, men det är nyttigt! Det tycker hon säkert också, innerst inne... hrm...
Till kvällen åkte jag och Milena in till Arnhem och hämtade upp Bonnie vid tågstationen. Jag var även med och lämnade henne där igår, så nu hittar jag nog alldeles själv. Arnhem är trafikljusens stad. Det behöver inte vara mycket mer än 10 meter mellan de olika. Otroligt irriterande, särskilt med tanke på att alla är röda när man kommer fram. Resan tar alltså nästan 10 min längre tid än nödvändigt på grund av detta, något som stör en otålig själ. Det gick i alla fall bra och vi kom fram till slut. Bonnie hade spenderat sin lediga dag hemma, ca en timme bort med tåg, och varit ute och dansat till halv sex på morgonen. I sådana lägen är det tacksamt att vara ledig dagen efter. Sömn är fint, godnatt.
lördag 10 april 2010
Lördag, den tionde april
Tillbaka till jobbet! Idag var vi faktiskt tre ryttare att dela på hästarna, vilket var väldigt skönt. Laura, en mycket liten tjej (säkert inte längre än 155 cm), var nämligen här och hjälpte till. Hon ska jobba här under vissa helger och då Kevin är borta på tävlingsmeeting. Hon har tydligen jobbat här en hel del tidigare också och känner både folk och hästar väl. En ganska duktig tjej, som inte säger så mycket. ...i alla fall inte på engelska.
Loppan anlände även till Stal Doorwerth igår kväll tillsammans med Patrik. De ska stanna till och med måndag och kika efter lite nya hästar. Med sig i bagaget hade hon mitt nya BackOnTrack-knäskydd. Det ska nu användas flitigt, så att mitt knä pallar med arbetet här. Det har dock känts bättre den här veckan. Nu när Loppan var här, ville hon ju självklart se sin nya ridskolehäst och jag fick äran att visa. Hon tyckte att han såg trevlig ut och fick godkänt, trots att han var ordentligt stark och pigg. Han har även fastnat och blivit stel i ena sidan. Vilodag, dagen innan uppvisning, är inte att rekommendera. Hoppade även några språng och det gick fort.. Loppan skrattade mest och tyckte att det var positivt att det var lite tryck i honom.
Jag kan meddela att Ärtan numera har påbörjat koncentrationsläger. Enligt Toms order ska jag nu rida med spö, sporrar, kortare tyglar och vara mycket mer bestämd. Han tycker inte att det är helt okej att en 11-årig häst springer omkring och gör lite som hon vill... Lustigt. Ärtan är inte alls särskilt nöjd med denna nya ordning. Hon är ganska jättesur på mig, men går riktigt bra efter lite diskussion.
Zara hade en oerhört dålig dag. Hon var mest stirrig och sprang omkring, utan att göra något vettigt alls. Hon har nu även kommit på att hon inte på några villkors vis kan ställa eller böja sig åt höger. Det är stört omöjligt! Hopplöst.. Får se om det ordnar upp sig till imorgon. Onödigt att bråka för mycket i onödan.
Två hästar till reds efter lunch och sedan var jag lagom mör. Mina fingrar har börjat svullna något galet nu på senare tid. Speciellt mornar och kvällar, då intar de nästintill dubbla tjockleken, är stela och blir vita när man sträcker ut dem. Skav från tyglar, halvtaskiga handskar och mycket hårt slit börjar väl sätta sina spår. Hade jag inte smedhänder innan, så får jag det garanterat efter det här i alla fall. Nu ska jag smörja in de små stackarna med en massa handkräm. Natti!
Loppan anlände även till Stal Doorwerth igår kväll tillsammans med Patrik. De ska stanna till och med måndag och kika efter lite nya hästar. Med sig i bagaget hade hon mitt nya BackOnTrack-knäskydd. Det ska nu användas flitigt, så att mitt knä pallar med arbetet här. Det har dock känts bättre den här veckan. Nu när Loppan var här, ville hon ju självklart se sin nya ridskolehäst och jag fick äran att visa. Hon tyckte att han såg trevlig ut och fick godkänt, trots att han var ordentligt stark och pigg. Han har även fastnat och blivit stel i ena sidan. Vilodag, dagen innan uppvisning, är inte att rekommendera. Hoppade även några språng och det gick fort.. Loppan skrattade mest och tyckte att det var positivt att det var lite tryck i honom.
Jag kan meddela att Ärtan numera har påbörjat koncentrationsläger. Enligt Toms order ska jag nu rida med spö, sporrar, kortare tyglar och vara mycket mer bestämd. Han tycker inte att det är helt okej att en 11-årig häst springer omkring och gör lite som hon vill... Lustigt. Ärtan är inte alls särskilt nöjd med denna nya ordning. Hon är ganska jättesur på mig, men går riktigt bra efter lite diskussion.
Zara hade en oerhört dålig dag. Hon var mest stirrig och sprang omkring, utan att göra något vettigt alls. Hon har nu även kommit på att hon inte på några villkors vis kan ställa eller böja sig åt höger. Det är stört omöjligt! Hopplöst.. Får se om det ordnar upp sig till imorgon. Onödigt att bråka för mycket i onödan.
Två hästar till reds efter lunch och sedan var jag lagom mör. Mina fingrar har börjat svullna något galet nu på senare tid. Speciellt mornar och kvällar, då intar de nästintill dubbla tjockleken, är stela och blir vita när man sträcker ut dem. Skav från tyglar, halvtaskiga handskar och mycket hårt slit börjar väl sätta sina spår. Hade jag inte smedhänder innan, så får jag det garanterat efter det här i alla fall. Nu ska jag smörja in de små stackarna med en massa handkräm. Natti!
fredag 9 april 2010
Fredag, den nionde april
Ännu en ledig dag och vad ska jag spendera den på? Jo, lite städning! Efter frukost och lite skypeprat med pojkvännen, började jag skura mitt rum, för att sedan gå över till toalett/duschrum, hall och kök. Det stora vardagsrummet får faktiskt någon annan göra... Tycker faktiskt att jag har gjort min insats nu.
Mitt på dagen åkte jag, Bonnie och Milena till Lidl för att handla. Det var viss skillnad nu när vi är fem i vårt lilla hushåll... Trots att vi bara skulle ha frukostmaterial och diverse kompletteringar kom vi upp i 63 euro. Inte så gigantiskt mycket kanske, men över budget i vilket fall. Vi får väl se hur vi ska göra. Antagligen får vi åka och handla lite oftare nu istället. Mat för fem personer i en vecka, lär inte ens få plats i vårt lilla kylskåp.
Mycket mer spännande än så hände egentligen inte, förutom att Tom fyllde år. En händelse som vi inte fick reda på förrän mitt på dagen, vilket kändes lite pinsamt. Så kan det gå! En annan småkomisk händelse inträffade på eftermiddagen, när jag gick ut för att få lite frisk luft efter mitt städande. Jag hade passat på att göra mig i ordning lite efter duschen, som vanligt på den lediga dagen, alltså klätt mig i normala kläder och kletat på lite vardagssmink. Reaktionen jag fick från Bonnie (som inte sett mig i annat än ridkläder och mysbyxor tidigare) var "wooow, you're beautiful". Lite roligt, med tanke på att mina vänner i Kalmar snarare skulle ha svårt att känna igen mig ofixad i ridkläder. Det blir en lite annan vardag här nere.. Men det är skönt på ett vis!
Mitt på dagen åkte jag, Bonnie och Milena till Lidl för att handla. Det var viss skillnad nu när vi är fem i vårt lilla hushåll... Trots att vi bara skulle ha frukostmaterial och diverse kompletteringar kom vi upp i 63 euro. Inte så gigantiskt mycket kanske, men över budget i vilket fall. Vi får väl se hur vi ska göra. Antagligen får vi åka och handla lite oftare nu istället. Mat för fem personer i en vecka, lär inte ens få plats i vårt lilla kylskåp.
Mycket mer spännande än så hände egentligen inte, förutom att Tom fyllde år. En händelse som vi inte fick reda på förrän mitt på dagen, vilket kändes lite pinsamt. Så kan det gå! En annan småkomisk händelse inträffade på eftermiddagen, när jag gick ut för att få lite frisk luft efter mitt städande. Jag hade passat på att göra mig i ordning lite efter duschen, som vanligt på den lediga dagen, alltså klätt mig i normala kläder och kletat på lite vardagssmink. Reaktionen jag fick från Bonnie (som inte sett mig i annat än ridkläder och mysbyxor tidigare) var "wooow, you're beautiful". Lite roligt, med tanke på att mina vänner i Kalmar snarare skulle ha svårt att känna igen mig ofixad i ridkläder. Det blir en lite annan vardag här nere.. Men det är skönt på ett vis!
torsdag 8 april 2010
Torsdag, den åttonde april
Dagen började nästan lite mardrömslikt. Ett tag trodde vi att det bara skulle bli jag och Bonnie på alla 15 hästar + all skötsel, på hela dagen. Efter att ha pratat med Linn kom vi fram till att några kunde vila, så vi fick "bara" fem/sex hästar var. Som tur var dök Lucas upp vid elvatiden och började jobba direkt, efter 13 timmars bilkörning från Polen. Med sig hade han en polsk vän, Arthur. Arthur är 29 år och en riktig arbetshäst. Efter bara en liten, liten stund var vi i fas igen! De ridna hästarna var borstade och intagna från skrittmaskinen, det var sopat och städat överallt och schemat var färdigt för resten av dagen. Han är en klippa.
Till kvällen var vi väldigt trötta, allihop. Jag hade fått order av Bonnie att tillaga mina köttfärsbiffar, som jag åt häromdagen, igen. Hon hade nämligen tyckt att det luktade så gott. Till min otroliga lycka älskade hon det! Hon som i normala fall inte äter någonting.. Hon glufsade snabbt i sig båda de stora biffarna och delgav att hon tyckte att såsen var fantastisk. Det värmde i hjärtat. Hon tyckte att jag skulle ställa upp i tv, som amatörkock, men där tyckte jag nästan att vi gick ett steg för långt... Det var ju bara vanliga färsbiffar. Nu säng, för att vila upp sig inför morgondagen då jag är ledig. Helt underbart och som vanligt välbehövligt. Godnatt!
Till kvällen var vi väldigt trötta, allihop. Jag hade fått order av Bonnie att tillaga mina köttfärsbiffar, som jag åt häromdagen, igen. Hon hade nämligen tyckt att det luktade så gott. Till min otroliga lycka älskade hon det! Hon som i normala fall inte äter någonting.. Hon glufsade snabbt i sig båda de stora biffarna och delgav att hon tyckte att såsen var fantastisk. Det värmde i hjärtat. Hon tyckte att jag skulle ställa upp i tv, som amatörkock, men där tyckte jag nästan att vi gick ett steg för långt... Det var ju bara vanliga färsbiffar. Nu säng, för att vila upp sig inför morgondagen då jag är ledig. Helt underbart och som vanligt välbehövligt. Godnatt!
onsdag 7 april 2010
Onsdag, den sjunde april
Vad hände i onsdags? Jo, Kevin åkte iväg till Belgien för tävlande fram till söndag. Med sig tog han Jannike samt fem hästar: Viceroy, Speedy, Tommy, Unico och Upstairs. Lär bli en härlig långhelg för Jannike som ensam hästskötare med tanke på att det är två hingstar med i bagaget. Kvar blir jag och Bonnie med de återstående 15 hästarna. Mycket slit och ingen rast, ingen ro.
Idag anlände även Loppans nya ridskolehäst, som inte har något namn (vad vi vet). Tillvidare kallas han helt enkelt för "New One", precis som alla nya hästar i stallet. Kommer flera hästar samma vecka blir det istället "Newer One" osv. Ett mycket enkelt och praktiskt system. Nästan lika praktiskt som att Lilly (Kevin och Linns dotter) kallar alla som hon inte kan uttala namnet på (alltså alla utom mamma, pappa, oma (farmor), opa (farfar)) för "Titti". Så fort hon ser mig pekar hon och utbrister förtjust "Titti!". Detta kan sedan följas av en lång monolog på Lilly-språk, som består av hittepåord som i sin tur växlar mellan svenska och holländska uttal. En väldigt glad unge, som till och med jag måste älska lite grann. Till och med jag...
Tillbaka till Loppans ridskolehäst! Det är en liten tanig stackare där man kan räkna revbenen, utan problem. Omusklad och inte särskilt vacker, alls. När jag provred den var det dock en perfekt häst för ridskolan. Enkel och stabil, självgående med lite extra motor. Efter att Linn lämnat besked om att vi slog till, har han nog inte blivit riden alls. Första ridpasset blev en utmaning, då det fanns mycket överskottsenergi i de små benen. Antagligen var det även första gången på lång tid som han fick vistas på utebana, vilket vanligtvis gör hästarna lite extra fräscha. Nu under mellanlandningstiden, här i Doorwerth, ska han fodras upp och ridas ordentligt. Förhoppningsvis hinner han få både lite hull och antydan till muskler innan hemfärden till Sverige.
Till kvällen lagade jag mig en Carbonara, som smakade lika ljuvligt som vanligt. Ett säkert kort!
Idag anlände även Loppans nya ridskolehäst, som inte har något namn (vad vi vet). Tillvidare kallas han helt enkelt för "New One", precis som alla nya hästar i stallet. Kommer flera hästar samma vecka blir det istället "Newer One" osv. Ett mycket enkelt och praktiskt system. Nästan lika praktiskt som att Lilly (Kevin och Linns dotter) kallar alla som hon inte kan uttala namnet på (alltså alla utom mamma, pappa, oma (farmor), opa (farfar)) för "Titti". Så fort hon ser mig pekar hon och utbrister förtjust "Titti!". Detta kan sedan följas av en lång monolog på Lilly-språk, som består av hittepåord som i sin tur växlar mellan svenska och holländska uttal. En väldigt glad unge, som till och med jag måste älska lite grann. Till och med jag...
Tillbaka till Loppans ridskolehäst! Det är en liten tanig stackare där man kan räkna revbenen, utan problem. Omusklad och inte särskilt vacker, alls. När jag provred den var det dock en perfekt häst för ridskolan. Enkel och stabil, självgående med lite extra motor. Efter att Linn lämnat besked om att vi slog till, har han nog inte blivit riden alls. Första ridpasset blev en utmaning, då det fanns mycket överskottsenergi i de små benen. Antagligen var det även första gången på lång tid som han fick vistas på utebana, vilket vanligtvis gör hästarna lite extra fräscha. Nu under mellanlandningstiden, här i Doorwerth, ska han fodras upp och ridas ordentligt. Förhoppningsvis hinner han få både lite hull och antydan till muskler innan hemfärden till Sverige.
Till kvällen lagade jag mig en Carbonara, som smakade lika ljuvligt som vanligt. Ett säkert kort!
tisdag 6 april 2010
Tisdag, den sjätte april
Jag kommer nu köra en snabbgenomgång av resten av veckan, då jag ligger lite efter. Håll i er!
Mest spännande händelse, och inte så dålig sådan heller, var att vi har fått en ny medarbetare tillika lägenhetskamrat. En 20-årig praktikant kallad Bonnie. Hon ska vara här till slutet av juli och har även med sig sin egen häst, Wruch. Hon ska precis som jag jobba, träna och tävla lite grann här. Hon ligger i dagsläget på 1.10-nivå, men tränar 1.20, alltså ungefär en nivå under min. En riktigt pratglad holländsk tjej, som är i alla fall hyfsad på engelska. När kunskapen sviken fortsätter hon dock på holländska och verkar tro att om hon stirrar mig tillräckligt stint i ögonen, så kommer jag nog förstå det också. Det gör jag inte, kan jag avslöja.
Vi kommer nog kunna trivas helt okej tillsammans, även om hon är lite underlig ibland. Det är en dam som verkligen säger vad hon tycker och inte är blyg för fem öre. Ibland kan det blir lite mycket av det goda, men jag antar att man får bortse från sådant. Det största problemet är att hon inte äter mat. Vi åkte och handlade lite snabbt idag och kom fram till följande: hon gillar inte pasta, inte ris, inte grönsaker, inte allt sorts kött, inte pizza, bara visst sorts bröd och då har vi bara gått igenom basgrejerna. Hon gillar chips, tycker att McDonalds är okej, hon tycker om baguetter och vitlökssmör. Det sistnämnda blev även hennes middag för kvällen. Underlig typ, mat som är så gott!
Till mig själv tillagade jag köttfärsbiffar med gräddsås och ris. Riktigt gott och mättande efter ännu en krävande dag i stallet. Det kändes att det satt kvar en hel del trötthet efter gårdagen. Lucas och Milena syns fortfarande inte till, trots att de skulle vara hemma igårkväll.. Får väl se om de hör av sig snart, så jag kan få min lediga dag. Är redan helt slut! Godnatt.
Mest spännande händelse, och inte så dålig sådan heller, var att vi har fått en ny medarbetare tillika lägenhetskamrat. En 20-årig praktikant kallad Bonnie. Hon ska vara här till slutet av juli och har även med sig sin egen häst, Wruch. Hon ska precis som jag jobba, träna och tävla lite grann här. Hon ligger i dagsläget på 1.10-nivå, men tränar 1.20, alltså ungefär en nivå under min. En riktigt pratglad holländsk tjej, som är i alla fall hyfsad på engelska. När kunskapen sviken fortsätter hon dock på holländska och verkar tro att om hon stirrar mig tillräckligt stint i ögonen, så kommer jag nog förstå det också. Det gör jag inte, kan jag avslöja.
Vi kommer nog kunna trivas helt okej tillsammans, även om hon är lite underlig ibland. Det är en dam som verkligen säger vad hon tycker och inte är blyg för fem öre. Ibland kan det blir lite mycket av det goda, men jag antar att man får bortse från sådant. Det största problemet är att hon inte äter mat. Vi åkte och handlade lite snabbt idag och kom fram till följande: hon gillar inte pasta, inte ris, inte grönsaker, inte allt sorts kött, inte pizza, bara visst sorts bröd och då har vi bara gått igenom basgrejerna. Hon gillar chips, tycker att McDonalds är okej, hon tycker om baguetter och vitlökssmör. Det sistnämnda blev även hennes middag för kvällen. Underlig typ, mat som är så gott!
Till mig själv tillagade jag köttfärsbiffar med gräddsås och ris. Riktigt gott och mättande efter ännu en krävande dag i stallet. Det kändes att det satt kvar en hel del trötthet efter gårdagen. Lucas och Milena syns fortfarande inte till, trots att de skulle vara hemma igårkväll.. Får väl se om de hör av sig snart, så jag kan få min lediga dag. Är redan helt slut! Godnatt.
måndag 5 april 2010
Måndag, den femte april
Dagen med stort t, som i Tävlingsdag. Började rida BonBon, unghästen, och sedan Zara. Hann med att frisera Ärtans man lite grann, vilket var välbehövligt då den var pinsamt lång. Knoppar fick bortprioriteras, för att ge mig lite tid att käka lunch. På en halvtimme lyckades jag laga, äta, städa undan och diska macaroni&cheese med tomat. Mättande och bra, men försvårade processen med att knäppa de vita ridbyxorna. De vita ridbyxor som i sin tur var inklämda under ett par svarta stuprörsjeans i storlek 24. Det var inte helt lätt, men allt går med vilja och lite våld.
Packningen var under kontroll och vid ettiden gav sig Ilse och jag iväg med Ärtan, Vieux och Harcos. Ärtan och jag red klass 1.10, precis som Ilse med lånad häst. Hon red även 1.20 med densamme, samt 1.20-1.30 med Vieux. I sista sekund kom Kevin och red in som sista start i 1.20 med Harcos. Han tog den stora lastbilen där Tommy, Voltaire och Viceroy stod inpackade.
Det första som slog mig var bristen på hästtransporter. Istället var hela parkeringen belamrad av lastbilar i storlekar varierande mellan stor och gigantisk. De flesta hade även flotta loggar över hela sidan och var lackade i spejsade färger. Även ute på banan syntes detta fenomen. Det var i stort sett bara professionella ryttare med fina, lovande hästar. Inga amatörer i 1.10-klassen här inte. Underligt för mig, som kanske ser en lastbil på 50 trailers på vanliga hemmatävlingar, där de flesta har ridningen som en kul, men tidskrävande, hobby.
Nästa bekantskap blev startordningssystemet som är en underlig historia här i Holland, i alla fall för oss svenskar. På denna tävlingsplats bestod det av en griffeltavla med tillhörande gubbe och krita. Alla startande hade fått ett nummer och man fick helt enkelt sätta in sitt nummer där man behagade starta i klassen. Ganska praktiskt, särskilt med tanke på att vi kom dit när halva klassen var avklarad. Jag fick alltså inte gå någon bana, utan bara titta på ett par-tre ekipage, innan det var dags att göra i ordning.
Framhoppningen var även den ett kapitel för sig.. Usch och fy! Det fanns ingen som helst begränsning för hur många som fick befinna sig där och den var inte särskilt stor, gissningsvis 25*35 meter. När jag kom in var vi säkert 20+ på denna lilla yta i blandade gångarter, både framridandes och avtravandes. Vissa skrittade i bredd på spåret och pratade, medan andra envisades med att vara i fel varv konstant. Vissa hade hästar som hoppade omkring som grodor, stegrade sig och konstrade, medan jag hade en häst som var rädd för alla hästar och hotade med att sparka ideligen. Hindersystemet var dock ganska smart med en oxer och två räcken, men krävde hjälpreda. På detta vis kunde man lägga ner till ett kryss några språng och sedan höja successivt, samtidigt som de övriga hade ett hinder att hoppa på. Det innebar att det för det mesta fanns ett lågt och ett högt räcke.
Förvirrad och mycket liten, var egenskaper som beskrev mig ganska bra där på framhoppningen. Till råga på allt visste jag ju inte heller riktigt när det var min tur, eftersom jag varken hörde eller förstod vad de sa. Tur att jag hade Ilse! Tyvärr startade hon bara ett par startnummer efter mig och var tvungen att sitta till häst samtidigt. Detta gjorde i alla fall att vi kunde samhoppa de uppvärmande sprången och hon fick bli min tolk när jag behövde veta hur många minuter jag hade på mig. Strax var det min tur att komma in på bananen.
Väl inne stirrade Ärtan till det direkt. Publiken som satt bredvid var snudd på hästätande och något ljushuvud gjorde det hela bättre genom att fortsätta busvissla och vråla efter föregående ryttare, när han såg att Ärtan började studsa på stället. Han fick en mycket, mycket ond blick. Osäkert om han har återhämtat sig än... Travade omkring ett varv på banan medan ryttaren innan mig hoppade. Försökte närma mig de farligaste rovdjuren där inne och helt plötsligt var det min tur. Mitt namn (korrekt uttalad, jag är djupt imponerad) ropades upp i högtalaren och det var bara att tuta och köra. Sätta av i galopp och förbereda sig på publikens jubel när jag senare skulle gå i mål som segrare. Det gick sådär. Ärtan stannade innan startlinjen och vägrade gå närmre första hindret... Jaha. Testa igen. Ärtan står emot allt vad hon kan, jag sparkar på, men väl framme vid hindret står vi ändå still. Ännu ett försök. Ärtan spjärnar, jag morrar. Nej. Lite lätt frustrerande att höra pip-pip-pip, och en holländsk röst be mig lämna banan då jag blev utesluten på grund av olydnad. Hästjävel, får man säga i sådana lägen. Innan jag gick ut sparkade jag över henne det fjuttiga lilla hindret, med sporrarna rätt in i sidorna. Hon flög, ungefär en meter över. Folk måste trott att hon var någon slags orutinerad unghäst, som aldrig varit på en utebana förut.. Inte en 11-åring som gått 1.30 och tävlat aktivt de senaste sex åren.
Ilse visade sitt medlidande. Gick in, hoppade felfritt, kom ut från banan, sprang till sekretariatet och anmälde om mig. Jag fick ett nytt försök, som sista startande i klassen. Tack gud för det! Ilse hjälpte mig att ändra hinderhöjder på framhoppningen, som nu var betydligt mindre kaotisk och jag fick igång min häst riktigt bra. In på banan igen, en ond blick riktad mot publiken (mest för säkerhetsskull..) och full fart mot första hindret. Flygtur. Andra hindret, wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie. Min ärta kan hoppa, högt. Ritten fortgick utan några problem alls, fina distanser, bra språng, tre relaterade avstånd och en kombination som stämde perfekt, ända till åttonde hindret.. Hinder nummer åtta var en oxer som var insprång till en distans på 5-6 galoppsprång ner till en kombination med två galoppsteg. Jag lade henne lite intill oxern, för att samla henne eftersom jag visste att det skulle bli kort i kombin senare. Hopp oxer, lyckades hålla ihop henne tillräckligt mycket för att klämma in fem galoppsprång, kort insprång och ändå en rivning ut. Suck. Hade hon fått bestämma hade vi gått på fyra - ett. Inte helt lyckat. Sedan flöt vi vidare till sista hindret och jag får benämna det som en lyckad runda ändå.
Resten av dagen agerade jag hästskötare. Jag klädde på, klädde av och gick omkring med hästar tills jag var alldeles slut i hela lilla mig. Min fötter värkte och jag hade inte ätit mer än några pistagenötter och ett torrt knäckebröd sedan min lunch vid tolv. Vi var inte hemma förrän vid niotiden på kvällen och då hade jag jobbat i 13 timmar. Linn bjöd på resterna av deras middag, vilket jag tacksamt tog emot och sedan bar det av hemåt, mot sängen. Precis när jag gick kom kunder för att titta på Harcos. Det överlät jag dock åt Kevin, min dag var nu lika slut som min kropp. Natt.
Packningen var under kontroll och vid ettiden gav sig Ilse och jag iväg med Ärtan, Vieux och Harcos. Ärtan och jag red klass 1.10, precis som Ilse med lånad häst. Hon red även 1.20 med densamme, samt 1.20-1.30 med Vieux. I sista sekund kom Kevin och red in som sista start i 1.20 med Harcos. Han tog den stora lastbilen där Tommy, Voltaire och Viceroy stod inpackade.
Det första som slog mig var bristen på hästtransporter. Istället var hela parkeringen belamrad av lastbilar i storlekar varierande mellan stor och gigantisk. De flesta hade även flotta loggar över hela sidan och var lackade i spejsade färger. Även ute på banan syntes detta fenomen. Det var i stort sett bara professionella ryttare med fina, lovande hästar. Inga amatörer i 1.10-klassen här inte. Underligt för mig, som kanske ser en lastbil på 50 trailers på vanliga hemmatävlingar, där de flesta har ridningen som en kul, men tidskrävande, hobby.
Nästa bekantskap blev startordningssystemet som är en underlig historia här i Holland, i alla fall för oss svenskar. På denna tävlingsplats bestod det av en griffeltavla med tillhörande gubbe och krita. Alla startande hade fått ett nummer och man fick helt enkelt sätta in sitt nummer där man behagade starta i klassen. Ganska praktiskt, särskilt med tanke på att vi kom dit när halva klassen var avklarad. Jag fick alltså inte gå någon bana, utan bara titta på ett par-tre ekipage, innan det var dags att göra i ordning.
Framhoppningen var även den ett kapitel för sig.. Usch och fy! Det fanns ingen som helst begränsning för hur många som fick befinna sig där och den var inte särskilt stor, gissningsvis 25*35 meter. När jag kom in var vi säkert 20+ på denna lilla yta i blandade gångarter, både framridandes och avtravandes. Vissa skrittade i bredd på spåret och pratade, medan andra envisades med att vara i fel varv konstant. Vissa hade hästar som hoppade omkring som grodor, stegrade sig och konstrade, medan jag hade en häst som var rädd för alla hästar och hotade med att sparka ideligen. Hindersystemet var dock ganska smart med en oxer och två räcken, men krävde hjälpreda. På detta vis kunde man lägga ner till ett kryss några språng och sedan höja successivt, samtidigt som de övriga hade ett hinder att hoppa på. Det innebar att det för det mesta fanns ett lågt och ett högt räcke.
Förvirrad och mycket liten, var egenskaper som beskrev mig ganska bra där på framhoppningen. Till råga på allt visste jag ju inte heller riktigt när det var min tur, eftersom jag varken hörde eller förstod vad de sa. Tur att jag hade Ilse! Tyvärr startade hon bara ett par startnummer efter mig och var tvungen att sitta till häst samtidigt. Detta gjorde i alla fall att vi kunde samhoppa de uppvärmande sprången och hon fick bli min tolk när jag behövde veta hur många minuter jag hade på mig. Strax var det min tur att komma in på bananen.
Väl inne stirrade Ärtan till det direkt. Publiken som satt bredvid var snudd på hästätande och något ljushuvud gjorde det hela bättre genom att fortsätta busvissla och vråla efter föregående ryttare, när han såg att Ärtan började studsa på stället. Han fick en mycket, mycket ond blick. Osäkert om han har återhämtat sig än... Travade omkring ett varv på banan medan ryttaren innan mig hoppade. Försökte närma mig de farligaste rovdjuren där inne och helt plötsligt var det min tur. Mitt namn (korrekt uttalad, jag är djupt imponerad) ropades upp i högtalaren och det var bara att tuta och köra. Sätta av i galopp och förbereda sig på publikens jubel när jag senare skulle gå i mål som segrare. Det gick sådär. Ärtan stannade innan startlinjen och vägrade gå närmre första hindret... Jaha. Testa igen. Ärtan står emot allt vad hon kan, jag sparkar på, men väl framme vid hindret står vi ändå still. Ännu ett försök. Ärtan spjärnar, jag morrar. Nej. Lite lätt frustrerande att höra pip-pip-pip, och en holländsk röst be mig lämna banan då jag blev utesluten på grund av olydnad. Hästjävel, får man säga i sådana lägen. Innan jag gick ut sparkade jag över henne det fjuttiga lilla hindret, med sporrarna rätt in i sidorna. Hon flög, ungefär en meter över. Folk måste trott att hon var någon slags orutinerad unghäst, som aldrig varit på en utebana förut.. Inte en 11-åring som gått 1.30 och tävlat aktivt de senaste sex åren.
Ilse visade sitt medlidande. Gick in, hoppade felfritt, kom ut från banan, sprang till sekretariatet och anmälde om mig. Jag fick ett nytt försök, som sista startande i klassen. Tack gud för det! Ilse hjälpte mig att ändra hinderhöjder på framhoppningen, som nu var betydligt mindre kaotisk och jag fick igång min häst riktigt bra. In på banan igen, en ond blick riktad mot publiken (mest för säkerhetsskull..) och full fart mot första hindret. Flygtur. Andra hindret, wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiie. Min ärta kan hoppa, högt. Ritten fortgick utan några problem alls, fina distanser, bra språng, tre relaterade avstånd och en kombination som stämde perfekt, ända till åttonde hindret.. Hinder nummer åtta var en oxer som var insprång till en distans på 5-6 galoppsprång ner till en kombination med två galoppsteg. Jag lade henne lite intill oxern, för att samla henne eftersom jag visste att det skulle bli kort i kombin senare. Hopp oxer, lyckades hålla ihop henne tillräckligt mycket för att klämma in fem galoppsprång, kort insprång och ändå en rivning ut. Suck. Hade hon fått bestämma hade vi gått på fyra - ett. Inte helt lyckat. Sedan flöt vi vidare till sista hindret och jag får benämna det som en lyckad runda ändå.
Resten av dagen agerade jag hästskötare. Jag klädde på, klädde av och gick omkring med hästar tills jag var alldeles slut i hela lilla mig. Min fötter värkte och jag hade inte ätit mer än några pistagenötter och ett torrt knäckebröd sedan min lunch vid tolv. Vi var inte hemma förrän vid niotiden på kvällen och då hade jag jobbat i 13 timmar. Linn bjöd på resterna av deras middag, vilket jag tacksamt tog emot och sedan bar det av hemåt, mot sängen. Precis när jag gick kom kunder för att titta på Harcos. Det överlät jag dock åt Kevin, min dag var nu lika slut som min kropp. Natt.
söndag 4 april 2010
Söndag, den fjärde april
Ett lugnt pass med Pärt fick inleda dagen. Mest lösgörande och lite tempoväxlingar för att känna att hon lyssnade på mig, inför tävlingsdebuten imorgon. Känns lite som debut, trots att jag tävlat henne otaliga gånger tidigare och hoppat betydligt högre... Än är jag inte nervös i alla fall. Har nog inte förstått att jag ska iväg på riktigt än. Näst ut var Unico och sedan Zara.
Efter lunch fortsatte jag med projektet BonBon, innan det var dags att fixa för tävlingen ordentligt. Ärtan fick bli tvättad för första gången sedan augusti förra året, något som hon inte alls uppskattade. Hon tyckte så otroligt synd om sig själv, där hon stod i spolspiltan. Som en dränkt råtta stod hon där och skakade. Stackars liten. Det var för övrigt inte så kallt att hon hade behövt darra i hela kroppen, var nog mest för syns skull...
Efteråt blev det lite tvätt och smörjning av grejer av alla de slag, medan Jannike tvättade några hästar till. Det blev en sen dag, med mycket jobb. När vi äntligen började bli färdiga bjöd Kevin in mig på middag. Det serverades falukorv med makaroner och stuvad blomkål i det Olsmeijer/Olssonska hushållet. Otroligt gott med riktig genomsvensk mat, mums! Trött som en jag vet inte vad släpade jag mig mätt hem till mitt lille hålletill. Jag tror nästan att jag lyckades förvåna Linn och Kevin lite, genom att äta upp hela det berg av mat som de ställde fram. Vad de inte vet är att jag efter en snabbdusch, även tog mig en macka innan sängdags... Jag undrar vart det tar vägen egentligen, för tjock är jag ju inte direkt. Nu blir det i alla fall sängen och lite sömn för att ladda för morgondagen. Natti!
Efter lunch fortsatte jag med projektet BonBon, innan det var dags att fixa för tävlingen ordentligt. Ärtan fick bli tvättad för första gången sedan augusti förra året, något som hon inte alls uppskattade. Hon tyckte så otroligt synd om sig själv, där hon stod i spolspiltan. Som en dränkt råtta stod hon där och skakade. Stackars liten. Det var för övrigt inte så kallt att hon hade behövt darra i hela kroppen, var nog mest för syns skull...
Efteråt blev det lite tvätt och smörjning av grejer av alla de slag, medan Jannike tvättade några hästar till. Det blev en sen dag, med mycket jobb. När vi äntligen började bli färdiga bjöd Kevin in mig på middag. Det serverades falukorv med makaroner och stuvad blomkål i det Olsmeijer/Olssonska hushållet. Otroligt gott med riktig genomsvensk mat, mums! Trött som en jag vet inte vad släpade jag mig mätt hem till mitt lille hålletill. Jag tror nästan att jag lyckades förvåna Linn och Kevin lite, genom att äta upp hela det berg av mat som de ställde fram. Vad de inte vet är att jag efter en snabbdusch, även tog mig en macka innan sängdags... Jag undrar vart det tar vägen egentligen, för tjock är jag ju inte direkt. Nu blir det i alla fall sängen och lite sömn för att ladda för morgondagen. Natti!
lördag 3 april 2010
Lördag, den tredje april
Började med att rida Zara, för att sedan gå över till min favorit Unico. Efter de första hästarna var avklarade stiftade jag en ny bekantskap. BonBon är fyra år och riden i en knapp vecka, innan dess aldrig sutten på. Spännande, kan man väl sammanfatta det. Nu skulle jag alltså upp och sitta på denna oerfarna rygg. Skritt, trav och galopp i båda varven! Till min stora förvåning gick det riktigt bra. Det enda lilla problemet var att hon envisades med att slå med huvudet, lite då och då, och inte så lite heller. Tidvis såg det ut som om hon försökte bryta sin egen nacke, vilket hon som tur var misslyckades med. Får väl se om det kan bli häst av det lilla djuret också.
Innan lunch blev det lite pyssel och fix, för att hjälpa Jannike. Hon får ett betydligt tyngre arbete nu när Lucas är iväg, särskilt med tanke på att hon inte är så snabb.. Efter lunchpaus tog jag mig an Sjimmie och sedan Ärtan. Inga incidenter värda att nämna, utan vanliga standardpass för de båda. En relativt lugn dag, trots många hästar att rida. Annat blir det imorgon när allt ska fixas inför tävling på måndag, då sju hästar ska iväg! Då gör även jag och Ärtan vår holländska debut. Får väl se hur det går... Blir bara en 1.10-klass, för att känna på det hela, men det är ordentligt spännande ändå!
Till kvällen blev det laxpasta med béchamelsås. Så otroligt skönt att kunna bestämma, handla och laga den mat man själv vill ha. Bara till sig själv och inte behöva tänka på någon annan. Underbart! Visste inte hur mycket jag hade saknat det..
Runt tio-halv elvatiden hörde jag något konstigt ljud inifrån gamla ridhuset. Jag gick upp och kollade ner genom fönstret, där jag såg ett av stona ligga ner på sidan och precis utkommen var en ny liten hästbebis. Så häftigt att se i verkligheten och jag stod på första parkett här uppe i fönstret. Tom höll redan på att öppna hinnan runt fölet, för att sedan börja gnugga henne torr med halm. Att se denna lilla underbara varelse försöka ta sig upp första gången på vingliga ben, falla till marken igen, ge upp för någon minut, för att sedan ge sig på det igen, gör en lite varm i hjärtat. Till slut fick Tom och Kevin hjälpa henne upp och stödja på varsin sida medan de tog sig in till en stor box i stallet, där det var lite varmare. Ett sto blev det, som ni säkert förstått vid det här laget, och hon ska döpas till Fun Times, efter sin far London Times (Olsmeijers 17-åriga hingst, som gått 1.60-klasser och är pappa till snudd på hälften av tävlingshästarna i stallet).
Är hon inte bedårande? Som en liten Bambi...
Innan lunch blev det lite pyssel och fix, för att hjälpa Jannike. Hon får ett betydligt tyngre arbete nu när Lucas är iväg, särskilt med tanke på att hon inte är så snabb.. Efter lunchpaus tog jag mig an Sjimmie och sedan Ärtan. Inga incidenter värda att nämna, utan vanliga standardpass för de båda. En relativt lugn dag, trots många hästar att rida. Annat blir det imorgon när allt ska fixas inför tävling på måndag, då sju hästar ska iväg! Då gör även jag och Ärtan vår holländska debut. Får väl se hur det går... Blir bara en 1.10-klass, för att känna på det hela, men det är ordentligt spännande ändå!
Till kvällen blev det laxpasta med béchamelsås. Så otroligt skönt att kunna bestämma, handla och laga den mat man själv vill ha. Bara till sig själv och inte behöva tänka på någon annan. Underbart! Visste inte hur mycket jag hade saknat det..
Runt tio-halv elvatiden hörde jag något konstigt ljud inifrån gamla ridhuset. Jag gick upp och kollade ner genom fönstret, där jag såg ett av stona ligga ner på sidan och precis utkommen var en ny liten hästbebis. Så häftigt att se i verkligheten och jag stod på första parkett här uppe i fönstret. Tom höll redan på att öppna hinnan runt fölet, för att sedan börja gnugga henne torr med halm. Att se denna lilla underbara varelse försöka ta sig upp första gången på vingliga ben, falla till marken igen, ge upp för någon minut, för att sedan ge sig på det igen, gör en lite varm i hjärtat. Till slut fick Tom och Kevin hjälpa henne upp och stödja på varsin sida medan de tog sig in till en stor box i stallet, där det var lite varmare. Ett sto blev det, som ni säkert förstått vid det här laget, och hon ska döpas till Fun Times, efter sin far London Times (Olsmeijers 17-åriga hingst, som gått 1.60-klasser och är pappa till snudd på hälften av tävlingshästarna i stallet).
Är hon inte bedårande? Som en liten Bambi...fredag 2 april 2010
Fredag, den andre april
Dagen inleddes med ett hoppass med Ärtan. Det kan väl sammanfattas med att det gick sådär. Inte alls lika bra som gångerna tidigare. Jag fick några halvtaskiga distanser i början och tillika språng, och det förstör allt mitt självförtroende direkt. Det är hopplöst! Varje gång jag får en bra distans tänker jag bara "Nämen, vilken tur! Oj, igen... Tänk vilket flyt.". Detta fortsätter alltså även om jag kommer precis rätt på varenda hinder på en bana. Det är ju bara tur, har ingenting med skicklighet att göra alls. Suck, ibland blir jag lite trött på mig själv. Till slutet av träningen gick det betydligt bättre i alla fall, även om jag var lite försiktig. Hoppade några riktigt bra språng på 1.20-höjd, så det kändes ändå hyfsat.
Näst på tur var Sjimmie som gick bra även idag, trots några dampryck då han for iväg och låtsades vara rädd för något som varken hördes eller syntes. Hästar alltså.. När jag var färdig fick jag en ny liten varelse presenterad för mig. En 6-årig fuxvalack, som var riktigt söt och gullig. Tanken var att det skulle bli en ny ridskolehäst till Kalmar HSK, så nu skulle jag provrida och se om det var någonting att ha. Det var det, men inte som ridskolehäst tyvärr... Det kändes mer som att rida en 4-åring. Han kunde inte så mycket alls och var ganska vinglig. Pigg och väldigt gullig att rida, men ingenting för en osäker nybörjare. Hoppade även några språng, något som den knappt gjort tidigare, och det gick bra. Skuttade över det mäktiga krysset på ca 50 cm, som en liten kanin. En väldigt söt häst, som jag gärna hade fortsatt rida. Tyvärr fick han istället åka tillbaka hem igen, ingen affär idag.
Zara fick ett hoppass. Hon var lite jobbig i början, även idag, men lugnade sig relativt fort. Fick hoppa många språng, både från trav och galopp. Hoppade även lite räcken, och inte bara kryss som i vanliga fall, vilket gick bra. Hon hoppar bättre och bättre och är mindre och mindre stressad över momentet. Den dagliga träningen börjar ge resultat. Hoppas att det lossnar ordentligt snart...
När jag var färdig med mina innan-lunch-hästar kom en kund för att titta på Upstairs och Unico. Det var en kille som hade vunnit stora young rider-mästerskap (kommer inte ihåg om det var EM eller VM, eller vad det var), men vars bästa häst nu var skadad. Han behövde alltså en färdig häst som kunde gå de stora Grand Prix-klasserna och pengar var inget problem. Med sig hade han pojkvän och en liten mopsliknande hund, som var väldigt söt. Det tog lite tid... Men förhoppningsvis inte i onödan, för han verkade väldigt intresserad av den ene. Tyvärr var det Unico som gjort bäst intryck. Jag tyckte att de kunde köpa Upstairs istället, som inte alls är lika rolig att rida. Menmen, säljer de någon av hästarna lär det komma in så pass mycket pengar att vi får in en massa nytt att rida på istället. Positivt tänkande!
Efter provridningen skulle hästarna varva ner i skrittmaskinen, därefter borstas och torkas glänsande igen, tävlingsutrustningen skulle plockas tillbaka, svettiga schabrak hängas på tork och allt skulle pysslas i ordning och göras snyggt. Klockan hann ticka iväg ända till 3-tiden innan vi fick gå på lunch och då var i alla fall jag näst intill döende. Tryckte i mig så mycket mat jag kunde och kändes mig genast som en ny människa. Upptäckte när jag försökte börja röra på mig igen att jag kanske hade lyckats få i mig lite väl mycket, eftersom det var lite jobbigt att gå och andas. Speciellt samtidigt.. Puh.
Under eftermiddagen fanns det inte så mycket att göra (kanske för att den största delen hade passerat innan lunch), så jag roade mig med lite lädervård och annat pyssel. Från och med imorgon kommer vi antagligen ha betydligt mer att göra, eftersom vi blir av med Lucas för några dagar. Han och Milena ska nämligen hem till Polen och fira påsk. Tydligen är påsk större och viktigare än jul i det landet. Mystiskt..
På kvällen blev jag inbjuden till Kevin och Linn på påskmiddag. Där var hela släkten samlad med Linns föräldrar och mormor från Sverige, Tom och Kitty. De andra hade redan ätit färdigt när jag kom in, men de hade lämnat godsaker så att det räckte gott och väl för mig. Ett riktigt svenskt påskbord var det med ägg, köttbullar, prinskorv, janssons, lax mm. Riktigt gott och trevligt sällskap! Jag kände mig nästan lite som en i familjen där jag satt. Runt bordet blandades svenska, holländska och engelska hejvilt och konversationer avbröts av en annan. Precis som det ska vara när släkten är samlad. Härligt!
Näst på tur var Sjimmie som gick bra även idag, trots några dampryck då han for iväg och låtsades vara rädd för något som varken hördes eller syntes. Hästar alltså.. När jag var färdig fick jag en ny liten varelse presenterad för mig. En 6-årig fuxvalack, som var riktigt söt och gullig. Tanken var att det skulle bli en ny ridskolehäst till Kalmar HSK, så nu skulle jag provrida och se om det var någonting att ha. Det var det, men inte som ridskolehäst tyvärr... Det kändes mer som att rida en 4-åring. Han kunde inte så mycket alls och var ganska vinglig. Pigg och väldigt gullig att rida, men ingenting för en osäker nybörjare. Hoppade även några språng, något som den knappt gjort tidigare, och det gick bra. Skuttade över det mäktiga krysset på ca 50 cm, som en liten kanin. En väldigt söt häst, som jag gärna hade fortsatt rida. Tyvärr fick han istället åka tillbaka hem igen, ingen affär idag.
Zara fick ett hoppass. Hon var lite jobbig i början, även idag, men lugnade sig relativt fort. Fick hoppa många språng, både från trav och galopp. Hoppade även lite räcken, och inte bara kryss som i vanliga fall, vilket gick bra. Hon hoppar bättre och bättre och är mindre och mindre stressad över momentet. Den dagliga träningen börjar ge resultat. Hoppas att det lossnar ordentligt snart...
När jag var färdig med mina innan-lunch-hästar kom en kund för att titta på Upstairs och Unico. Det var en kille som hade vunnit stora young rider-mästerskap (kommer inte ihåg om det var EM eller VM, eller vad det var), men vars bästa häst nu var skadad. Han behövde alltså en färdig häst som kunde gå de stora Grand Prix-klasserna och pengar var inget problem. Med sig hade han pojkvän och en liten mopsliknande hund, som var väldigt söt. Det tog lite tid... Men förhoppningsvis inte i onödan, för han verkade väldigt intresserad av den ene. Tyvärr var det Unico som gjort bäst intryck. Jag tyckte att de kunde köpa Upstairs istället, som inte alls är lika rolig att rida. Menmen, säljer de någon av hästarna lär det komma in så pass mycket pengar att vi får in en massa nytt att rida på istället. Positivt tänkande!
Efter provridningen skulle hästarna varva ner i skrittmaskinen, därefter borstas och torkas glänsande igen, tävlingsutrustningen skulle plockas tillbaka, svettiga schabrak hängas på tork och allt skulle pysslas i ordning och göras snyggt. Klockan hann ticka iväg ända till 3-tiden innan vi fick gå på lunch och då var i alla fall jag näst intill döende. Tryckte i mig så mycket mat jag kunde och kändes mig genast som en ny människa. Upptäckte när jag försökte börja röra på mig igen att jag kanske hade lyckats få i mig lite väl mycket, eftersom det var lite jobbigt att gå och andas. Speciellt samtidigt.. Puh.
Under eftermiddagen fanns det inte så mycket att göra (kanske för att den största delen hade passerat innan lunch), så jag roade mig med lite lädervård och annat pyssel. Från och med imorgon kommer vi antagligen ha betydligt mer att göra, eftersom vi blir av med Lucas för några dagar. Han och Milena ska nämligen hem till Polen och fira påsk. Tydligen är påsk större och viktigare än jul i det landet. Mystiskt..
På kvällen blev jag inbjuden till Kevin och Linn på påskmiddag. Där var hela släkten samlad med Linns föräldrar och mormor från Sverige, Tom och Kitty. De andra hade redan ätit färdigt när jag kom in, men de hade lämnat godsaker så att det räckte gott och väl för mig. Ett riktigt svenskt påskbord var det med ägg, köttbullar, prinskorv, janssons, lax mm. Riktigt gott och trevligt sällskap! Jag kände mig nästan lite som en i familjen där jag satt. Runt bordet blandades svenska, holländska och engelska hejvilt och konversationer avbröts av en annan. Precis som det ska vara när släkten är samlad. Härligt!
torsdag 1 april 2010
Torsdag, den förste april
Dagen började som vanligt med stallarbete, men istället för kaffepaus fick jag istället följa med Linn för att provrida en häst. Det var i själva verket en häst åt Loppan, som skulle testas. Det skulle vara en snäll och stabil ridskolehäst, som kunde hoppa en 1.10-bana med olika ryttare. Det var nog precis vad vi hittade också. En väldigt mager och inte speciellt vacker, nästan ful-söt, häst med snälla ögon. Mycket enkel och trevlig att rida. Han gjorde snällt det jag bad om och inte så mycket mer, men var ändå pigg och glad. Hoppade lite också, om än inte så högt, och han skötte det mesta själv. Jag fick order av Linn att låtsas att jag var nybörjare när jag red mot hindret och hästen fick visa att han kunde hoppa både lite långt ifrån och trampa om. Jag kände mig lite som en idiot dock... Köp blev det i alla fall! Kommer till Doorwerth nästa vecka någon gång för vidare transport mot Sverige, Småland, Smedby och Kalmar Hästsportklubb.
På vägen hem visade det sig att det tar mer än tio år att lära sig hitta på de holländska motorvägarna. Linn lyckades missa vår avfart och det blev en 45 minuters extratur. Innerst inne var jag lite nöjd, nu kan ingen mobba mig minsta lilla för gårdagens lilla missöde.
Efter lite om och men kom vi ändå hem och jag hann rida Unico innan lunch. Efter det hade jag tre hästar kvar till eftermiddagen. Jag började med Sjimmie som gick riktigt bra! Jag kommer på honom mer och mer för varje gång jag rider honom. Det största problemet är just nu att han vill lägga sig i högertygeln (vilket innebär att jag får bära omkring på honom med min ena arm, vilket jag tycker är en oerhört dålig idé). Det är så svårt att lätta på tygeln när han hänger sig i innern, trots att jag vet så väl att det är det jag måste göra. Man får helt enkelt tvinga sig själv, använda en jäkla massa ben och stå ut, för förr eller senare ger det resultat och då är man ganska nöjd med sig själv.
Zara kom näst och hon var inte nöjd med någonting alls idag. Hon stirrade mest runt och var hysterisk över allt och ingenting. Sådana dagar är det bara att ge upp, lägga ner och komma igen en annan dag. Det blev enkel motionsridning, utan några som helst krav. Det är inte helt lätt att rida en häst som blir halvgalen både av att man tar i tyglarna och att man lägga om benen. När densamme också springer omkring, skjuter ut bogar och är ovillig att svänga börjar man ha lite problem.
En annan som var lite lätt missnöjd var Ärtan. Hon skulle få jobba lite dressyr, vilket hon tyckte var en utomordentligt dålig idé. Efter många protester och klagomål vann jag dock duellen och till slutet gick hon riktigt vettigt. Det är lustigt att det ska ta sådan tid... När hon väl går bra verkar hon ganska tillfreds med livet, men vägen dit är ett projekt som även kan benämnas som kamp.
På kvällen fick jag laga egen mat, eftersom Milena inte tyckte att vi hade några vettiga ingredienser. Jag snodde snabbt och lätt ihop en Spaghetti Carbonara, eftersom vi alltid har tärnat fläsk och ägg i kylen. Den blev underbart god, en av de mest lyckade! Polackerna tillredde en lite annorlunda middag till sig (och även mig, men jag valde att komplettera lite). Milena förklarade att hon skulle koka blomkål och broccoli som hon sedan skulle blanda med smör och ströbröd. Det var allt. Faktiskt riktigt gott, men lite underligt ändå. Det blev två portioner av det också, efter all min Carbonara. Efteråt hade jag ont i magen, så mätt var jag. Kanske lika bra, för jag tycker att ridbyxorna börjar sitta lite löst.. Nu blir det lite sömn också. Godnatt!
På vägen hem visade det sig att det tar mer än tio år att lära sig hitta på de holländska motorvägarna. Linn lyckades missa vår avfart och det blev en 45 minuters extratur. Innerst inne var jag lite nöjd, nu kan ingen mobba mig minsta lilla för gårdagens lilla missöde.
Efter lite om och men kom vi ändå hem och jag hann rida Unico innan lunch. Efter det hade jag tre hästar kvar till eftermiddagen. Jag började med Sjimmie som gick riktigt bra! Jag kommer på honom mer och mer för varje gång jag rider honom. Det största problemet är just nu att han vill lägga sig i högertygeln (vilket innebär att jag får bära omkring på honom med min ena arm, vilket jag tycker är en oerhört dålig idé). Det är så svårt att lätta på tygeln när han hänger sig i innern, trots att jag vet så väl att det är det jag måste göra. Man får helt enkelt tvinga sig själv, använda en jäkla massa ben och stå ut, för förr eller senare ger det resultat och då är man ganska nöjd med sig själv.
Zara kom näst och hon var inte nöjd med någonting alls idag. Hon stirrade mest runt och var hysterisk över allt och ingenting. Sådana dagar är det bara att ge upp, lägga ner och komma igen en annan dag. Det blev enkel motionsridning, utan några som helst krav. Det är inte helt lätt att rida en häst som blir halvgalen både av att man tar i tyglarna och att man lägga om benen. När densamme också springer omkring, skjuter ut bogar och är ovillig att svänga börjar man ha lite problem.
En annan som var lite lätt missnöjd var Ärtan. Hon skulle få jobba lite dressyr, vilket hon tyckte var en utomordentligt dålig idé. Efter många protester och klagomål vann jag dock duellen och till slutet gick hon riktigt vettigt. Det är lustigt att det ska ta sådan tid... När hon väl går bra verkar hon ganska tillfreds med livet, men vägen dit är ett projekt som även kan benämnas som kamp.
På kvällen fick jag laga egen mat, eftersom Milena inte tyckte att vi hade några vettiga ingredienser. Jag snodde snabbt och lätt ihop en Spaghetti Carbonara, eftersom vi alltid har tärnat fläsk och ägg i kylen. Den blev underbart god, en av de mest lyckade! Polackerna tillredde en lite annorlunda middag till sig (och även mig, men jag valde att komplettera lite). Milena förklarade att hon skulle koka blomkål och broccoli som hon sedan skulle blanda med smör och ströbröd. Det var allt. Faktiskt riktigt gott, men lite underligt ändå. Det blev två portioner av det också, efter all min Carbonara. Efteråt hade jag ont i magen, så mätt var jag. Kanske lika bra, för jag tycker att ridbyxorna börjar sitta lite löst.. Nu blir det lite sömn också. Godnatt!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)