Onsdag, den trettioförste mars

Den heliga vilodagen hade nu anlänt. En efterlängtad sådan, som vanligt. Inledde med lite prat via Skype som, om jag inte nämnt det förut, är en uppfinning i nobelprisnivå. Jag funderade lite på att städa, men kände faktiskt att jag spenderat för många lediga dagar på det redan. Det får vänta en vecka till. En massa tvättande blev det dock. Det går inte att smita ifrån på samma sätt. Det går liksom lite ut över en själv...

Efter en lunch av det lättare slaget bestämde jag mig för att det nog var dags för en utflykt och upptäcka världen runt mig. Eller ja, egentligen var tanken att jag bara skulle låna bilen och köra de fem minuterna som det tar för att komma till Divoza, den stora hästaffären, eftersom Ärtan har tagit sönder sin fina yllefilt. Riktigt så blev det inte... Jag fick en muntlig vägbeskrivning av Kevin, som jag genast blandade ihop och efter att ha tagit fel avtagsväg kom jag ut på en motorväg (åt fel håll, till råga på allt) och väl där är man ganska körd. Det är inte så lätt att göra en u-sväng på motorväg. Det finns heller inte alltid så många avfarter, med möjlighet att byta riktning.

Min lilla tripp till Divoza övergick istället till destination Arnhem, väldigt ofrivilligt. Jag tog avfarten mot den enda stad jag kände igen namnet på. Hamnade mitt i rusningstrafik vid femtiden och försökte hitta något ställe att vända. Efter lång tid lyckades jag. Hittade även en busshållplats där jag kunde stanna och ringa Linn. Jag försäkrade mig först om att hon inte skulle skratta åt mig för mycket, sedan berättade jag om mitt lilla problem. Jag var alltså inne i Arnhem och skulle ta mig tillbaka, men visste inte vilka skyltar man skulle följa. Doorwerth är ju knappt utsatt på kartan. Fick några städer som jag kunde försöka hitta på skyltar, men det visade sig senare vara totalt fel och helt andra alternativ poppade upp. Som tur var hade jag här lite tid på mig, eftersom jag satt i kö i minst en timme (mitt kopplingsben darrade okontrollerat och hade börjat få krampkänning...).

Tom tog nu istället över kommandot och försökte leda mig på rätta vägar, på engelska. Det visade sig nämligen att Linn hade trott att jag var någon helt annanstans och lett mig åt helt motsatt håll. Jag hade precis tagit en avfart mot Apeldoorn, när Tom skrek "No, don't do that! Oh, shit..." Nu börjar lilla Celie få lite lätt panik ensam i bilen. Som tur var löste det sig ändå! Jag hade kommit ut på fel motorväg, men den samkörde med den rätta, så det enda som krävdes var ett enkelt filbyte. Tom stannade i luren hela vägen hem, eftersom det skulle tas fler avfarter och guidning behövdes verkligen. Jag kände inte igen några stadsnamn och Doorwerth stod som sagt inte med på en endaste skylt.

Hem kom jag i alla fall, till slut. Jag fick antagligen med en fet mobilräkning från landet Sverige i bagaget, men ändå helskinnad och mycket glad att återse gårdens trygghet. Det blev ett litet äventyr och lite darrig i benen blev jag allt, inte bara beroende på det eviga kopplandet. Maten stod färdig på spisen när jag kom innanför dörren och jag var tacksam. Puh, så utvilad vet jag inte om jag känner mig efter denna händelserika dag... Nästa gång jag ger mig ut med bilen, tar jag med en kartläsare. Eller ännu hellre, en chaufför! Godnatt.

Tisdag, den trettionde mars

Min riddag inleddes med ett hoppass med Ärtis. Hon gick super och jag var riktigt nöjd, både med henne och mig själv. Jag känner hur min ridning har utvecklats så mycket bara under de här veckorna. Den stora skillnaden tror jag framför allt är att jag har blivit mycket starkare, vilket gör att jag får mycket bättre kroppskontroll och orkar göra det jag vill. Härlig känsla! Ärtan blir förmodligen också starkare och starkare, även om det är dagsformen som avgör hur hon beter sig för tillfället. Hennes största framsteg är att hon nu börjar lära sig att vänta innan hindret och låta mig ge handen, utan att springa iväg. Efter hindret är dock en annan femma... Mycket jobb är kvar.

Red sedan Zara som gick helt okej. Hon är också verkligen en häst där dagens humör spelar en avgörande roll. Hon gick som sagt ganska bra idag och passet avslutades med en runda i klätterbacken. Dags för lunch!

Efter lite ny energi var det Sjimmies tur att ridas. Han hade vilat efter tävlingen och nu inte gått på ett par dagar. Det märktes... Det första som hände när jag klättrat upp på hans rygg var att han flög iväg för något osynligt monster. Bra början och fortsättningen följde ungefär samma mönster. Han blev rädd för varje cyklist som passerade på vägen, prassel i en buske, ett hinder, en koltrast som satt still (ca fem gånger i rad, när jag red på en volt..) och liknande livshotande ting. Efter 20 minuter hade jag tröttnat totalt och bad Lucas hämta en gramman. Den sattes på och jag behövde inte ens hålla i den. Helt plötsligt var alla farligheter bortblåsta och Sjimmie blev en liten ängel. Korkade häst... Ibland blir man tröttare än vanligt.

Måndag, den tjugonionde mars

Kevin var nu hemma från Belgien igen med fyra duktiga hästar. Det hade blivit en vinst med Upstairs och även Sjimmie hade fått en placering. I de andra klasserna hade det blivit lite stolpe ut, men hästarna hade överlag hoppat bra. Första tävlingen utomhus och tydligen hade det varit både svårt och maxat. Helt okej resultat med andra ord.

Eftersom både Kevin och hästarna behövde en vilodag, blev schemat detsamma även idag. Jag började med Zara, för att sedan ta mig an Ärtan och efter lunch Viceroy. Alla tre fick varsitt medelintensivt pass. Inte väldigt spännande, men de gick rätt bra i alla fall. Desto mer spännande var det på morgonen. Utan min vetskap (och innan jag hunnit ut i stallet) släpptes Ärtan ut i skrittmaskinen, som då blev full med sex hästar. Detta har vi inte provat förut, men det gick förhållandevis bra. Till en början i alla fall. När vi kollade ut efter en stund hade hon nämligen sprungit genom ribborna och in till Sjors. Inte en helt lyckad idé... Som tur var, var det nog ändå rätt häst att hoppa in till. Han gick snett framför och såg uttråkad ut, medan Ärtan skuttade efter, nosade och pep med öron som nästan gick ihop för de var så spetsade. Suck. Just nu är min kära dam en riktig kärring, som tänder på allt och alla totalt oberoende av kön. Så fort hon ser en annan häst börjar hon mullra, skriker så fort de kommer nära och viftar med frambenen. Väldigt tröttsamt...

På kvällen var det min tur att sköta matlagningen. Jag blev tillfrågad om jag ville laga något typiskt svenskt och mitt bidrag blev då självklart köttbullar. Mamma skickade ner recept, inga mammascan/ikeaköttbullar här inte, och jag började rulla. En massa pyssel, fix och stök senare var de färdiga. Det tog ungefär en timme, halva köket var fullt med disk och jag hade spillt köttbullespad över hela spisen, men lyckat blev det! Såsen smakade himmelskt, trots avsaknad av kryddpeppar, och köttbullarna blev riktigt goda om än inte helt runda. Potatisen glömdes bort en liten stund, men det löstes snabbt och lätt genom att göra potatismos av de lätt överkokta små liven (himla praktiskt, mycket enklare att mosa. Särskilt med tanke på att jag endast hade en idiotisk gaffel som vapen).

Där står jag alltså. Med tre tallrikar uppställda med ett berg potatismos och 10 köttbullar var, indränkt i gräddsås. Jag tar med mig två tallrikar och går, stolt som en tupp, mot polackernas rum. Jag knackar på, får inget svar. Jag bankar lite diskret, inget svar. Jag ropar, ingen hemma. Neeeheee... Vad göra nu? Det var bara att gå tillbaka med de rykande heta tallrikarna till köket, ta min egen och sätta mig och äta. Tydligen hade de tagit bilen och kört iväg för att handla hårfärgningsmedel till Milena, trots att de visste att middagen skulle vara färdig inom några minuter. Måste erkänna att jag blev lite lätt ledsen i ögat, när jag såg deras mat stå där övergiven, med hinna på såsen.

En och en halv timme senare kom de tillbaka. Jag var färdigäten, hade hunnit diska och städa i köket. Min goda middag blev microvärmd, men tydligen uppskattad ändå. Fick även reda på att köttbullar är vanligt även i Polen, men att deras köttfärs är röd även efter tillagning. Skumt. Slänger upp en bild på mitt mästerverk också. Jag är faktiskt lite stolt över att jag fick dem att smaka nästan precis som mammas. Alltid spännande första gången!

Söndag, den tjugoåttonde mars

Samma schema, samma hästar. Började med Ärtan, som fick ett lugnt pass. Först lite ridning på utebanan och sedan en halvtimmes skritt på vägen. Vi mötte både cyklister och bilar, men det var inga problem. Hon var dock tvungen att fåna sig lite och tycka att en parkerad bil vid sidan av vägen var hästätande. Den gick absolut inte att gå förbi normalt, istället skuttade vi förbi den på sidan. Stabilt intryck. Skönt att vi slapp de tyngre fordonen i alla fall. Det är väldigt få sådana ute på söndagar, som tur är.

Zara stod på tur. Hon fick ett hoppass och var riktigt, riktigt duktig. I slutet kunde vi hoppa ett hinder på ca 0.90 m, hon var blixtsnabb upp med frambenen och lugn både före och efter hindret. Jättekul! Tom verkade nöjd med henne, även han. För att fira blev det två rundor upp för klätterbacken, vilket var oerhört jobbigt enligt Zara. Det är även ganska ansträngande för mig, särskilt som jag har börjat känna av mitt dåliga knä nu igen. Lyckades för många år sedan (2002 kanske?) gå omkull med ponnyn i ett hinder, fick hela hästen över mitt ben som för tillfället låg på en träbom. Inte skönt, och resulterade i ett uttänjt yttre ledband i knäet. En skada som aldrig kommer läka, men som jag inte ska ha för stora problem med så länge jag håller musklerna runt om vältränade och inte överanstränger mig. Det där med att rida är i allmänhet en dålig idé om man vill behålla sina knän.

Lunchtiden delade jag med Jannike, som satt och tittade i Divoza-katalogen. Jag berättade att jag var tvungen att åka dit eftersom jag behöver ett nytt täcke till Ärtan.
Jannike - Oooh, I like this one! (pekar på ett snudd på självlysande ljusblått täcke)
Celie - Uh, that was... blue.
Jannike - Haha! Yes, I love flashy colours.
Celie - Okey, I like black...
Jannike - hahahahahahahaa.
En liten konversation som visar ungefär hur lika vi är. Min smak när det gäller färg består i stort sett av svart, vitt och grått. Vill jag vara lite wild and crazy kan jag även tänka mig lite brunt.

Viceroy hade fått ännu ett uppdrag inom betäckningssektorn, men det gav tydligen inget resultat denna gång. Han kändes dock lite trött efteråt, när jag red. Det fick bli ett lite kortare pass med lägre intensitet. Fin var han fortfarande och jag njöt. Ridningen kan till och med väga upp mot den fiskluktande salvan som jag än en gång tvingades få på mina fingrar. Usch.

Det blev ännu en lugn eftermiddag och kvällen blev en trött sådan, med tanke på tidsomställningen. Den förgylldes dock med middag och fredagens avsnitt av Så ska det låta. Jag känner mig nästan lite på pensionärsnivå, när jag spenderar kvällarna med te och familjeprogram på svensk tv. Må så vara, jag är oftast för trött för att göra något mer ansträngande och svtplay (och de andra kanalernas liknande webbsidor) är en mycket trevlig uppfinning. Godnatt, nu ska jag sova gott.

Lördag, den tjugosjunde mars

Dagens hästar att rida blev desamma som gårdagens. Jag började med Zara som fick hoppa lite småhinder och sedan ge sig upp i backen för att klättra. Fick höra av Lior att här, precis i närheten, finns Hollands högsta höjd. Den är hela 40 meter över havet. Wooooooow, sa jag lite lätt ironiskt, och fick en tillsägelse att inte skratta åt deras stolthet. Det märks att dessa backar är något alldeles extra, för cyklister vallfärdar hit för terrängkörning. Vart man än tittar finns det cyklister, särskilt när solen tittar fram.

En annan spännande skillnad mot Sverige är användandet av hjälm. Här har i stort sett alla cyklister hjälm, men nästan inga ryttare. Kan väl bero på att det är mycket tävlingscyklister och mountainbikeåkare här, men ändå! Hittills har jag nog sett två ryttare använda hjälm, förutom jag själv. Kevin använder den ibland, eftersom han har lovat Linn att ha den när han hoppar. Så fort hon inte är i närheten, brukar den dock åka av. Har även sett ett barn iklädd hjälm på en Haflingerponny gå förbi på vägen, men det är nog också allt. Slarvandet gäller alltså inte bara rutinerade tävlingsryttare, som så ofta hemma, utan även hobbyryttare som rider i skog och mark. Underligt. Själv tycker jag lite för bra om mitt liv, för att vilja offra det än.

Red även Ärtan innan lunch. Hoppade lite småhinder, tränade vidare på att stärka upp bakdelen och få henne att lugnt vänta på hindret. Det går framåt för varje gång och hon var riktigt duktig! Kul när man ser snabba resultat, jag har ju inte varit här i mer än tre veckor. Bådar gott för vidare vistelse och träning.

Lunchtid, som alltid är lite roligare dagen efter man har varit och handlat. Kylen är fullproppad med varor och det är bara att välja och vraka. Härligt! Efter påfyllda energireserver gav jag mig ut till stallet igen. Ett pass med Viceroy stod på programmet. Oj, så härlig han är! När man hittar rätt knappar är han som en dröm. Han är även en bra läromästare, eftersom han är så mjuk och rörlig i sidorna. Jag måste ha koll på alla delar, både hans och mina, för att hålla honom där jag vill. Släpper jag ytterhjälperna (yttertygel(hand)/ytterskänkel(ben)) en sekund försvinner han iväg med bog eller bakdel, men håller man honom inom ramen behöver man inte mer än tänka hjälperna. Underbart!

Efter ridning och nedvarvning i skrittmaskinen var det dags att göra i ordning Viceroys mugg (hudinfektion i karleden(baksidan av benen, precis ovanför hoven)). Detta innefattar bland annat att man måste smörja på en gulaktig salva, som luktar fisk. Jättemycket fisk. Vilket senare leder till att mina fingrar luktar jättemycket fisk. Sådär fräscht.

På grund av de få hästarna och förhållandevis ganska många arbetande hade vi väldigt lite att göra på eftermiddagen. Jag tog därför tag i projektet att smörja vardagstränsen, alldeles frivilligt. Inget jätteroligt arbete, men bättre än att bara stå och glo. Jag blir lätt lite rastlös om jag inte har något att göra. Hann även med en sadel, innan det blev dags för kvällsfodring och så småningom hemgång.

Väl uppe i lägenheten väntade middagen serverad, härligt. Lior hade varit nere och pratat med Tom och Kitty, och med sig upp fick han en katalog från Divoza.com. Divoza visade sig vara en gigantiskt stor hästaffär, som ligger bara några minuter härifrån. De har alla de bästa märkena, men även budgetalternativ. Katalogen såg ljuvlig ut och jag ska nog försöka ta mig dit i nästa vecka. Får väl se om någon kan visa mig vägen...

Stal Doorwerth

Den efterlängtade bilden på Ärtan är nu här. Nu kan alla se att hon lever och mår bra. Just på denna bilden står hon i gamla ridhuset, tittar ut genom en lucka och vill tillbaka in i boxen.

Kevins & Linns nya hus, samt ingången till ridhuset.

Ridhuset.

...med öppen långsida ut över ridbanan.

Mellan ridhus och utebana finns ett gulligt lusthus med tillhörande fikaplats.

Ärtans box, den första till vänster (med grått täcke).
Ärtans fönsterlänga. Från vänster: Zara, Placido, Ärtan, Silverstone. Längst bort står i vanliga fall Speedy Gonzales och på andra sidan om Zara finns även två boxar till, där Voltaire och en ny unghäst står för närvarande.

Utsikt från Ärtans fönster. Under dagarna går ung- och avelsstona ute också, så hon kan ha full koll på läget. Lite till vänster kan man även se delar av vägen där cyklisterna far förbi hela tiden.

Ingången till vårt lilla krypin. Mina tre fönster uppe till höger, till vänster polackernas.

Fredag, den tjugosjätte mars

Jag kan börja med att be om ursäkt till mina kära läsare, som är (bortskämt) vana vid minst ett inlägg per dag. Just denna gång kunde jag faktiskt inte hjälpa detta. Jag satt isolerad i en byggnad långt, långt borta (knappt 100 meter), utan trådlöst internet. Mer om detta senare...

Det blev en lugn dag, eftersom Kevin var iväg med fyra hästar. De flesta fick gå ut i skrittmaskinen redan på morgonen, utom de som skulle ridas först, medan vi mockade, strödde och fixade. Jag fick tre hästar tilldelade, Rodrigo red fem som vanligt och Lior (han hette inte Leo, men det låter likadant...) red två. Jag började med Ärt, som inte ville vara med alls. Hon var totalt ofokuserad och ointresserad av vad jag hade att säga. Vi bråkade en stund, sen gav jag upp och konstaterade att det nog satt lite träningsvärk i musklerna. Det blev en lång stund i skritten istället för lilla pållen, så tar vi upp fighten imorgon.

Zara var än en gång redo för ett påfrestande pass. Hon var dock betydligt lugnare idag och gick kanon från början. Lugn och avslappnad i låg form och jag kunde till och med lätta handen i galoppen, utan att hon flög iväg som en skållad get. Tom kom och hjälpte mig att hoppa ett litet minihinder. När jag säger minihinder i det här fallet, menar jag verkligen mini... Det var ett kryss, där bommens högsta del låg på 50 cm vid hinderstödet. Detta hindrade dock inte Zara från att hetsa upp sig, springa fort, fort och kasta sig över. Efter ungefär trettionde gången var hon lugn och hoppade riktigt bra några gånger och vi var relativt nöjda. Som extra avslutning blev det en runda uppför klätterbacken. Det är en brant sådan. Fruktansvärt brant. Den går nästan rätt upp och är olidligt lång. Puh, sa Zara, men kämpade på duktigt. Nu blir det en klättring om dagen och träning på småhinder ideligen i fortsättningen.

Det skedde också ett litet drama på förmiddagen. Ett av de dräktiga stona började bete sig konstigt, ligga ner och må allmänt dåligt. Vi tog ut veterinär och efter undersökning visade det sig att fölet låg på fel håll, vilket måste gjort otroligt ont. Med racerfart in till klinik, där hon öppnades och fölet lades till rätta. Nu är det bara att hålla tummarna för att det går bra med både mamma och bebis.

Det blev en tidig lunch, eftersom de var så få hästar hemma och allt blev färdigt fort. Efter den skulle jag rida Viceroy, men riktigt så enkelt blev det inte. När vi kom ut till stallet igen hade två män kommit. De letade efter Tom och ville kolla på Viceroy. Jag antar att de var från hingststationen eller något liknande. Tom kom tillbaka från kliniken efter en stund och jag blev uppslängd på Viceroy för att visa honom under ryttare. Detta varade kanske en kvart, vilket betydde att jag i stort sett hann rida fram honom, så jag vet inte om det var så revolutionerande att titta på. Av med mig och fortsatta förberedelser. Senare på eftermiddagen skulle Viceroy nämligen få ett uppdrag till, att lämna lite sperma.

Det är en liten process kan jag meddela, särskilt såhär i början av säsongen. Viceroy har tydligen en tendens att för varje år glömma vad det är som förväntas av honom och hur han egentligen ska göra. En stor bock ställs fram, som ska föreställa en hästkropp. Denna ska han då bestiga och sedan samlar en medhjälpare upp den värdefulla vätskan med hjälp av något som snarast ser ut som ett spejsat rymdvapen. För att få igång det hela används ett sto som lockbete. Först togs Zara in och det är imponerande att se hur hingsten blåser upp sig direkt. Tydligen var det inte tillräckligt bra i alla fall, utan det krävdes en annan märr. Vi tog in Voltaire istället, som är fux. Viceroy tänder tydligen mest på rödhåriga damer...

Efter detta lilla spektakel fanns det inte mycket mer att göra, än att vänta på att tiden skulle gå mot fodringsdags. Direkt efter avslutat arbete lånade jag och Milena bilen och körde mot Lidl. Det blev storshopping! När jag pratade med Kitty om att pengarna inte hade räckt till förra gången, fick jag nämligen lite extra att köpa godis eller liknande för. Detta la vi till i potten idag, men lyckades ändå gå över lite. Det sista delade vi på och vi behöver inte gå hungriga den här veckan i alla fall. Skönt!

Hem, snabbdusch, klädbyte och lite mat i magen. Därefter gav jag mig iväg på uppdrag för kvällen. Linns kompis hade fått biljetter till en stor show och undrade om hon ville följa med. Eftersom Kevin inte var hemma och även Kitty var bortrest hade hon först tackat nej, men blev ändå sugen och frågade mig om jag kunde tänka mig att sitta barnvakt. Lilly, deras dotter som är i 1,5-2-årsåldern någonstans, skulle sova och "jobbet" innefattade egentligen bara att sitta i deras hus och kolla på tv. Jag tackade självklart ja och fick även sova över i deras gästrum, så jag skulle slippa stanna uppe. Det var inget betungande arbete, eftersom barnet sov tyst hela natten och jag satt nere och smaskade en massa chips. Eller ja, en massa och en massa... För mig var det mycket och efter en fjärdedels påse hade jag jätteont i magen. Jag är inte van vid skräpmat och det känns när jag då och då får för mig att smaka lite.

Det visades en hel del amerikanska tv-serier som jag kunde titta på, men det är så svårt att inte kolla på texten. Så oerhört störande med text på ett språk man inte begriper! Det var lite lätt sövande i alla fall och det blev en relativt tidig nattning, efter att ha kollat till den djupt sovande Lilly. Såhär lätt borde alla barnvakter ha det!

Torsdag, den tjugofemte mars

Dagen började som vanligt med pyssel i stallet och därefter en kafferast. Första hästen ut blev min Pärta, som fick sig ett hoppass för Tom. Det blev mycket jobb på åttvolt med en markbom ett galoppsprång bakom hindret och snäva svängar, så att hon inte skulle kunna sticka iväg. Det går bättre och bättre måste jag säga. Framsteg! Byggde sedan ihop en liten banan som hoppades på 1.10-1.20-höjd. Gick bra, men hade lite krångel med kombinationen. Den låg i slutet av banan, som i sig hoppades i slutet av passet. Förmodligen var det lite trötthet och mjölksyra som sade ifrån. Kombinationer har ju alltid varit ett litet problem för oss, eftersom det är svårt att få plats när man hoppar dubbelt så långt som man behöver. Att ta dem på studs är inte heller att rekommendera.

Häst nummer två blev Zara, som fick hoppa lite även hon. Stressade runt som vanligt, men blev bättre och bättre. Några språng hoppade hon upp sig riktigt bra och hon har det i kroppen. Väldigt synd att hon inte kan koppla av, utan måste stirra runt så hemskt, det är ju en jättefin häst. Jag tycker mer och mer om henne, trots allt. Förmiddagen innefattade också med en framridning av Voltaire, till en kund. Han red även Zara en liten stund efter mig och de funderar på om hon möjligen har ont någonstans. Hon hoppade så himla bra i början nämligen, men sedan hände något. Vi får väl se hur det utvecklas, men det vore så tråkigt om det visar sig vara ogjort arbete.

Vid klockan ett åkte Kevin och Jannike iväg mot Belgien för tävling och kommer inte tillbaka förrän söndag. Med sig tog de Upstairs, Unico, Sjimmie och Speedy. Vi får hålla tummarna för dem hemifrån.

Vid lunchtid träffade jag även en ny kille i 30-årsåldern från Israel, som ska bo här några dagar. Ny och ny förresten, han jobbade här för ungefär fem år sedan och ska bo här i några dagar medan han letar holländskt hus till sig och flickvännen. Han kommer även vara i stallet och hjälpa till en del. Trevlig och pratglad.

Efter lunchen red jag Viceroy, som var lika fin som vanligt. Lite ofokuserad dock, med tanke på att det gick ston i skrittmaskinen. Det är väl förståeligt i och för sig, men lite lätt irriterande. Det är skönt att han är så pass väluppfostrad nu ändå. När han måste gå förbi stona börjar han självklart spänna upp sig och småmullra, men efter ett litet ryt från mig och ett tag i tygeln spänner han av igen och följer efter som en liten hund. En ganska olycklig sådan, men ändå. Han känner sig nog lite som matadoren i Ferdinand, som inte får visa sin tapperhet. Stackars..

Vi blev färdiga i stallet tidigt idag, så Milena och Lucas passade på att åka till Arnheim. Kvar blev jag och Leo, israelisten, som lagade mat tillsammans och han berättade lite om gamla tider här på gården. Tydligen brukade de vara ett stort gäng här och det hände alltid någonting. Han blev alldeles chockad över hur tyst och lugnt det var och kände knappt igen sig. Efter middagen, som bestod av risotto (gjort på vanligt basmatiris, men ändå) och kycklingdrumsticks, fick jag en utmaning i biljard. Han vann... vilket kanske inte förvånade så många. Jag var inte helt värdelös dock, utan låg bara två bollar efter. Jag har sagt att jag ska öva upp mig tills nästa person flyttar in, sedan ska ingen slå mig! Nu har jag precis druckit te och ätit riskakor, och snart väntar sängen för att orka med morgondagen. Godnatt!

Onsdag, den tjugofjärde mars

Ledig dag! Dagen inleddes med ett tretimmarssamtal med pojkvännen långt, långt borta. Därefter tog jag tag i mitt liv och gjorde mig i ordning. Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig av med rutiner, såsom sminkning. Det tar ungefär dubbelt så långt tid nu, när det bara inträffar en gång i veckan. Det är skillnad mot racerversionen som gällde när det var bråttom till jobbet på Maggaplan. Då var man ju tvungen att se lite representabel ut, vilket inte krävs i ett stall på samma sätt. Rätt skönt, om jag ska vara ärligt, och jag har vant mig snabbt.

Ut och se att Ärtan levde, trots att jag inte var där och passade upp. Hon hade fått en ny sko och såg ganska nöjd ut med livet. Hon var dock tvungen att lukta väldigt ingående och misstänksamt på min skinnjacka, den brukar inte vandra omkring i hennes box. Jag träffade på Linn, som precis var på väg in till Doorwerth för lite handling, så jag passade på att följa med och komplettera lite till vårt kylskåp. Skönt att slippa snåla på mjölk, juice och ost. Vi uträttade dessa ärenden i en annan matbutik, motsvarande vårt ICA, istället för Lidl som jag brukar åka till med Milena. En väldigt trevlig affär med stort utbud. Ska nog försöka få igenom att vi ska handla där i fortsättningen, får se hur det går.

Jag har gjort en upptäckt, som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka. Vi är tre personer i detta hushåll, men jag har aldrig sett någon annan röra osten. Trots detta är den nu slut. Ett kilo ost på en vecka. Jag kan väl inte ha ätit upp det själv?! Det måste väl ändå vara omöjligt. I och för sig tycker jag väldigt mycket om en holländska goudaosten och äter gärna ostmacka som tillbehör till frukost, lunch och middag. Okej, kanske inte omöjligt ändå... Men hjälp, jag kan inte bli sjuk? Ostsjukan, ingen klocka som ringer?

Väl tillbaka på gården tog jag tag i Milena och drog med henne på en cykeltur till Doorwerths slott. Det blev en trevlig eftermiddag med kaffe och äppelkaka på slottsfiket. Därefter cyklade vi vidare, kollade på kanalen och båtarna som åkte genom slussen. Vi hittade några får i en inhägnad och vackra omgivningar. Resten får ni utläsa av bilderna. Tycker för övrigt att jag har blivit duktig på att lägga ut bilder på senare tid. Är ni inte imponerade? Vänj er inte för mycket bara, jag kan inte lova att detta kommer fortsätta i samma friska anda även i framtiden. Om ni har missat det kan jag även tillägga att alla bilder är klickbara för att ses i full storlek. Hörs imorgon!

Mitt nya rum

Inte så pjåkigt, va?
Finns även ett fönster och en glasdörr framför skrivbordet, som ej syns på bilden.

Tisdag, den tjugotredje mars

Vaknade hyfsat utvilad efter att ha sovit en hel natt, faktiskt! Det krävdes väl total utmattning för att lyckas med det, antar jag. Kände dock att kroppen inte var helt med på noterna, utan stannade i något slags halvdomnat stadium större delen av dagen. Rumpan började kännas även den när jag kom upp i sadeln för dagens första ridpass. Först ut blev Ärtan, som fick sig en omgång med de två cavallettihindren på långsidan. Hon var inte alls lika pigg på det denna gång, utan körde bakdelen hit och dit för att slippa hoppa upp sig. Till slut lyckades vi något sånär och jag gav mig för dagen. Näst ut blev Zara, som var betydligt lugnare och trevligare idag. Vilodagen hon hade igår gjorde nog nytta trots allt.

Jag valde att bara rida två hästar på förmiddagen, eftersom det kom kunder vid halv tolvtiden. De ockuperade utebanan och red Sjimmie, Sjors, Vieux och Speedy. Allt såg väldigt bra och trevligt ut, men man vet aldrig. Tom berättade att det ofta var så; folk kom och red, allt såg bra ut och de verkade nöjda, men sedan hände inget mer. Det är ju så i dåliga tider som dessa. Jag hjälpte Jannike att göra i ordning och ta hand om hästar efter ridning och skritt i maskin. Vi har börjat prata lite mer med varandra nu. Mycket på grund av att hon är en av dem bättre på engelska och jag börjar bli lite lätt socialt understimulerad. Bättre än att inte ha någon att prata med. Tycker dock fortfarande att hon är lite skum och vi är inte direkt bästa vänner.

Efter lunch tog jag ett pass med Viceroy, som synes på bilderna här ovan. Han är precis lika fin som han ser ut och jag är övertygad om att en 10-åring kan rida honom i form. Utmaningen är snarast att få honom att tänka framåt och inte samla all energi uppåt. Han har en tendens att stå på stället och bara studsa, som en liten boll. Därefter var det bara framridning av Voltaire, till Kevin, och sedan var ridandet över för min del. Skönt med en lugnare dag.

Pyssel och fix i stallet avslutade arbetsdagen och hemma i lägenheten väntade middag på spisen. Det blev tagliatelle med någon slags köttgryta innehållande tacokrydda. Helt okej, hungrig som jag var! Efter maten dracks det te och åts riskakor i väntan på vilodagen, den heliga.

Stal Doorwerth

Stallet, från utsidan. Hästarna blickar mot utebanan.

Valackstallet som styrs av Viceroy, den store.

Utebananen.

Uteboxarna, som inte används för tillfället.

Stora lastbilen, finns även en mindre i samma design.

Spolspiltorna.

Måndag, den tjugoandre mars

Det blev en spännande dag. Rodrigo var ledig, så stalljobbet tog lite längre tid än vanligt. Efter kafferasten hade Kevin fortfarande inte kommit på benen, efter tävlingen igår, så jag bestämde mig för att börja rida min egen lilla Ärta. Tur det, visade det sig i efterhand. När Kevin väl visade sig kom det fram att han fortfarande var så pass trött efter gårdagen att han passade på att ta sig lediga dag idag, han också... Jaha, då var jag den enda ridande på gården idag. Detta resulterade i sju hästar att motionera för lilla mig. Jag blev trött bara jag tänkte på det, men det var ändå ingenting mot hur jag kände mig på kvällen sedan.

Tävlingen hade för övrigt gått bra. Viceroy hade haft ett nedslag i 1.35, men varit fin. Unico och Upstairs hade också haft varsitt ned i 1.40 har jag för mig och de startade även Grand Prix 1.50 senare. I den klassen var Upstairs felfri i grundomgången och snabbast i omhoppningen, ett litet pet på näst sista hindret puttade ner Kevin från vinsten och prissumman 4000 Euro, till en sjundeplats. Inte fy skam ändå! Unico hade varit jättefin, men fått ett eller ett par nedslag i grunden.

Jag började som sagt med Ärtan, som gick riktigt bra. Alltid kul att starta dagen med ett lyckat pass, då går resten så mycket lättare sen. Sedan tog jag tag i Sjors, som gick bra. Pigg och glad och var riktigt lyhörd på vad jag ville. Sjimmie blev näst ut. Han gick inte riktigt lika bra, men hyfsat. Inte fantastiskt, men långt ifrån katastrof ändå. Den sista jag hann med innan lunch var Voltaire, ett nytt fuxsto som Kevin ska rida lite högre klasser om det fungerar, annars ska hon gå till avel. En gigantisk, ganska stark häst, men som är välriden på marken. Jag red henne på gramman och då var hon riktigt trevlig. Flöt på i skänkelvikningar, öppnor och slutor. Kul!

Vid lunchen var jag redan så trött att jag höll på att somna vid matbordet. Fyra hästar är ungefär vad jag brukar klara av på en hel dag. Efter lunch gick jag ut hårt med att försöka rida Tommy. Tommy är en stor fux, som är ungefär lika smidig som ett ånglok. Hoppar kanonbra och är säkert bra för en stor, stark kille, men jag kände mig mest som ett litet barn på en gunghäst; man sitter där och sparkar "hoppla pållen, hoppla!" överförtjust och i spänd förväntan hoppas man på att något mer spännande än gunget fram och tillbaka ska inträffa, vilket det sällan gör. Enda skillnaden var att jag inte var ett dugg förväntansfull och definitivt inte överförtjust. Jag kände mig mest ignorerad och fånig. Efter en halvtimme var jag död och hoppades att mina ben skulle återuppstå tills det var dags för de två nästkommande hästarna.

De två sista jag skulle rida var Upstairs och Unico. Eftersom de hade utstått en lång tävlingsdag dagen innan, så skulle de bara ridas lite längs vägen och travas i låg form på asfalten längre bort, där det inte var så mycket bilar. Det kan låta simpelt, men det blev en äventyrlig historia. Upstairs skulle vara helt cool i trafiken, vilket han också var. Detta prövades snabbt genom att det första som hände var att vi mötte en stor grävskopa. Jag gick åt sidan och han viftade inte ens på örat. Skönt! Turen var relativt problemfri, ända till vi kom till den kritiska vändningen. Detta är alltid en spännande tidpunkt, då alla hästar blir mer eller mindre pigga när det bär av hemåt igen. Upstairs blev mer, kan vi säga. Vi galopperade på sidan, i skänkelvikning, halva vägen hemåt. När en bil hann ifatt oss bakifrån lyckades jag styra honom åt sidan och rätt in i ett träd, vilket faktiskt fick honom att stanna upp. Därefter skrittade vi mycket intensivt resten av hemfärden.

Unico var ett äventyr hela han. Kevin hade tidigare sagt att man kanske ska hålla lite koll på honom i trafiken, men så länge man går undan och ställer sig i vägkanten är det lugnt. Lugnt, in my ass... Det första som hände var att vi mötte en moped, det gick rätt bra och resulterade bara i några steppsteg åt sidan. Nästa utmaning blev något värre, en motorcykel. Jag gick ut bland träden bredvid vägen och lika snabbt var vi uppe igen, dansandes på vägen. Inte helt enligt min plan, kan jag tillägga. Strax efter mötte vi också en bil. Jag gick ner halvt i diket, Unico vänder och hoppar upp näst intill framför bilen. Självmordsbenägna idiot till häst. Jag valde nu att vända och avsluta det hela lite fortare än planerat. Bara samma väg hem igen. Det blev dock inte så bara, när vi helt plötsligt hade tre bilar precis bakom oss, varav den första var en stor skåpbil. Intressant, tänkte jag. Livsfarligt, tänkte Unico och flög iväg i full galopp. Eller så full blev den inte med tanke på att jag satt och höll tillbaka honom i både tyglar och gramman. Det blev mest studsande och halvbockande på stället. Idiotbilisterna hade tydligen väldigt bråttom också, för de kunde inte vänta de 10 meterna som var kvar tills vägen delade sig, utan kände sig tvungna att köra om den galna hästen som hoppade omkring som en groda mitt ute i vägen. Mot alla odds kom vi ändå hem helskinnade båda två och jag rider numera inte Kevins hästar ute i naturen, i alla fall inte själv.

Kan tillägga att denna lilla incident inte har påverkat Unicos favoritskap hos mig. Jag kan knappast anklaga honom, med tanke på att min egen lilla Ärta skulle reagera likadant i samma situation. Skillnaden är att henne kan man inte få stopp på... om man inte har ett krocksäkert träd i närheten vill säga. Utmaningen att rida ut henne spar jag lite, till en dag då jag känner mig redo för lite extra spänning i tillvaron. En dag utan trafik kan också underlätta... Eller aldrig. Det är vilket som!

Trött som ett vrak tog jag mig upp för trapporna till lägenheten. Maten stod serverad och det uppskattades väldigt. Hunger har i och för sig inte varit något större problem idag, då jag har ätit i stort sett hela dagen. En dag med sju ritter och lite stallarbete kräver sin kost. Ett urdrag ur min matdag kommer här:

Frukost: Två mackor med ost och skinka, en tallrik yoghurt med flingor och ett glas multivitamin juice.
Mellanmål 1: Kaffe med mjölk.
Mellanmål 2: En macka med skinka, två glas vatten.
Lunch: Tre mackor med ost och skinka, en parisare: en macka med stekt hamburgare och stekt ägg samt lite sweet chillisås, ett glas juice.
Mellanmål 3: En banan.
Middag: Spaghetti och köttfärssås, två mackor med ost, flera glas mjölk.
Kvällsmål: Grönt citronte med honung, två riskakor med smör och ost.

Nu är jag mätt och trött, hörs imorgon! Natt.

Söndag, den tjugoförste mars

Kevin åkte iväg på tävling med Upstairs, Unico och Viceroy redan innan klockan sju imorse, så jag och Rodrigo fick dela på ridningen idag. Detta innebar en extra häst för min del, fem på en dag är mycket. Jag började i alla fall med Nintender, fyraåringen. Det gick hyfsat i början, men efter att ha fått lite instruktioner av Rodrigo (som brukar rida honom och utbildar unghästar) gick det riktigt bra. Rodrigo var supergullig och snäll mot mig, gav till och med beröm över att jag lärde mig fort. Kul! Andra hästen blev Sjors. Till min fasa upptäckte jag, när jag hade börjat rida, att jag hade glömt att sätta på mina sporrar! Åååh, nej. Trots det gick han riktigt bra och var mjuk och fin. Mina ben var också lagom mjuka och spagettiliknande efteråt...

Ärtan fick en liten cavallettiövning att bita i. Två småhinder på långsidan, som jag först red över var för sig på volt och sedan la ihop. Det är fortfarande stor skillnad mellan varven, men det går framåt. I vänstervarv går hon med rumpan innanför, vilket gör att det är lättare att korta henne men hon hoppar från ett bakben istället för två. I högervarv är hon rak, men orkar inte korta steget, utan försöker slå sig fri och öka tempot istället. Efter 40 minuter var hon trött och svettig, så vi gav oss för dagen. Det blir mycket sånt jobb för henne nu, nyttigt!

Efter lunch red jag Sjimmie som gick hyfsat även idag och därefter Zara. Hon var om möjligt ännu värre än igår, trots att jag var utomhus. Tråkigt när det tar ett sånt jättekliv tillbaka. Allt jobb känns så bortkastat! Menmen, det kan vända lika snabbt igen, det kanske bara behövs en vilodag för att smälta allting.

Eftermiddagen gick åt till att klippa Ärtans ben och svinpälsen som har växt ut. Efter två klippningar i höstas får hon nämligen inte mer vinterpäls, men däremot komma långa, sträva, ljusbruna hårstrån fram överallt. Mindre snyggt. Hon hade också rejält med skägg under hakan och hovskägg på benen. Håret avlägsnades från Ärtan och fastnade istället på mig, som alltid. Hur lyckas håret alltid leta sig in innanför innersta tröjan, oberoende av hur många tröjor man bär, när man klipper hästar? Det är nästan imponerande...

En dusch och lite mat krävdes vid kvällstid och avslutades med te och riskakor. Ringde även min far som fyllde år. Jag försökte gratulera, men han tyckte väl snarare att ett beklagande var mer passande. Hipp hurra, i alla fall! Lite prat med pojkvännen hanns också med, eftersom han är en sån som är ledig på helgen. Lyxlirare... Godnatt gott folk, nu blir det sängen!

Lördag, den tjugonde mars

Väckarklockan ringde vid 07.15, men som vanligt var jag redan halvvaken ändå. Har nog inte sovit en hel natt sedan jag kom hit. Alltid är det något... För det mesta stelhet och ont i kroppen kombinerat med en relativt hård säng, som gör att armar och ben domnar bort. Menmen, sånt är livet, på att igen!

Lucas hade glömt att meddela mig att hans lediga dag inträffade precis efter min, vilket innebar att det var mitt jobb att gå ut och fodra en halvtimme innan normal arbetstid börjar. Kände mig lite dum, men det var ju trots allt inte mitt fel att de fick lite senare en dag. Det dör de inte av heller, förresten. Efter kafferasten började jag med Sjors, som förra gången var en mardröm. Jag var sådär sugen på att ta tag i det problemet, men det visade sig att jag hade inte behövt oroa mig så mycket. Idag stämde allt betydligt bättre och han gick förvånansvärt bra! Positiv överraskning på morgonkvisten.

Vidare till Zara, som blivit riden av Rodrigo under min frånvaro. Om det spelade in eller om det bara hade slagit slint i huvudet vet jag inte, men vi hade tagit ett rejält steg tillbaka igen. Vädret var regnigt och varm (17 grader på dagen) och det kändes ungefär som ett våtvarmt omslag. Man blev svettig och äcklig bara av att finnas till. Därför fick vi vara inomhus, två hästar med ryttare och så jag med en hysterisk Zara. Hon är alltid mycket mer stressad inomhus och med andra hästar omkring sig. Inget bra koncept. Till slutet började hon dock lugna sig, så vi försökte oss på ett litet skutt, men det var ingen mening att fullfölja det. Hon blev om möjligt ännu stirrigare än från början, så vi gav upp projektet snabbt. Hann även med min egen pålle, som gick bra. Hade vilat sig i form under den lediga dagen.

Lunch och sedan ett pass med Sjimmie. Gick hyfsat, men inte strålande. En häst som har en stark tendens att hänga sig i högertygeln, oavsett vilket varv man rider, och då är det alltid svårt att få till någon avslappnad ridning. Problemet kan självklart lösas genom att använda mer ben, men det är lättare sagt än gjort när man är en mycket liten människa. En mycket liten människa, som dessutom är väldigt trött i sina muskler för tillfället. Benen känns mer som spaghetti och måste övertalas innan minsta lilla ansträngning. Pepptalk till mina vader efterlyses.

När dagens ridning var avklarad fick jag tilldelat det tråkigaste jobbet någonsin när det gäller ridsport, smörjning. Det är pilligt, kladdigt, kletigt, bökigt och oinspirerande. Särskilt när det inte ens är sina egna grejer... Två sadlar, fem träns, tre förbyglar, tre magplattor och två uppsättningar benskydd skulle göras fina inför morgondagens tävling. Blä, säger jag bara. Och man blir smutsig också! All smuts som tas bort från lädret, hamnar istället på mig. Naglar, nagelband och fingrar blir svarta och det är omöjligt att få bort på flera dagar. Det känns som att sadeltvål och smutsig olja letar sig in under huden och bara ligger där och retas, där man inte kommer åt. Fy!

Eftersom Lucas och Milena hade sin "day off" och var i Arnheim, passade jag på att laga middag till mig själv. Det blev klassikern Spaghetti Carbonara. Snabbt, enkelt, billigt och kräver få råvaror. Fantastisk kombination! Jag märker hur ovan jag är vid att laga mat här, med vanlig spis. Hemma har vi induktionsspis - en underbar uppfinning för övrigt, rekommenderas varmt - och i Italien i höstas använde vi oss av gasspis vilket är snäppet efter, men ändå nästan lika bra. Problemet är inte bara att allt tar så mycket längre tid, vilket i och för sig är bra störande, men jag upptäckte ett nytt problem - eftervärmen. Jag hade kokat min pasta, knaperstekt mitt tärnade fläsk och skulle blanda till ett ägg och lite mjölk i kastrullen, innan jag vände ner pastan. Jag knäcker ägget, häller i lite mjölk och vispar runt. Sedan ställer jag ifrån mig kastrullen, medan jag ska hämta pastan som står i durkslaget. Var ställer jag den? Jo, på plattfan som fortfarande är skållhet... Vilket innebär att när jag vänder ner min pasta i grytan igen blir det, istället för en len blandning, spaghetti med en omelett på toppen....... yey. Det sägs att hungern är bästa kryddan och det är nog sant, för idag gick denna variant precis lika bra. Med lite svartpeppar och ost på toppen smakade det smaskens! Godnatt.

Fredag, den nittonde mars

Det där med att man ska helga vilodagen blev det inget av idag! Jag var trött i kroppen och verkligen hade behövt en slappdag, men så lyxigt skulle vi inte ha det. Dagen inleddes med stortvätt, som totalt skulle komma att innebära fem maskiner. Allt var inte mitt, kan jag lugna er med. Riktigt så skitig är jag inte... Detta följdes av en ond plan. Det finns nämligen ett riktigt fint och trevligt rum ledigt här i lägenheten, problemet är bara att den förra tjejen inte har flyttat ur alla sina grejer än. Tanken var att hon skulle fortsätta jobba här på helgerna, men det har inte blivit något av och nu står rummet där, övergivet och fullt med skit. Min plan gick ut på att rensa och städa rummet, så att jag kan flytta in där, innan någon ny börjar här och snor det för mig.

Sagt och gjort. Med Milena till hjälp började jag lassa alla saker i kartonger och påsar. Vilket var hennes? Vad var Milenas, som tjejen lånat? Vad tillhörde gården? Vad var rent skräp? Rent skräp fanns det gott om! Tre sopsäckar närmare bestämt fanns utspritt här och var i rummet; gamla juiceförpackningar, gamla tepåsar, kartonger och förpackningar, någon trasig gammal grej här och en annan där. En obeskrivlig mängd spindelväv och allmän smuts fanns även. På golvet fanns nämligen inte bara kläder, damm och skräp, utan även använda stallskor och smutsiga underkläder. Sådär fräscht.

Väl utrustad med allrengöring, motsvarande Ajax, satte jag igång att damma och torka golv. Detta efter att först ha dammsugit golv, väggar och tak. Vid tillfällen som dessa kan det kännas lockande att låta ett gammalt draperi få hänga kvar och städa lite runtom, men min spindelfobi fick mig att ta tjuren i hornen och totalsanera. Det är väl det enda positiva den någonsin gjort, så det var väl på tiden... Sammanlagt tog denna lilla nätta städning mig 4 timmar av min lediga dag. Resten gick åt till att äta och prata med pojkvän och mor via skype.

På kvällen var jag nästan ännu tröttare än efter en vanlig arbetsdag och trots erbjudande om att följa med Kevin och Viceroy på hingstshow, lockade sängen betydligt mer. Det blev middag och tidig sänggång, efter att även ha hunnit städa ur mitt gamla rum. Så nu är det fritt fram för nya bekantskaper att komma hit och bosätta sig. Nu har jag mitt rum och är nöjd och belåten.

Torsdag, den artonde mars

Idag var Rodrigos lediga dag, så hästschemat såg lite annorlunda ut än vanligt. Inledningsvis var det samma välkända Zara som jag fick rida. Började med att longera henne lite, så att hon skulle bli av med lite spring i benen, och red sedan en stund. När hon väl lugnar ner sig och slutar stirra runt och se spöken, så är det en himla fin och mysig häst. Synd att det är så mycket som snurrar i huvudet bara... Efter henne fick jag rida Nintender, en väldigt fin fyraåring som tydligen hoppar som en gud. Ska vara en ny Talina (en unghäst som Loppans son Patrik red och som nu går höga klasser), enligt Tom. Lite barnslig häst, inte så konstigt med tanke på att han är så ung, men ändå väldigt trevlig och känslig. Har dock en vargtand, som gör att han ogärna vill ta stöd på tygeln. Detta ska åtgärdas så snart som möjligt, vad jag har förstått.

Efter några pistagenötter hade jag energi nog att ta mig an Placido, ett sto som jag bara ridit en gång innan. Även hon är stirrig och har mycket i huvudet, men till skillnad från Zara är hon inte stark, utan bara spänd och tittig. Till slut så slappnade även hon av och gick fint. Jag har märkt att det är något jag har haft nytta av efter allt jobb med Ärtan, att få hästar att lugna ner sig och slappna av. Det har särskilt hjälpt mig med Zara. När jag börjar ett pass tar jag det lugnt, skrittar tills hon börjar lugna sig och travar sedan några steg och saktar av igen. Fortsätter att gå mellan skritt och trav lugnt och fint, ända tills hon är avslappnad och accepterar att jag bestämmer tempo, rytm och gångart. Först då börjar jag lägga på ben och jobba henne lite försiktigt och när hon kan hantera det, kan jag fatta galopp. Med den hästen är det här utmaningen kommer. Hon är nämligen så känslig för skänkeln att man inte hinna ge galoppkommandot färdigt, innan hon rusar iväg, ofta i korsgalopp. Då är det bara att börja om från ruta ett och fortsätta så tills hon är avslappnad även i galoppen och fattningarna, vilket jag faktiskt har lyckats med de senaste ridpassen. Lite stolt är jag allt.

Välförtjänt lunch och sen ett pass med Ärtan. På grund av den tappade skon kunde vi inte hoppa, vilket annars var tänkt. Istället jobbade jag lite på åttvolten med hjälp av Kevin. Tack vare gårdagens övning gick hon bra betydligt fortare och Kevin verkade relativt nöjd med henne, även om det är mycket kvar att jobba med.

På eftermiddagen fick jag lov att sluta en timme tidigare för att ge mig av mot Lidl tillsammans med Milena, polskan. Vårt kylskåp var en total öken. Vi hade en halv limpa bröd och några skivor skinka, det var allt. Sedan var det tomt! De två senaste dagarna hade vi inte haft något annat än vatten att dricka och till och med det sista smöret tog slut, så man kunde inte ens äta en vettig macka. Lite kris! Jag fick låna Linns BMW, fick 5o euro och sen gav vi oss iväg. Tyvärr räckte pengarna inte riktigt... Slutligen hamnade vi strax över 65 och jag fick lägga ut lite pengar. Det är svårt att hålla en budget på 50 euro/vecka för tre personer där två av dem jobbar 9 timmar om dagen med fysiskt krävande arbete. Det går åt en del mat och dryck. Nu äter även Jannike lite av "vår" mat till lunchen (och diskade förövrigt inte efter sig...) och då känns det ännu svårare att få ihop det. Utan att äta orkar man verkligen inte med ett jobb som detta. Ska prata med dem om det. Diskutera lite och se om vi kan komma fram till något. I ärlighetens namn är det inte heller jag som gör av med så mycket, utan de andra två. Vi har lite olika syn på livsnödvändiga varor och produkter kan man säga. Jag prioriterar mjölk, juice, ägg, bröd, ost, frukt och kött. De andra har väldigt mycket olika pålägg, müslibar med choklad, oboypulver, ogräddade baguetter istället för vanligt bröd mm. Visst det är säkert gott och baguetterna är jag ett stort fan av, men det känns ju inte helt nödvändigt. Jag kunde även skippa de färdigpanerade schnitzlarna och nuggetsen, för att istället laga mat från grunden. Men jag vågar inte klaga än, jag avvaktar, Milena är ju trots allt gullig och lagar mat till mig de flesta kvällarna i veckan.

Den här kvällen lagade jag dock egen middag, vilket var lite befriande på något sätt. Till förfogande fanns färdiga frysta hamburgare (sådär insprirerande), men tillsammans med råris, sweet chillisås, skivad tomat och en nygräddad minibaguett kändes det som min egna lilla lyxmåltid. Efter maten blev det grönt citronte med honung i. Gott och skönt för halsen. Nu inväntas den heliga vilodagen.

Två av husets beskyddare, Marly och Skipper.

Onsdag, den sjuttonde mars

Har haft en riktigt bra dag på jobbet. Vid klockan sju åkte Kevin iväg med tre hästar och den nya tjejen, Jannike. Jag glömde kanske nämna det förut, men hon har ett namn. Faktiskt. Det var tävlingsdags för Sjors, Tommy och Viceroy. Nationell tävling där alla skulle hoppa två 1.35-klasser var. Vi andra stannade här, slapp gå upp i gryningen och höll ställningarna på gården under dagen.

Jag började rida min underbare Unico, som jag är helt kär i. Ärtan (och Oscar?) har konkurrens! När han var så avslappnad och lösgjord att jag satt och höll i spännet på tyglarna och inte kunde ge handen mer, tyckte jag att det räckte för dagen. Häst nummer två blev Sjimmie som var betydligt mer arbetsvillig än dagen innan. Han gick faktiskt riktigt bra. Behöver sätta lite mer tryck i honom, men vågar inte pressa på mer än jag orkar hålla emot. Det kommer nog så småningom. Framsteg i alla fall. Strax innan lunch fick Ärtan sig en omgång. Vet inte om det berodde på att jag var på bra humör efter den lyckade förmiddagen, eller bara allmänt flyt, men även hon gick bra. Jobbade lite på en åttvolt med ett litet hinder i mitten, för att träna på att få henne upp i luften och försöka förhindra hennes tendens att få damp och springa iväg. Gick riktigt bra, till slut. Tråkigt nog avslutades passet med att hon tappade en sko. Dagen efter att hovslagaren hade gått på semester, självklart. Blir man trött?

Lunchtid och efter det en sväng med Zara. Även hon gick bra och jag njöt. Finns det något som gör en gladare än när hästar går riktigt, riktigt bra? När en träning bara flyter på och allt blir som man tänkt sig? Tror knappt det... Fick ännu ett uppdrag i att longera Upstairs, Kevins 1.60-hoppare. Han var snäll, men lite lat och gjorde inte mer än man sa till om. Jag tröttnade ganska snabbt och det fick bli ett kortpass. Lite motion i alla fall.

Precis när vi var klara med allt för dagen, en halvtimme före tidsschemat, kom Kevin hem. En hel lastbil full med hästar och prylar att ta hand om. Suck, jag som trodde att jag skulle få gå lite tidigare. Så blev det inte, utan istället blev vi en halvtimme senare än vanligt. Kevin kom hem med flera placeringar och riktigt bra rundor. Tydligen hade det varit svårt, men hästarna hade skött sig utmärkt. Innan jag skulle gå för dagen berättade han även en liten rolig anekdot, som förgyllde min kväll. Jannike hade stått och hållit i Tommy, en av stallets snällaste och lugnaste hästar, när en annan häst hade kommit springande av någon anledning. Tommy hade hoppat åt sidan och Jannike hade helt enkelt vält, in under honom. Till detta visade Kevin en mycket underhållande imitation. Hans kommentar var sedan "Ja, hon har kanske inte den smidigaste kroppen precis, hehehehehee.." och gick sedan småfnissandes hemåt. Komik i vardagen.

Tisdag, den sextonde mars

Ny dag, nya äventyr. Innan jag berättar hur min tisdag har varit, så kommer en nyhet! Det har börjat en ny hästskötare i stallet. En holländsk tjej på 21 år, tjock och mycket pratglad. Jag tycker inte om henne alls. Hon är typen som går runt och hittar på smeknamn till alla hästar och upprepar sedan dessa gång på gång, i falsett. Om en häst råkar skygga för något, böka lite när man borstar eller liknande, har man henne vrålandes i örat oavsett om hon är inblandad eller inte. Tydligen har hon ju så bra kontakt med hästarna att om hon säger till på skarpen måste de ju verkligen lyssna. Det hjälper inte alls, utan skadar mest mina öron. Hon irriterar mig något vansinnigt och ändå har hon bara varit här i en dag. Jag är inte mycket för högljudda människor som tar mycket plats, särskilt inte första dagen på jobbet. Ska man inte vara lite tillbakadragen och ödmjuk då?

Det där med första dagen är dock en sanning med modifikation. Hon har faktiskt varit här i någon vecka tidigare, men fick tillfälligt sluta eftersom hon bröt armbågen när hon pysslade med en av stallets snällaste hästar. Fråga mig inte hur hon lyckades. Nu har armbågen tydligen läkt och hon är arbetandes igen. Kul! ...för henne iaf.

Jag tror nästan att hon har förstått att jag inte är så väldigt förtjust i henne, då vi lunchade tillsammans och jag knappt sa ett ord. Jag satt istället med min dator och pratade med pojkvännen i Oslo. Lunchtiden är helig, eftersom det är enda tiden vi kan höras. Han har nämligen den dåliga smaken att jobba kväll och sällan kommer hem innan jag har gått och lagt mig. Jag berättade detta, fick ett halvt medlidande "aw" till svar och hon gav sig tillbaka till jobbet 25 minuter tidigare än hon behövt. Så ska dem tas! Om någon nu blir lite förvånad över min eventuella elakhet, så känner ni mig helt enkelt inte tillräckligt väl. Jag ser sällan någon vettig anledning att umgås med människor jag tycker illa om.

Tillbaka till mig dag. Den inleddes med lite stalljobb, följt av kaffe precis som vanligt. Första hästen för dagen blev Sjimmie som gick okej, till slut. Han körde lite med mig och var inte helt med på noterna idag. För att pigga upp mig själv red jag Unico som nummer två och han var ännu underbarare än vanligt. Ibland är ridning lika med ren njutning. Innan lunch hann jag även med Ärtan som var lite tjafsig, men gav med sig till slut och blev riktigt hyfsad. Hoppas att det håller i sig till imorgon. På eftermiddagen släpptes hon i ridhuset för att få röra sig lite, vilket hon fortfarande tycker är urtrist och totalt meningslöst. Stod och kollade ut genom ett hål och gnäggade varje gång någon gick förbi i över en timme. Dumma häst (sagt med lite kärlek).

Efter min lunch, som bestod av en nygräddad baguette med ost och två stekta ägg, blev det ridning av Zara. Tanken var att hon skulle få hoppa lite, men det smög sig eftersom hon var halvvild, jättestark och totalt ofokuserad. Får se om vi tar det imorgon istället. Resten av eftermiddagen flöt på som vanligt. Jag klippte, ryckte och friserade Zaras man, som inte såg klok ut. Resultatet blev riktigt snyggt och prydligt, ända tills hon skakade på huvudet och den for åt alla håll igen. Lösningen fick bli flätor, så att allt ska växa åt samma håll. Kevins önskan, min lag.

Till middag serverades tagliatelle med en köttfärsröra som till hälften bestod av tacokrydda. Gott, men krävde en halvt paket mjölk att skölja ner med. Kylskåpet börjar för övrigt likna en öken, så det får väl bli dags för en tur till Lidl snart igen. Men nu sängen, natti!

Måndag, den femtonde mars

En relativt händelselös dag. I och med det kan jag passa på att berätta lite om hur rutinerna ser ut i Stal Doorwerth.
Min dag börjar klockan 07.15 varje morgon med frukost och påklädning. Vid 08.00 börjar arbetsdagen, så då är det bara att pallra sig ut i stallet till hästarna som väntar. Har man lite flyt så har redan Heiko (en äldre man, som tar morgonpasset från klockan sju men ibland ger sig iväg på lastbilsuppdrag, vad jag har förstått) börjar mocka och strö halm. Det finns två stallängor, varav den ena mockas ena dagen medan den andra bara får strött med ren halm. Nästa dag bytes sida. Detta låter jag oftast karlarna sköta, eftersom det är tungt och hemskt arbete. Jag börjar istället lassa upp hö på skottkärra, fodra och sopa i de båda stallen. Inte heller det någon dans på rosor, vid den tiden på dygnet. Detta brukar vara färdigt vid niotiden och då är det dags för kafferast. Inne i Kevins och Linns nya hus finns ett kafferum till oss med tillhörande kaffemaskin. Ingen otrolig smakupplevelse, men välbehövligt just då. Har man lite flyt så finns det även mjölk att tillgå och då är det fest! Man bör dock alltid lukta på mjölken först. Ibland är den så gammal att den nästan går iväg av sig själv...

Efter kafferasten, runt halv tiotiden, brukar Kevin börja röra på sig och fyller i dagens schema. Vem ska rida vilken häst, för- eller eftermiddag, ska de släppas i ridhuset en stund och i vilken ordning ska de gå i skrittmaskinen? Beslut, beslut... Detta tar sin lilla tid. Sedan är det bara att sätta igång! Jag brukar hinna med tre hästar på förmiddagen, men utan stress. Jag rider ca 45 min och sedan släpps de i skritten, så det blir minst en timmes aktivitet för alla hästar. De yngre går självklart lite kortare pass. Mellan häst två och tre brukar jag smita iväg för ett mellanmål, bestående av en banan eller lite pistagenötter. Energipåfyllning krävs, för att palla med sista frestet innan lunch.

Vid halv ett serveras andra målet kraftfoder och efter det ett lass morötter. Alla hästar får varje dag en hel krubba full med morötter, det är nyttigt. Det går åt några säckar om dagen kan jag avslöja. Skulle nog säga att i snitt får nog varje häst 5 kg morötter per dag. Väldigt bra idé som Ärtan tycker att vi ska anamma även där hemma. Därefter är det lunch även för mig. Detta brukar infalla vid halv tvåtiden ungefär och den varar i en timme.

Eftermiddagen är lugnare. Då ska alla hästar som ridits gå i skritten i omgångar. Först valacker, sedan ston och sist hingstarna. För att spara lite tid släpps vissa lösa i ridhuset istället. Vanligtvis har jag en häst kvar att rida vid det här laget, så jag börjar inte med markgörat förrän vid fyratiden. Då ska de sista hästarna göras i ordning och vid fem är det dags för hö igen. Därefter kraftfoder och insläpp av unghästar. Alltsammans klappat och klart ca klockan 18, om allt flyter på.


Denna måndag var som sagt inte så spännande. Jag red Sjimmie, Zara och Ärtan på förmiddagen. De förstnämnda gick bra, min egen ville ingenting. Alls. Det är nog inte bara jag som känner förändringarna i kroppen, skulle jag gissa. Träningsvärk är inte att leka med! På eftermiddagen blev det en dust med Viceroy, hingsten, som var mer intresserad av att busa omkring än något annat. I slutet började han dock bli trött och kunde äntligen göra något vettigt. Det är några kilo muskler man har under sig, det känns när 600 kg power spänner upp sig.

På kvällen blev jag och polackerna inbjudna på middag hos Kevin och Linn i det nya huset. Det serverades någon slags holländsk specialitet innehållande ris, kyckling och massa grönsaker, och till detta en jordnötssås. Lite asieninspirerat kändes det och var mycket gott. Jag tog om tre gånger, medan polackerna mest petade i maten. Efteråt blev vi bjudna på glass, chips och godis som vi alla tackade nej till. Polackerna försvann hem till sig, snabbt som ögat, och jag stannade kvar en stund för att prata och titta lite på tv. Kände mig sådär social, eftersom jag var dödstrött. Alltid lika roligt med gäster som sitter och gäspar, men jag kunde inte hjälpa det. Det blev relativt tidig hemgång även för mig. En kopp te, lite facebookande, bloggande och sen sängen. Så vild är jag!

Söndag, den fjortonde mars

Dagen började lite annorlunda än vanligt. Detta beroende på två händelser; 1) Rodrigo var i tid(!) och 2) Lucas var ledig. Detta har inte hänt innan och jag fasade lite för hur dagen skulle utveckla sig, med tanke på att Lucas är den som håller allt rullande i vanliga fall. Och mer jobb blev det, men det flöt på ganska hyfsat ändå. Kevin fick hjälpa till betydligt mer än vanligt och hästarna fick gå lite längre tid i skrittmaskinen. I vanliga fall får Rodrigo och Kevin sina hästar iordninggjorda och omhändertagna efteråt. De behöver alltså knappt lämna sadeln. Jag får däremot fixa med mina hästar själv, men det är jag mest tacksam för. Känns skönt att få lära känna dem lite bättre, innan man hoppar upp. Jag rider ju inte heller mer än fyra hästar på en dag, så det är inte så tidskrävande. Rodrigo brukar däremot hinna med fem hästar, bara på förmiddagen mellan halv tio och ett. Efter ridpasset släpps hästarna i skrittmaskinen i 10-15 minuter och får därmed varva ner själva, medan vi ryttare tar oss an nästa projekt. Mycket smidigt!

Denna dag behövde jag bara rida tre hästar, men med tanke på det extra jobb som krävdes runt omkring var det nog. Jag började dagen med Unico, som gick kanon och fick beröm av både Tom och Linn som tittade förbi. Lite roligt! Därefter tog jag Zara, som var pigg och stark som vanligt, men gick bra så fort hon lugnade ner sig. Kan bli en riktigt fin häst, det där. Efter lunch blev det ett pass med Ärt, som mest fick jogga ur sig lite eventuella mjölksyrerester sedan gårdagen.

Just det! Det har jag glömt att berätta... Kevin var och tävlade i lördags eftermiddag med Speedy Gonzales, Sjimmie och Vieux. Alla tre hade gått utmärkt och Sjimmie kom hem med förstapriset. Vieux kom fyra och Speedy hade haft ett nedslag eller så. Sjimmie och Vieux gick 1.20-1.30, medan Speedy startade 1.30-1.35. Lite höjd blev det även på söndagseftermiddagens ridning för Kevins del. Han hoppade med några av hästarna och ojojoj. Det var höjder uppe och nosade på 1.50-1.60 med flera av hästarna. Bara sådär, lite vardagligt... Puh.

Någon gång efter lunch visade sig Lucas i stallet för första gången på dagen. Lite sliten såg han allt ut och jag fick senare höra varför... Han hade tillsammans med den polske vännen delat en flaska whiskey på kvällen och suttit uppe till halv sex. Jag sov och märkte ingenting av det, tur att man inte är så känslig.

Lördag, den trettonde mars

Vilodagen, oh den heliga, hade gjort nytta idag var min kropp betydligt mindre öm. En del av mig som särskilt uppskattade detta var bakdelen. Den är numera fit for fight igen, nästan i alla fall. Dagen flöt på som vanligt. Red tre hästar inklusive min egen. Först Unico som jag verkligen tycker om och därefter Sjors, som jag har kommit på är alldeles för mycket häst för mig. Han tar alla chanser han får att köra med mig. Inte på något elakt sätt, utan bara genom att göra allt så oerhört mycket jobbigare. Bara att få honom att lägga en volt (rida i en cirkel, inte upp i luften och frivolta med häst) var ett stort projekt som krävde så mycket energi att jag blev helt trött. Kevin flinade mest åt mig och kommenterade med "det är lite häst att jobba med där!". Jo, men nej tack... Helst inte.

Ärtan fick sig ett hoppass precis innan lunch, vilket gick riktigt bra. Till slut i alla fall... Fokus ligger just nu på två delar: 1) Att jag ska kunna lätta handen ett till två galoppsprång innan hindret så att hon själv kan sätta tillbaka tyngden i bakbenen och inte hänga sig i tyglarna. 2) Att få stopp på henne efter hindret, över huvud taget.

Att kalla det vi gör inom steg 2 för framsteg är väl att ta i, men jag kan faktiskt stanna henne. Även om det tar sin lilla tid och att jag ibland får ta hjälp av en vägg... Steg 1 förstod Ärtan inte alls i början, men hon gillade det! Istället för att korta av sig själv och ta de sista två energiska sprången innan hindret, tog hon istället genast tillfället i akt, tog ett stort galoppsprång och hoppade helt enkelt av. Alldeles för tidigt och inte alls som vi ville att hon skulle göra. Hon tyckte att den var en hyvens idé att jag släppte kontrollen och lät henne bestämma! Så kul skulle vi dock inte ha och efter lite tragglande gick även Ärtan motvilligt med på detta. Resultatet blev en hoppad bana på 1.10-1.30 i kontrollerad galopp och luftiga, fina språng. Det här verkar lovande!

Till middag serverades det, för fjärde gången på åtta dagar, friterad kyckling med potatis. Till detta fick vi någon slags surkålsblandning som var sådär. Jag får erkänna att jag inte är något stort fan av surkål. Mätt blev jag ändå och klaga ska jag inte. Kevin tycker att jag kan behöva lite frityrsmet för att växa te mej. Vi får väl se hur det blir med det...

Fredag, den tolfte mars

Min första lediga dag! Efter en veckas arbete började mina krämpor säga ifrån ordentligt, så det var en välbehövlig paus. Stannade uppe lite längre kvällen innan, eftersom jag ändå skulle få sova ut, men vad händer? Jo, jag vaknar väl likt förbaskat klockan åtta på morgonen! Inte helt okej. Efter att ha skällt lite på mig själv (inombords. Jag har inte blivit så ensam att jag börjar prata högt med mig själv, än...) la jag mig tillrätta igen och låg tjurskalligt kvar en halvtimme till. Längre än så stod jag inte ut. Det är galet vad ont man kan få i kroppen av att ligga stilla i en säng, när man inte vill vara där. Å andra sidan, samma säng kan vara underbart skön när man är riktigt trött. Ett mysterium, dessa sängar...

Efter frukost blev det en massa prat med pojkvännen och lite bokläsning. En lugn och skön förmiddag, med andra ord. Efter en macka till lunch åkte jag tillsammans med Milena (jag har nu efter en vecka lärt mig vad polskan heter, erkänn att ni är lite imponerade och stolta) för att shoppa lite till vårt tomma kylskåp. Det gick bättre än förra gången och jag fick med mig nästan allt jag behövde och ville ha. Väl hemma igen blev det lite städning av rummet. Mängden damm där inne... herregud. Det blev kanske inte skinande rent precis, men mindre smutsigt för tillfället i alla fall.

Ärtan fick en vilodag och gick i hage större delen av dagen. Nu när unghingstarna gick mittemot gick det tydligen för sig, då klagade hon inte det minsta. Innan kvällsmaten serverades kom hon in som det lilla lermonster hon är. Jag fick däremot vänta på min mat... Polackerna skulle nämligen få finfrämmat i form av polska vänner, vilket betydde att maten var tvungen att vänta tills de hade anlänt. Detta dröjde till niotiden och jag ångrade genast valet av lunch. Som tur var hade jag köpt lite pistagenötter, som jag kunde knapra på under tiden.

Mer spännande än så var inte min lediga dag. Mer än att jag för första gången här klädde mig i normala kläder, kletade på lite smink och gick utanför dörren med nytvättat, fräscht hår. Detta innebar att Tom, pappan i familjen, erkände att han först inte kände igen mig. Vet inte riktigt på vilket sätt jag ska tolka det.... hm....

Torsdag, den elfte mars

Idag var vi en man kort. Rodrigo, portugisen, var sjuk... sa han i alla fall. Det blev mycket jobb till sena kvällen. Själv fick jag rida fyra och en halv hästar. Den halva kom sig alltså av ett halvt ridpass, inte av en halv häst kan tilläggas. Jag gick ut hårt med att rida två unghästar som jag inte ridit innan och hoppade några språng med båda. Den första, Zara (förövrigt dotter till Thyraleen, Ulrika Palmbergs tävlingshäst som går 1.50), är en sexåring som haft två föl. Den låg alltså på en nivå som en normal 4-åring och var bara riden i ett par månader. Pigg och framåt häst, som var trevlig att rida. Hoppade mycket framåt och stack iväg lite efter hindret, men annars snäll och duktig. Häst nummer två, Placido, är en 5-åring som haft ett föl innan. Var skygg som en vildhäst när hon kom till gården, men har nu anpassat sig väl. Hoppar med mycket kapacitet (alldeles för högt för sitt eget bästa) och har inte full koll på alla ben än. Också trevlig, men lite studsig.

Jag har kommit fram till något under dagen. Från och med nu ska jag, i största möjliga mån, rida i min egen sadel. Min sadel är som min supermandräkt, i den klarar jag allt! Skämt å sido så ligger det faktiskt lite i det. Jag har betydligt bättre balans och sitter stadigare i min sadel, än i någon annan. Inte ens unghästarnas knashopp kunde rubba mig en centimeter. Problemet är ju bara att den är anpassad för lite bitigare hästar, så jag inser att jag inte kan använda den på de allra smäckraste som Unico till exempel.

Efter lunch red jag min egen Ärta, som fick ett dressyrjobb som hon inte alls uppskattade. Jag anar att jag inte är den enda med träningsvärk. Sedan red jag Viceroy, hingsten, som var lika underbar som vanligt, om än lite extra glad över att få vara utomhus. Jag och Kevin kom fram till att om alla hästar vore som honom, skulle man slippa allt vad muskelvärk heter. Som om inte alla dessa hästar vore nog, fick jag även rida fram Unico åt Kevin. Tidschemat blev lite pressat och för att både vi och hästarna skulle få mat snart, blev det den smidigaste lösningen.

En efterlängtad middag bestod av kycklingnuggets och klyftpotatis, båda färdiga från frysdisken. I vanliga fall hade jag nog uttryckt viss skepticism över detta, men i mitt nästintill utsvultna tillstånd tackade jag och tog emot med ett leende. Ibland är det skönt att ha middagsservice.

Onsdag, den tionde mars

Stor dag för mänskligheten. Jag har hittat knapparna på Sjimmie, ni vet hästen som höll på att driva mig till vansinne. Ett tag var jag beredd att ge upp, hoppa av, ge hästen till någon annan och bara gå därifrån. Tur att jag fortsatte kämpa! Jag tog fasta på tipset jag fått av Linn dagen innan, att man måste vara råtuff mot honom i början så att han vet vem som bestämmer. När han väl gav sig och insåg att han inte får valsa omkring hur han vill, var han riktigt riktigt mysig att rida. Visst, jag har fortfarande en hel del kvar att jobba med, men det är helt klart ett framsteg.

Något annat som hände under samma ridpass var att Tom kom till ridhuset och tyckte att vi skulle hoppa några språng. Jag som inte hoppat någon annan häst än Ärtan på flera år! Det här kunde bli spännande! Och spännande var precis vad det blev... Min första holländska avramling. Det var såhär, efter några enkla språng på ett rättuppstående byggde Tom upp en oxer som inte låg på mer än 1.00-1.10. Jag styrde upp och kom tydligen i lite för lugnt och samlat tempo, för hästen hoppar av rätt upp i luften, hur högt som helst, och sen rätt ner. Vid landningen börjar han bocka (dra ner huvudet mellan frambenen och sparka upp bakbenen samtidigt, rodeo med andra ord). Lilla Celie, som redan hade tappat lite balans i jättesprånget flög som en liten vante. Landade dock på fötterna och la mig sen ner i sanden. Ingen skada skedd. Upp igen! Hoppade ett räcke först och efter instruktioner närmade jag mig oxern igen i lite bättre tempo. Språnget blev än en gång stort, men inte giganstiskt och jag lyckades klamra mig fast, som en liten igel. Fina språng, men jag är inte van vid hästar som hoppar uppåt istället för framåt som min lilla Ärta...

Förutom Sjimmie hann jag även med Vieux och Unico, den fine skimmeln på förmiddagen. Efter lunch fick Ärtan ett lättare pass på en dryg halvtimme, mest för att bli av med träningsvärken som antagligen satt i benen sedan gårdagen.

Stor dag för Ärtan! När de flesta sysslor var färdiga för dagen gav vi oss på nästa projekt; att lära Ärtan hur man går i skrittmaskin. Att vi över huvud taget lyckades ta oss in i detta monster är ett stort framsteg, eftersom det har varit nästintill vettskrämmande att ens gå förbi eller i närheten av den tidigare i veckan. Efter lite tålamod och några små missöden så gick det till slut! Det största kruxet var att få henne att förstå det här med att den stannar och byter varv lite då och då. Första gången förstod hon det inte alls och fick stängerna, som avdelar de olika sektionerna, i huvudet. Vid detta blev hon aningens upprörd och valde lösningen att försöka backa sig ur det hela. Att backa, samtidigt som skrittmaskinen följer med är ingen lysande lösning. Till slut lyckades hon vända sig och, om än något uppskärrad, gå normalt igen. Redan gång två började hon förstå det här med vändningen. Problemet var bara att hon lyckades vända sig så många gånger att hon ändå stod på fel håll och fick stängerna i huvudet igen, likt förbaskat! Tredje gången gillt lyckades hon genomföra det ordentligt och efter några övningar till gav vi oss för dagen. På att imorgon igen! Det kommer bli bra.

Det skulle kännas skönt om jag fick ut henne i skrittmaskinen tillsammans med de andra hästarna, så att hon slipper stå still i boxen hela dagen. Jag har försökt andra lösningar, som att släppa henne i ridhuset (måndags) och släppa henne i en gräshage (igår), men hon vill inget annat än tillbaka till boxen och sina hästgrannar. Otacksamma typ. Här försöker man anstränga sig för att hon ska få lite variation i vardagen, men nejdå det passar inte. Får se om jag tvångssläpper ut henne i hagen imorgon igen... Beror väl lite på vädret.

Vädret har för övrigt varit riktigt fint här de senaste dagarna. Det är lite kallt och blåsigt i skuggan, men annars är det sol från klarblå himmel. Det ryktas om att det ska bli över 10 grader nästa vecka, så det hoppas vi på!

Till middag serverades idag spaghetti med köttfärssås. Inte så spännande, men helt okej. På tal om det, har jag just fått reda på ett nytt engelskt namn för köttfärs: Spaghettimeat. Det var vad polskan bad mig hämta, när vi var och handlade tillsammans. Det tog ett litet tag innan jag kopplade måste jag erkänna. Huruvida "spaghettimeat" syftar på tillbehör eller form är fortfarande oklart. Jag lovar att återkomma om jag blir något klokare inom området. Godnatt!

Bilder

Följande är alltså mitt kalla och smutsiga sovrum ur tre olika vinklar. Jag beklagar bildernas dåliga kvalitet. Smutsen syns inte heller på bilderna, men jag lovar, den finns där!

Här är tre bilder på köket. Ser inte så illa ut kanske, men jag har valt att bespara er det som finns i skåpen, tillsvidare i alla fall. Detaljer som att det ibland tar ett och ett halv dygn för vissa att diska är väl bara hemtrevligt, antar jag. Särskilt när personen i fråga inte har något annat jobb... Att tvättmaskin och torktumlare står bredvid den moderna ugnen, väljer jag att se som öppen planlösning.

Detta är vårt vardagsrum. Eller, egentligen är det mitt vardagsrum, eftersom de två polackerna knappt visar sig utanför sitt rum och jag vill spendera så lite tid som möjligt i mitt, för att undvika köldskador.

Här har vi även utsikten, både från vardagsrummet och mitt sovrumsfönster. Uppiggande på morgonkvisten!