Fredag, den femte mars

Då var det dags för avresedag även för mig. Hela den här cirkusen har gått så fort att man inte hunnit förstå någonting, men nu var det alltså dags. Ett flyg med RyanAir var bokat från Växjö - Smaland Airport till Düsseldorf - Weeze, men först gällde det att ta sig till Växjö. Det kan tyckas vara den enkla delen i detta lilla äventyr, men nej då! Så lätt kan det inte vara när SJ är inblandade. Tåget skulle avgå från Kalmar C klockan 17.53. Vid kvar över sex hade vi fortfarande inte rört oss alls och jag började bli lite lätt rastlös och hungern började göra sig påmind. Tanken var att min kära mormor skulle hämta mig på Växjö station och att vi skulle äta något tillsammans, innan skjuts till flygplatsen. Jag hade alltså inte ätit sedan mitt på dagen, något som jag började ångra nu.

Ungefär en halvtimme efter att tåget egentligen skulle avgått hördes ett meddelande från personalen "Vi har ett fel på loket, som gör att vi inte kommer kunna köra fortare än 80 km/h". Yippie!! Jag kommer bli ännu mer försenad och eventullt inte hinna äta alls. Kul. Tåget sniglade sig fram och jag satt och trummade med naglarna. Började bli lite lätt nervös. 50 minuter senare än planerat anlände jag i alla fall till Växjö och det fick bli en direktkörning till Smaland Airport. Efter att ha klätt på mig en extra jacka lyckades jag checka in bagaget och efter att ha plockat i så mkt tunga grejer som möjligt ur handbagaget, ner i jackfickorna på mina dubbla jackor, kunde jag också gå igenom säkerhetskontrollen. Min väska vägde fortfarande ett halvt kg för mycket, men jag såg väl snäll ut för de lät det passera utan anmärkning.

Just det, ännu ett drama hade hunnit inträffa mellan incheckningen och säkerhetskontrollen. Jag ville nämligen ta ut lite (många) eurosedlar innan jag landade i det nya landet, eftersom jag inte visste om transportbolaget ville ha kontant betalning eller inte. Jag frågade tjejerna i incheckningen om det gick att ta ut euro i bankomaten på flygplatsen, vilket det enligt dem skulle gå att göra. Det gick inte. Efter lite knappande stod jag där med 5000 svenska kronor i handen, som jag antagligen inte skulle ha nytta av på ett halvår. Lite lätt irriterad vände jag mig då till informationsdisken. "Jaa, det ska gå att ta ut Euro ur den bankomaten, men det finns inga sådana pengar där i." Nähä, och det gick inte att växla någonstans på flygplatsen heller. Mormor till nödutryckning! Med 55 min till stängning av gaten ger sig min mormor ut till bilen och kör tillbaka in till stan, tar ut Euro och kör tillbaka igen. Bara den resan tar en halvtimme och att sedan hitta rätt bankomat kan vara lättare sagt än gjort. Under tiden hittade jag en bar, där jag beställde en tacotallrik och kollade på Let's Dance. Inte helt avslappnad dock. Men efter 35 (!) minuter kom racermormor tillbaka med fickorna fulla av pengar. Vi gjorde ett lätt byte och kramades hejdå.

All denna stress i onödan. Varför bara behöva vänta på förseningar en gång, när man kan göra det två gånger på en kväll? Dubbelt så roligt! ....eller kanske inte. Flyget var en halvtimme sent, men lyckades köra in det mesta på vägen. Fram kommer jag till en flygplats under stängning, lyckas få tag i en juice och väntar på Kevin som anländer en halvtimme efter att flyget har landat. Han kom för övrigt direkt från en tävling, fortfarande ridklädd, efter att ha vunnit första pris och 2500 Euro. Inte fy skam! Resan tog en dryg halvtimme efter att ha kört uppåt 150 km/h större delen av vägen och efter en snabb rundtur i totalt mörker, blev det lite sömn i en lakanlös säng vid halv tvåtiden. Övertröttheten och kylan gjorde det svårt att somna, men det gjorde inte så mycket för strax fick jag gå upp igen.

Vid tio i fem (väldigt, väldigt tidigt särskilt när man gått och lagt sig 3 timmar tidigare) ringde en lastbilschafför. Min häst var på ingång. Jaha, då var det bara att stiga upp igen. En lätt hysterisk och antagligen ganska förvirrad häst kom av lastbilen och blev insläppt i sitt nya hem. För mig blev det uppackning av tävlingsskåp och omhändertagande av bag (som förutom mina ridkläder innehöll lakan och handdukar...). När hästen lugnat ner sig kunde jag med gott samvete återgå till sängen (fortfarande utan lakan, eftersom jag inte var så sugen på att börja packa upp och bädda) vid halv sex. Ännu en gång svårt att somna. Halv åtta ringde klockan igen, men efter godkännande av Kevin tog jag sovmorgon en hel timme till. Puh, vilken natt!