Söndag, den sjunde mars

Första riktiga dagen på jobbet, egentligen. Fick pallra mig upp och börja klockan åtta, precis som alla andra och fixa med stallarbetet. Gick mest med, kollade och hjälpte till lite, eftersom jag hade noll koll på alla rutiner. Vid halv tiotiden kom Kevin ut och delade ut hästar att rida. Jag fick rida en av dem jag red igår (den jag tyckte bäst om, yey!) och en ny. Unico, den nya, var samma häst som i fredags vann derbyt och 2500 Euro. Fin pålle med andra ord... Och det var något som märktes när man hoppade upp. En väldigt hög häst, men väldigt smäcker och finlemmad med fullblodsmamma. Underbar att rida! Man behövde inte mer än tänka vad man ville göra och han lydde genast. Reds i väldigt låg form, eftersom han gärna gick med huvudet högburet av naturen. Kevin förklarade att helst skulle han gå med mulen nere i ridhusbotten, då kunde man vara nöjd.

Efter dessa två hästar var ridna och lite pyssel i stallet avklarat var det dags för lunch. Vi börjar vid åtta varje morgon, har lunch när det passar (oftast vid halv två-tvåtiden) och slutar för dagen när allt är avklarat, vilket brukar vara klockan sex. Inte alldeles för tung arbetsdag precis. Efter lunchen blev det till att rida min egen lilla galning. Efter tusentals förmaningar, speciellt från min fars håll, att inte hoppa upp på några halvvilda hästar, så är ironiskt nog min egen den som är mest hysterisk. Den enda som jag verkligen måste rida! Hela den här proceduren har varit lite påfrestande för stackars Ärtans psyke. Då pratar jag inte om resan eller omställningen till att stå inne i box en hel dag, det tar hon nämligen med en klackspark. Det är väl ingenting! Däremot att det står ett stort monster till maskin som rör sig runt, runt, runt med upp till sex hästar åt gången i sig på gården, är för henne ett mysterium. Vet de inte om att den är hästätande? Hur kan de vara så lugna när den rätt som det är kan hoppa på dem? Korkade holländska hästar som inte förstår sitt eget bästa. Ärtan däremot håller sig på den trygga sidan och vägrar totalt att gå i närheten av skrittmaskinen.

När jag slutade för dagen möttes jag inte av ett doftande kök, som kvällen innan. Vid halv åtta fick jag reda på att just idag skulle den polska flickvännen tydligen inte laga någon middag, så det var bara att rota reda på något i kylen och börja laga. Det fick bli en klassiker Spaghetti Carbonara. Pasta, tärnat fläsk, ett ägg och lite svart peppar kunde köket i alla fall åtstadkomma. Jag tror att det får bli ännu en 10-timmarsnatt. God sådan!