Torsdag, den elfte mars

Idag var vi en man kort. Rodrigo, portugisen, var sjuk... sa han i alla fall. Det blev mycket jobb till sena kvällen. Själv fick jag rida fyra och en halv hästar. Den halva kom sig alltså av ett halvt ridpass, inte av en halv häst kan tilläggas. Jag gick ut hårt med att rida två unghästar som jag inte ridit innan och hoppade några språng med båda. Den första, Zara (förövrigt dotter till Thyraleen, Ulrika Palmbergs tävlingshäst som går 1.50), är en sexåring som haft två föl. Den låg alltså på en nivå som en normal 4-åring och var bara riden i ett par månader. Pigg och framåt häst, som var trevlig att rida. Hoppade mycket framåt och stack iväg lite efter hindret, men annars snäll och duktig. Häst nummer två, Placido, är en 5-åring som haft ett föl innan. Var skygg som en vildhäst när hon kom till gården, men har nu anpassat sig väl. Hoppar med mycket kapacitet (alldeles för högt för sitt eget bästa) och har inte full koll på alla ben än. Också trevlig, men lite studsig.

Jag har kommit fram till något under dagen. Från och med nu ska jag, i största möjliga mån, rida i min egen sadel. Min sadel är som min supermandräkt, i den klarar jag allt! Skämt å sido så ligger det faktiskt lite i det. Jag har betydligt bättre balans och sitter stadigare i min sadel, än i någon annan. Inte ens unghästarnas knashopp kunde rubba mig en centimeter. Problemet är ju bara att den är anpassad för lite bitigare hästar, så jag inser att jag inte kan använda den på de allra smäckraste som Unico till exempel.

Efter lunch red jag min egen Ärta, som fick ett dressyrjobb som hon inte alls uppskattade. Jag anar att jag inte är den enda med träningsvärk. Sedan red jag Viceroy, hingsten, som var lika underbar som vanligt, om än lite extra glad över att få vara utomhus. Jag och Kevin kom fram till att om alla hästar vore som honom, skulle man slippa allt vad muskelvärk heter. Som om inte alla dessa hästar vore nog, fick jag även rida fram Unico åt Kevin. Tidschemat blev lite pressat och för att både vi och hästarna skulle få mat snart, blev det den smidigaste lösningen.

En efterlängtad middag bestod av kycklingnuggets och klyftpotatis, båda färdiga från frysdisken. I vanliga fall hade jag nog uttryckt viss skepticism över detta, men i mitt nästintill utsvultna tillstånd tackade jag och tog emot med ett leende. Ibland är det skönt att ha middagsservice.