Onsdag, den trettioförste mars

Den heliga vilodagen hade nu anlänt. En efterlängtad sådan, som vanligt. Inledde med lite prat via Skype som, om jag inte nämnt det förut, är en uppfinning i nobelprisnivå. Jag funderade lite på att städa, men kände faktiskt att jag spenderat för många lediga dagar på det redan. Det får vänta en vecka till. En massa tvättande blev det dock. Det går inte att smita ifrån på samma sätt. Det går liksom lite ut över en själv...

Efter en lunch av det lättare slaget bestämde jag mig för att det nog var dags för en utflykt och upptäcka världen runt mig. Eller ja, egentligen var tanken att jag bara skulle låna bilen och köra de fem minuterna som det tar för att komma till Divoza, den stora hästaffären, eftersom Ärtan har tagit sönder sin fina yllefilt. Riktigt så blev det inte... Jag fick en muntlig vägbeskrivning av Kevin, som jag genast blandade ihop och efter att ha tagit fel avtagsväg kom jag ut på en motorväg (åt fel håll, till råga på allt) och väl där är man ganska körd. Det är inte så lätt att göra en u-sväng på motorväg. Det finns heller inte alltid så många avfarter, med möjlighet att byta riktning.

Min lilla tripp till Divoza övergick istället till destination Arnhem, väldigt ofrivilligt. Jag tog avfarten mot den enda stad jag kände igen namnet på. Hamnade mitt i rusningstrafik vid femtiden och försökte hitta något ställe att vända. Efter lång tid lyckades jag. Hittade även en busshållplats där jag kunde stanna och ringa Linn. Jag försäkrade mig först om att hon inte skulle skratta åt mig för mycket, sedan berättade jag om mitt lilla problem. Jag var alltså inne i Arnhem och skulle ta mig tillbaka, men visste inte vilka skyltar man skulle följa. Doorwerth är ju knappt utsatt på kartan. Fick några städer som jag kunde försöka hitta på skyltar, men det visade sig senare vara totalt fel och helt andra alternativ poppade upp. Som tur var hade jag här lite tid på mig, eftersom jag satt i kö i minst en timme (mitt kopplingsben darrade okontrollerat och hade börjat få krampkänning...).

Tom tog nu istället över kommandot och försökte leda mig på rätta vägar, på engelska. Det visade sig nämligen att Linn hade trott att jag var någon helt annanstans och lett mig åt helt motsatt håll. Jag hade precis tagit en avfart mot Apeldoorn, när Tom skrek "No, don't do that! Oh, shit..." Nu börjar lilla Celie få lite lätt panik ensam i bilen. Som tur var löste det sig ändå! Jag hade kommit ut på fel motorväg, men den samkörde med den rätta, så det enda som krävdes var ett enkelt filbyte. Tom stannade i luren hela vägen hem, eftersom det skulle tas fler avfarter och guidning behövdes verkligen. Jag kände inte igen några stadsnamn och Doorwerth stod som sagt inte med på en endaste skylt.

Hem kom jag i alla fall, till slut. Jag fick antagligen med en fet mobilräkning från landet Sverige i bagaget, men ändå helskinnad och mycket glad att återse gårdens trygghet. Det blev ett litet äventyr och lite darrig i benen blev jag allt, inte bara beroende på det eviga kopplandet. Maten stod färdig på spisen när jag kom innanför dörren och jag var tacksam. Puh, så utvilad vet jag inte om jag känner mig efter denna händelserika dag... Nästa gång jag ger mig ut med bilen, tar jag med en kartläsare. Eller ännu hellre, en chaufför! Godnatt.