Tisdag, den trettionde mars

Min riddag inleddes med ett hoppass med Ärtis. Hon gick super och jag var riktigt nöjd, både med henne och mig själv. Jag känner hur min ridning har utvecklats så mycket bara under de här veckorna. Den stora skillnaden tror jag framför allt är att jag har blivit mycket starkare, vilket gör att jag får mycket bättre kroppskontroll och orkar göra det jag vill. Härlig känsla! Ärtan blir förmodligen också starkare och starkare, även om det är dagsformen som avgör hur hon beter sig för tillfället. Hennes största framsteg är att hon nu börjar lära sig att vänta innan hindret och låta mig ge handen, utan att springa iväg. Efter hindret är dock en annan femma... Mycket jobb är kvar.

Red sedan Zara som gick helt okej. Hon är också verkligen en häst där dagens humör spelar en avgörande roll. Hon gick som sagt ganska bra idag och passet avslutades med en runda i klätterbacken. Dags för lunch!

Efter lite ny energi var det Sjimmies tur att ridas. Han hade vilat efter tävlingen och nu inte gått på ett par dagar. Det märktes... Det första som hände när jag klättrat upp på hans rygg var att han flög iväg för något osynligt monster. Bra början och fortsättningen följde ungefär samma mönster. Han blev rädd för varje cyklist som passerade på vägen, prassel i en buske, ett hinder, en koltrast som satt still (ca fem gånger i rad, när jag red på en volt..) och liknande livshotande ting. Efter 20 minuter hade jag tröttnat totalt och bad Lucas hämta en gramman. Den sattes på och jag behövde inte ens hålla i den. Helt plötsligt var alla farligheter bortblåsta och Sjimmie blev en liten ängel. Korkade häst... Ibland blir man tröttare än vanligt.