Lancelot

Lancelottie herself.
En väldigt stirrig och lättupphetsad häst,
som även är väldigt ful till utseendet.
Kostade många pengar en gång i tiden,
då hon gick 1.50-hoppningar, men går
nu knappt över någonting. Bara att
rida henne i markarbete är ett litet
äventyr, då hon är rädd för alla hinder
på banan, och skyggar och spänner sig
så fort vi kommer i närheten av dem.
Detta gäller särskilt vattenmatten
som är ett livsfarligt monster.

Cardento

Min lilla fyraårige Cardentovalack. En riktigt snygging,
som är mästare på att bocka och busa. Som synes på bilderna
har han dock en tendens att dra in nacken lite väl mycket.
Att få honom fram för skänkel är just nu prioritet ett,
eftersom han är alldeles för lätt och stökig i munnen.

Fredag, den tjugoåttonde maj

Bonnie var ledig och Kevin hade bråttom, vilket innebar att jag var ansvarig för uppvärmning av tusen hästar under förmiddagen. Jag började med Viceroy, för att sedan gå över till Placido, som Bonnie rider i vanliga fall, men Kevin nu skulle hoppa inför eventuell tävling. Det blev dock ingen start för henne, eftersom hon inte hoppade alls bra under träningen idag. Medan Kevin hoppade började jag rida Quick, som även han är aktuell inför tävlingen. Det gick betydligt bättre, så han får troligtvis följa med. Näst ut var Cruising, som fick hoppa lite högre, medan jag fortsatte med Tommy. Tom skrattade åt mig när jag gav honom den mest lidande min jag kunde uppbåda. Hans kommentar blev "Lazy bastard, huh?" med en blinkning med ena ögat. Jag kunde inte annat än hålla med.

Efter lunch gav jag mig ut på en skogstur med Bonnies häst, Wrunch. Min egen Ärta fick vila, eftersom min lediga dag ska infalla imorgon och det känns sådär att låta henne stå dagen innan tävling. Det har jag kanske inte berättat än, men på söndag är det tävlingsdags igen! Då ger vi oss av till Soest, jag, Bonnie, Kevin och Ilse, tillsammans med sex hästar.

Det blev en lugn och skön tur med Wrunch och sedan var det (äntligen) dags att ta tag i mina hästar för dagen. Jag började med Lancelot och sedan Cardento, som båda fick pass på utebanan. Därefter ringde Kevin och bad mig ta med Sjimmie på en runda i skogen. Detta blev den nionde hästen för dagen och ni kan ju gissa hur trött jag var.. När jag kom tillbaka var klockan närmre halv sex, pojkarna hade redan åkt för att hämta Milena och Janneke var i full gång med att fodra. Jag klädde av Sjimmie och gjorde honom i ordning och sedan gick jag upp till mig, samtidigt som Janneke sa hejdå och åkte hem. Det hon glömde berätta var att Ärtan och Wrunch fortfarande var ute i hagen och jag hade inte en tanke på det, eftersom allt annat var fixat och fodring är den sista sysslan att utföra. Alla dagar utom den här då, alltså. Morgonen efter var det (såklart) jag som fick skulden, av Janneke, för detta lilla missförstånd. Själv tyckte jag inte att det var särskilt farligt, oavsett vems fel det var, eftersom hästarna snarast var glada över att få gå ute i gräset några timmar extra. Överlevde gjorde de i alla fall.

Torsdag, den tjugosjunde maj

Varför inte börja dagen med lite fyrtaktig galopp med Quick? Sagt och gjort. Jag gick sedan vidare till Cardento, som idag för första gången bockade på riktigt. Det var sådär, med tanke på den lilla detaljen att han inte har någon hals. Som tur var blev det bara ett bocksprång. En hel radda hade inte ens jag klarat och jag brukar ändå ha ganska bra med klister i sadeln. Innan lunch tog jag mig även ett dressyrpass med Cruising, som till slut gick riktigt bra. Tänk att slutor kan vara så roligt?!

Efter lunch hjälpte Kevin mig och Bonnie med lite hoppning på våra egna hästar. Det blev endast en linje att jobba med hela passet, men det var nog så svårt. Det var ett dogleg, med tre galoppsprång framåt. Att lyckas rida framåt med långa steg, utan att tappa aktiviteten och bärigheten i bakbenen är något av det svåraste som finns. Särskilt när man, som jag, har en häst som gör allt för att länga ut sig till max. Det gick ändå förhållandevis bra och Kevin var nöjd.

Till kvällen donade jag först med lite städning, innan jag lagade min egen middag. Jag snodde ihop en korv stroganoff, men eftersom vi varken hade falukorv eller tomatpuré så fick jag använda min kreativa sida istället. Med lite knep, knåp och improvisation blev det ändå ganska gott till slut.

Onsdag, den tjugosjätte maj

Dagen inleddes lugnt och stillsamt med en uteritt på Cardento tillsammans med Bonnie och Placido. Sedan följde ett pass med Ärtan, som inte var alls lika arg idag. Det kan i och för sig spela in att vi höll oss undan från allt vad ryggningar heter.. Sjimmie fick en tur i skogen, även han, tillsammans med Tommy, precis som Cruising som fick sällskap av Lancelottie. Under eftermiddagen började regnet falla och de två sista hästarna, Quick och Viceroy, fick finna sig i att ridas i ridhuset.

Dagens mest spännande inslag skedde under kvällen, precis innan fodring. Låt oss kalla det Black Mare Incident. Jag och Bonnie gav oss ut på uppdrag för att hämta in det svarta stoet med tillhörande svart föl, på grund av regnet. Steg ett var att gå till andra sidan hagen, längst bort i hörnet, där hon stod och väntade. Väl där lyckades vi (faktiskt) knäppa fast grimskaftet och leda henne till grinden, fölet följde snällt med. Vid grinden fortsätter stoet gå, trots att denna är stängd, hoppar omkring lite på stället och helt plötsligt hörs ett öronbedövande vrål... Sto och föl blir livrädda, grimskaft är släppt, Bonnie hoppar omkring på ett ben och håller sig om foten. Som ni säkert förstår hade hon blivit trampad av den korkade hästen, som även passat på att vrida hoven över Bonnies läderskobeklädda fot. Min kommentar var "Ow, how thoughtful of her"... "Yes, I know! And all for free!, svarar Bonnie med ett lätt ansträngt skratt och tårögda ögon. Okej, var tog nu hästfan vägen? Nämen, så förvånande, hon står på samma ställe (längst bort i hagen) där vi hämtade henne för två minuter sedan. Suck. Jag går (med stålhätta på fossingarna) tillbaka till stoet , som fortfarande har ett grimskaft dinglande under hakan. Hämtar henne och går ut genom grinden, som Bonnie öppnat. Ena halvan avklarad, nu börjar nästa spännande del, att ta sig till stallet.

Jag går lugnt och stilla längs vägen med stoet bredvid mig, när jag plötsligt känner något galoppera in i ryggen på mig. Det var fölet som kom på besök. Fölet tränger sig sedan in mellan mig och stoet, medan jag försöker putta bort henne framför och till andra sidan. Det går sådär. Mitt i mina försök börjar stoet plötsligt öka farten... Hon går snabbare och snabbare och struntar blankt i att jag stretar emot (och försöker styra in henne i ett träd..). Snart är vi uppe i trav, snabb trav. Fölet galopperar omkring och är helt förvirrat, stoet travar snabbt och målmedvetet mot stallet och jag hänger som en vante längst ut i grimskaftet, springandes det fortaste jag klarar under min totala skrattattack. Bakom oss haltar Bonnie fram, näst intill döendes av skratt och framme vid stallet väntar Arthur på oss. Vilken syn han möttes av kan ni nog föreställa er vid det här laget. Som tur var stannade hästkräket vid stallet och Arthur fick ta över befälet. Han är lite starkare... Efteråt berättar Bonnie att hon hade tänkt filma hela händelseförloppet med sin mobil, men hon hann inte med eftersom vi sprang så snabbt. Professionella hästskötare var det, ja.

Tisdag, den tjugofemte maj

Det blev en ganska intensiv riddag, även om jag inte hade mer än fem hästar att ta mig igenom. Vädret var fortfarande strålande, även om det sägs att det ska bli sämre framåt veckan. Säkert Oscar som tagit med solen tillbaka till Oslo.. Jag började med Lancelot, som jag hoppade lite för Tom. Första gången jag försökte mig på det och hjälp vad pigg hon blev. Tom skällde på mig lite, eftersom hon är en rutinerad häst som borde gå att stanna efter hinder. Lättare sagt än gjort, säger jag. Det blev inga höga språng, bara några lättare linjer med fokus på kontroll.

Häst nummer två blev min egen Ärta. Jag har fått order om att rida med graman och spö, för att få henne lite mer ihop och förhindra att hon drar mig ur sadeln hela tiden. Detta uppskattas inte alls. Idag var hon värre än någonsin och i ett försök att få henne att lyssna, istället för att bara springa iväg och bli stark i munnen, försökte jag mig på konststycket ryggning. Ovanligt tråkig idé, sa Ärtan, och vägrade röra sig ur fläcken. Jag gav mig inte, utan fortsatte envist.. Ärtan likaså.. Till slut kom vi till en punkt då mina hjälper var så tydliga (hård hand och spark i magen) att hon inte kunde ignorera mig längre, detta löste hon enkelt genom att ställa sig på bakbenen istället. Vilken bra idé! Så fortsatte vi i 10-15 minuter och till slut var min häst så arg att hon stampade i marken och hoppade upp och ner med framdelen som ett arg bi. Hon frustade, stönade och fnös, och jag svettades som en gris i värme och ilska. Helt plötsligt, utan förvarning, valde Ärtan att gå några steg bakåt. Tack, sa jag, och sedan gav vi oss för dagen. Toms kommentar var bara "Det var väl bra. Då tränar hon upp sin bakdel, det är ju jättejobbigt att hoppa upp och ner på bakbenen så länge. Good for her!". Varför göra det lätt för sig?

Ännu en häst hanns med innan lunch och det blev Quick för mig och Bonnie red sin lilla 4-åriga ponny (har ännu inte växt upp över den holländska gränsen). Vi tänkte att vi skulle vara lite coola och rida utan handskar för en gångs skull (eftersom vi båda fått oerhört snygga brännor med bruna armar och kritvita händer). Detta var dock ett misstag insåg vi snabbt, då det blev ännu ett hoppass med inriktning kontroll. Det resulterade i blåsor och allmänt aj. Det är inte värt att försöka vara häftig..

Efter lunch red jag Cruising (även känd som Star Cruise, vilket är hans riktiga namn). I början var han väldigt stel, lat och tråkig, men efter ett tag insåg jag att han faktiskt är väldigt välriden. Jag kan glädja mina dressyrtränare (de är mina trognaste läsare. I alla fall är det de som klagar mest högljutt, om jag är glömmer att uppdatera...) genom att berätta att jag satt och tränade skänkelvikningar, öppnor och slutor, samt slutor i galopp på denna hoppehäst. Det gick riktigt bra och snart var han mycket mjukare och trevligare i kroppen.

Sista hästen ut blev Cardento, min lilla ponnypojk. Han är i och för sig en bra bit över ponnymåttet, men det märks inte när man rider. Förhoppningsvis växer han nog till sig i kroppen också, så småningom.

Till kvällen blev det handling på Lidl, med betydligt mindre drama än förra gången. Hoppas att det håller sig lugnt nu. Puh..

Måndag, den tjugofjärde maj

Dagen inleddes med lite lätt panik. Oscar skulle till flygplatsen och vi hade ingen bil... Kevin åkte iväg på tävling tidigt på morgonen, han syster hade lånat Kittys bil och kvar var Toms ögonsten till Mercedes, med automatlåda, vilken jag aldrig har kört tidigare. Vi lyckades till slut lösa det genom att Bonnie agerade chaufför och jag fick följa med som sällskapsdam och avvinkare. Det blev ett sorglig hejdå, precis som förra gången (om inte värre..).

Tillbaka till verkligheten igen och väl hemma på gården väntade fem hästar på att bli ridna. Det blev en riktigt tung dag.. Ridningen kändes varken bra eller rolig, så det blev några rundor i skogen istället tillsammans med Bonnie. Överhuvudtaget var allt ganska trist och det gjorde att en viss hemlängtan började sätta in. Till råga på allt var det röd dag och alla affärer stängda, så vi fick vänta ännu en dag med mathandlingen. Som tur var hade vi lite kvar i kylen, så vi slapp svälta.

Söndag, den tjugotredje maj

Vaknade upp till en ganska tuff dag på jobbet, särskilt med tanke på det underbara vädret som medförde en temperatur över 25 grader. Jag tycker om sommarväder, men då ska man helst sitta still i en solstol. Bonnie var ledig och Kevin hade åkt på tävling dagen innan, vilket innebar att jag var ensam ryttare. Efter lite förhandling lyckades jag bli av med några hästar i alla fall, som fick vila alternativt longeras istället. Kvar blev sex hästar, som jag fick pina mig igenom i värmen. Det gick ändå hyfsat och med mig hade jag en personlig fotograf. Perfekt, då Oscar också fick någonting att pyssla med under dagen. Bilderna kommer, så snart jag har fått dem till min dator. Tydligen dög de inte som de var, utan skulle fixas till i photoshop och dylikt först. Själv nöjer jag mig med att båda häst och ryttare syns på bilden, och ridningen framställs någorlunda positiv.

Om min ridning framställs som positiv eller inte,
kan väl diskuteras när det gäller den här bilden,
men den är ändå lite charmig. Bilden är tagen mitt
under en serie bocksprång, precis när jag lyckats
få upp huvudet igen, på min 4-årige Cardento.

På kvällen lämnade vi en present till Linn, som jag köpt in mig på. Det blev en babypuff, som faktiskt var väldigt praktisk och snygg. För att försöka förklara kan jag beskriva den som en saccosäck med sele... Vet inte om ni får upp någon bild, men det är det bästa jag kan åstadkomma. Uppskattad var den i alla fall!

När vi skulle börja laga middag insåg vi snabbt att vi hade gjort ett litet misstag vid köp av kött. På förpackningen till de, till synes fina, oxköttsskivorna var det en liten, liten gryta... I den något urplockade köttdisken hade vi tydligen fått tag i grytbitar (fast i skivor, av någon outgrundlig anledning..). Detta förstörde våra planer något, men vi löste det genom att göra extra mycket sås där köttet fick koka i strimlor. Det blev bara lite segt.. Till denna improvisation serverades tagliatelle.

Efter middagen åkte vi och hämtade upp Bonnie på stationen i Arnhem, innan vi spenderade ännu en kväll med mys och prat i vår stuga. Tänk att en helg kan gå så fort...

Lördag, den tjugoandre maj

Ledig dag! Till skillnad från förra gången pojkvännen var här och hälsade på, var jag (och framför allt Oscar) denna gång lovad en helt hästfri dag. Det lyckades i alla fall nästan. Dagen inleddes med sovmorgon efter den ganska sena gårdagskvällen och följdes sedan av frukost och kaffe ute i solen. Oscar har en tendens att ta med det vackra vädret när han kommer och hälsar på. Väldigt trevligt initiativ måste jag säga, även om han kanske inte direkt gynnas av det själv. Han blir lätt lite rosa, av de starka holländska strålarna... Vi satt i alla fall bredvid ridbanan, där vi kunde titta på de andra som arbetade och slet, en bra stund och diskuterade tankar och idéer. Av någon anledning kom vi in på marknaden för begagnad studentlitteratur i Lund och huruvida det fanns något fungerande system för denna. Vi började klura på det och kom fram till en riktigt bra affärsidé, som innebar minimalt arbete och riktigt bra inkomst, om man räknade med lite snälla siffror. Senare upptäckte vi att vår geniala idé redan var påkommen och ett nästintill identiskt system redan fanns i universitetets regi. Attans...

Efter lite mathandling i Doorwerth blev det en lätt lunch, bestående av Insalata Caprese och nybakad baguette. Sedan gav vi oss in till Arnhem för lite fönstershoppning och en fika. Fikan intogs på Egbert-stället, som jag även besökte med mina päron, och kaffet var precis lika underbart gott som jag mindes. Riktigt kaffe är något jag verkligen saknar, trots att vi faktiskt har en bra espressomaskin här på gården. Det finns inte riktigt tid för att tillaga en skummig cappuccino med trippel espresso i, efter morgonsysslorna... Tyvärr. Till kaffet beställde vi in en varm panini med getost, valnötter och honung, samt en äppel- och kanelmuffin, som vi sedan delade broderligt/systerligt. Inte helt fel kombination, måste jag säga, även om vi blev lite väl mätta.
På stan hittades ingenting särskilt, i alla fall inte värt att köpa, och vi begav oss hemåt. Oscar åkte sedan tillbaka till Arnhem för att lämna Bonnie vid stationen, medan jag tog mig ett ridpass med Ärtan. Snart kom han tillbaka och då blev fick vi agera lite fotomodeller. (Bilderna från detta väntar jag fortfarande på, men ni kan få ett smakprov.)

Om Ärtan själv får välja...
Jag gör ett tappert försök att få ihop min häst,
efter en rejäl galoppökning. Det går sådär.

Till kvällen lagade vi middag tillsammans i vår lilla stuga. Det serverades Port Salut-fyllda kycklingfiléer med ris och sås till huvudrätt och till dessert åt vi resten av osten tillsammans med den halva baguette, som var kvar sedan lunchen. Vi kom nu fram till att inte en enda av dagens måltider hade varit utan ost...
Gouda till mackorna vid frukost,
Mozzarella till lunch,
Getost i fikamackan,
Ostfylld kyckling till middag, och slutligen
Ost till efterrätt.
Hur jag snarast har gått ner i vikt under denna resa är ett mindre under... Massor av ost och friterad polackmat i stort sett dagligen. hm... Någon har kanske tagit lite väl hårt på Tom och Kevins order om att göda mig. Hälsosamt leverne, någon?

Fredag, den tjugoförsta maj

Stor dag! Jag väntade nämligen pojkbesök, vilket innebar att jag var tvungen att rida alla mina hästar på förmiddagen. Jag gick snabbt igenom listan med Cardento, Cruising och Quick. När jag kom till boxen för att hämta min fjärde häst, blev jag dock lite förvånad. Där hittade jag nämligen Ärtan, liggande! Det har nog aldrig hänt på de snart tre åren jag har haft henne... När jag skulle ta henne till spolspiltan lunkade hon efter mig och väl där stod hon bara still. Ni som känner min häst förstår nog att jag började bli lite lätt orolig vid det här laget. Har Ärtan någonsin stått snällt och stilla frivilligt? Jag tog tempen på henne, men ingenting särskilt där, så jag släppte henne i skittmaskinen istället. Inte värt att rida om det skulle vara något på gång.

Efter lunch och en snabbdusch körde jag med ilfart mot Weeze flygplats, där en stilig varelse väntade på mig. Kärt återseende, som vanligt. Väl hemma igen fick jag hjälpa Bonnie med de sista stallsysslorna, eftersom de polska grabbarna hade försvunnit iväg för att hämta Milena på jobbet. Suck. Det gick ganska snabbt ändå, så vi kunde snart börja packa med oss lite grejer och flytta in i vår lilla stuga på gården.

På kvällen lånade jag och Oscar cyklarna och tog oss in till Doorwerth. Där bjöds det på både förrätt och pizza á la Bella Italia. När vi var så mätta att vi knappt kunde andas, cyklade vi hemåt igen och spenderade resten av kvällen pratandes över en flaska champagne. Kan det bli mycket bättre?

Torsdag, den tjugonde maj

Första hästen ut blev Cardento, som nu inte bara är pigg utan även busig. Det lär bli spännande när han kommer på hur man bockar på riktigt, med tanke på att man inte har någonting alls framför sig när man rider. Det blir rutschkana ner på huvudet, kanske? Efter första ritten tog jag och Bonnie en kort paus för att hälsa på Linn och bebis, som kommit hem från sjukhuset. Vi bjöds på några slags runda kakor, som var som en blandning av kex, bröd och skorpa. Denna serverades med smör och ett slags strössel. Detta strössel var vit/rosa för flickor och vitt/blått om det hade blivit en pojke, och det var galet sött. Min tunga fick nästan en chock och jag blev lätt illamående, men petade i mig det mesta ändå. Mest för att vara trevlig och hänsynsfull gentemot de holländska traditionerna. Blä..

När vi kom tillbaka ut till stallet igen behövde Kevin lite hjälp. Jag började med att rida fram Viceroy och sedan bytte vi häst, så att jag fick skritta av Unico. Sedan tog jag och Bonnie en liten skogstur med Ärtan och Wrunch. Det kunde de förtjäna efter gårdagens tävlingsinsatser.

Efter lunch blev var det dags för Quick och Lancelot, innan vi kunde sluta för dagen. På kvällen gav jag och Bonnie oss iväg in till Arnhem för lite shopping och en näringsriktig middag på McDonalds. Härliga tider! Så mycket shoppande blev det inte för mig, men Bonnie handlade desto mer. För hennes del blev det en hel outfit med både klänning och nya skor.

Onsdag, den nittonde maj

Dagen startades upp med en uteritt, jag på Cardento och Bonnie på Silverstone. Tillsammans utgjorde vi White Horse Team. Inte helt lyckat dock, med tanke på att hästarna är 4 respektive 5 år och rädda för allting i hela världen. Vi överlevde i alla fall ritten och det får man väl se som ett plus. Även ritt nummer två blev till vår lilla skog. Denna gång var det Lancelot och Placido som fick följa med oss. Inte heller dessa hästar är särskilt balanserade, men allting är ju relativt.

Tredje hästen ut blev Sjimmie, som följdes av Quick. Medan jag red den sistnämnda fick jag hjälp av Janneke med att klippa en hysterisk Ärtas ben. Det är nämligen tävlingdags i eftermiddag och då kan man ju inte se ut hur som helst. Jag var dock tacksam över att jag slapp det skitgörat. Det är egentligen inga problem att klippa hennes ben, hon är väldigt snäll. Problemet är bara att den där lilla detaljen med att stå still inte tilltalar Ärtan alls. Hon vill gärna ha lite fart i saker och ting.

Efter lunch blev det tvättning av en fortfarande lika hysterisk Ärta. Att bli tvättad uppskattar hon nämligen inte alls, det heller. För att riktigt visa mitt misstycke måste hon därför gå omkring, skaka på sig ideligen (och därmed blöta ner sin, redan ganska blöta, matte), skrapa med framhovarna, hoppa lite på stället och skita arton gånger. När tvätten är avslutad (eller egentligen så fort vattenslangen stängs av) kommer den tillhörande jag-är-världens-mest-missförstådda-häst-tyck-synd-om-mig-minen. Gärna ackompanjerad av stora ledsna ögon och en darrande kropp.

Efter detta lilla äventyr red jag Cruising, som är en nygammal häst som kommit till stallet. Det är Linns gamla tävlingshäst, som varit utlånad först till Sverige (och Gabrielle Termén, som jag tränat ihop med några gånger) och sedan till Tyskland. Nu är han hemma igen och tanken är att Linn ska börja rida honom så fort hon får för farbror doktorn.

Tävlingsdags! Eftersom Kevin åker på så få småtävlingar bestämde jag och Bonnie oss för att ta tag i projektet själva istället. Detta innebar att hennes snälla far körde till Doorwerth, från Soest (ca. 1-1,5 timme) och skjutsade sedan oss, med hästar, i gårdens lilla lastbil till Soest (igen) och tillbaka. Dagens start blev en 1.10, både för mig och Bonnie. Banan var relativt enkel, men med fina och påhittiga hinder. Bedömningen innebar att man endast red en runda på tid och snabbast med minst antal fel vann. Bonnie var först ut och gick runt med två nedslag och en volt, till följd av att hon glömde vilken väg hon skulle ta. Känslan var ändå bra, så det räknades som ett okej resultat. Själv gick jag och Ärtan runt felfria och trots att jag tyckte att jag gjorde ganska snälla svängar slutade vi ändå på en andra plats! Min första holländska placering, det ni! 25 euro rikare blev jag också, till på köpet. Underbart.

Tisdag, den artonde maj

Linn och Kevin fick ännu en dotter! Det lilla (njaa...) byltet vägde 4,5 kg och hade därför varit lite svårt att klämma ut. Allt hade dock gått bra och alla mår prima. Flickan ska heta May och det sägs att hon redan är en kopia av sin storasyster. Grattis!

Måndag, den sjuttonde maj

Det blev ännu en dag av ridande, som alla övriga. Dagens höjdpunkt blev dock lite hoppning med Ärtan. Vi började med lite tekniska övningar, som inkluderade både hinder och bommar, för att sedan gå vidare på lite linjer och till slut en kortare bana. Mot slutet höjde Tom upp för mig och det blev väldigt högt! I alla fall enligt mina (smått höjdrädda) mått mätt. Hindren låg gissningsvis mellan 1.30 och 1.40 m, vilket är högre än jag brukar hoppa. Det gick riktigt hyfsat, även om det fortfarande blir lite problem mellan hindren, då min lilla pålle drar iväg och kör sitt eget race. Hindren var dock inga problem, hoppa kan hon i alla fall!

På kvällen hade vi ett drama här i vårt boende. Eftersom Milena, den polska flickvännen, har börjat jobba i en livsmedelsbutik inne i Arnhem, måste hon hämtas upp av Lucasz varje kväll. Just denna kväll var de lite senare än vanligt och eftersom kylen var helt tom vågade jag och Bonnie inte vänta på dem, med risk för att affärerna skulle stänga. I samråd med Kitty och Tom åkte vi alltså själva och handlade för oss och även lite basvaror till resten av gänget. När vi kom tillbaka var det sura miner som mötte oss. Dessa följdes senare av en ordentlig utskällning, på grund av att vi inte handlat allt de ville ha. Vår tanke hade varit att de kunde åka och shoppa till sig dagen efter, så att de kunde bestämma själva vad de ville äta resten av veckan. Denna idé uppskattades inte alls, om den ens hördes över de upprörda rösterna. De värsta brotten vi begått var att vi inte köpt någon CocaCola till pojkarna och endast tre paket bake off-baguetter. Normalt sett äter de runt 15 paket i veckan, vilket inte är normalt överhuvudtaget. Vår tanke var alltså fortfarande bara att de skulle klara sig på det i ett dygn, men det gick tydligen inte.

För att gå händelserna lite i förväg (en av de få fördelarna med att vara en dålig blogguppdaterare) kan jag meddela att denna ilska och oförmåga att prata med mig och Bonnie höll i sig ganska precis en vecka. Mogna kommentarer som "Jag är hungrig", "Kolla, nu har jag ingenting alls att äta till lunch (samtidigt som x står och kollar in i ett fullproppat kylskåp)" och "Jag är fortfarande hungrig, vet du" följde oss i dagarna två. Moget beteende kallar vi sådant. Kloka människors råd är väl att försöka strunta i det, men det är lite svårt när man både bor och jobbar tillsammans. Usch och fy. Ibland blir man tröttare än någonsin.

Söndag, den sextonde maj

Det blev en trött dag som påbörjades vid sju på morgonen, efter tre timmars sömn. Helt klart värt det ändå, med tanke på hur kul vi hade kvällen (natten) innan. Riddagen fick en lugn början med en uteritt på Cardento tillsammans med Bonnie och Placido. Detta följdes av en lika jobbig runda med Ärtan och Bonnies Wrunch. För att underhålla oss lite berättade Bonnie några roliga historier om hennes korkade häst. En dag när hon släppte ut honom på fältet hade han plötsligt, utan förvarning, blåst upp sig som en hingst och galopperat rätt ut i mitten av hagen. Där hade han tvärstannat och stirrat på en ensam, gul maskros. Detta hade han fortsatt med större delen av dagen och på kvällen var den fortfarande orörd. En Ferdinand i hästform?

För att komma igång med lite vettig ridning tog jag även ett pass med den nya snyggingen, Quick, innan lunch. Det gick helt okej och han är riktigt mysig att rida, trots den underliga galoppen. Efter lunch var det bara Viceroy kvar. Trots att jag var ganska oinspirerad var han fin, som vanligt.

På kvällen skulle var och en laga mat till sig. För Bonnie var detta lite av en utmaning. Från köket kom kommentarer såsom: "Celie, why is my meat always black?" Mitt svar blev att spisplattan var alldeles för varm, vilket också resulterar i det igenosade köket. Innifrån dimman hördes då: "Okey, thank you!". Ibland är det lätt att vara både mästerkock och coach, i alla fall i Bonnies ögon. Det blev tidig sänggång, vilket kanske inte förvånar så många. Ny dag imorgon!

Lördag, den femtonde maj

Eftersom bonnie var ledig, var jag ensam ryttarinna idag. Det blev sju hästar, vilket är lika med många hästar. Nästan lite väl många, om jag får tycka själv. Jag började med Cardento och gick sedan över till Ärtan, som fick jobba över lite travbommar. Detta kunde ju självklart inte utföras utan lite bråk först, men mot slutet gick det riktigt hyfsat. Man ska ju inte göra det för lätt för sin matte inte, suck.

Under gårdagen hade det kommit en ny hästapålle, vid namn Quick. Oj, vilken snygging det var! En femårig valack med äkta hingstnacke och utstrålning. Detta blev dagens tredje häst att rida, och han var nästan lika mysig som han såg ut. Det fanns dock ett stort minus, galoppen. Quick galopperar inte som normala hästar, utan i fyrtakt istället. Detta medför att jag skumpar omkring som en liten banan och får väldigt ont i min stackars lilla beniga rumpa. Inte kul.

Jag hann även med en fjärde häst innan lunch, eftersom jag är så oerhört effektiv och duktig (skryt, skryt, skryt... Egentligen är det ingen större bedrift, men jag kan ju låtsas.). Nästa häst ut blev nu Silverstone. Silverstone är fem år, 178 cm över manken och proportionerlig i denna gigantiska storlek. Celie blev plötsligt världens (om inte universums..) minsta människa. För att lägga till ännu en svårighetsgrad är denna häst inte lättriden, utan tung, okänslig i munnen och rädd för precis allting (hinder som bara står oskyldigt på ridbanan inkluderat). Det blev ett kort pass, kan jag tillägga.

Efter lunch gick jag ut hårt med att rida Tommy, som är stor, stark och en typisk killhäst. Till och med Kevin rider honom med graman, för att kunna få honom att utföra någon vettigt alls. Efter en halvtimme kände jag mig lätt självmordsbenägen, men han hade i alla fall blivit lite svettig så det får väl räknas som godkänt ändå. Jag gick nu vidare till Lancelot, som inte alls var lika lätt som vanligt. Hon var stel och ovillig i vänstervarvet och jag kan avslöja att mitt tålamod inte direkt var på topp. Några diskussioner senare gick det ändå hyfsat och jag gick över till sista hästen för dagen, Viceroy. Man ska spara det bästa till sist, sägs det, och det gjorde jag verkligen. Det blev ett galoppfyllt pass, som till och med inkluderade piruetter (även om de kanske inte var helt centrerade och dressyrmässiga).

På kvällen nalkades utgång, men först skulle Bonnie hämtas vid stationen. Jag lånar Kevins bil och kör dit, men vilka träffar jag på där? Jo, polackerna! Tydligen hade Kevin ringt och sagt att de kunde vänta på Bonnie där, eftersom de ändå var inne i Arnhem. Detta hade dock ingen berättat för mig (som alltid brukar hämta henne), utan det blev lite dubbelbokat. Ingen skada skedd, utan möjligen lite polsk ilska och det kan man väl bjuda på.

Väl hemma igen började jag och Bonnie göra oss vackra inför natten och vid halv elvatiden gav vi oss iväg in mot Arnhem igen. Vi hittade en jättebra, gratis och säkert jätteolaglig parkering, vilket bara det var en perfekt början. När vi kom in till partykvarteret hittade vi först inget ställe som verkade vettigt. Vi gick mest runt och funderade på var vi skulle göra av oss, eftersom det bara var folk på barer och pubar i närheten. Discona hade inte riktigt kommit igång, det visade sig att vi var lite tidiga. Till slut hittade vi Aspen Valley, som var en lokal med tre barer, massor av bord och småytor här och var för dans. DJ fanns på plats och vi kunde börja önska låtar, vilket vi sedan fortsatte med hela kvällen. Vi dansade i stort sett oavbrutet mellan halv tolv och halv tre, innan vi bestämde oss för att det var dags att dra sig tillbaka mot bilen. På vägen hem i bilen fick jag kommentaren "I'm so happy. I've finally found someone that is dancing crazier than me!" Jag väljer att ta det som en komplimang, eftersom vi hade sjukt roligt och hela kvällen var riktigt lyckad. När 90-talsklassikerna kommer igång är det party på riktigt. Jag menar, vem kan sitta still till Rednex's Cotton Eye Joe?!

Jag slänger in en svettig bild på Bonnie och mig.
Glada är vi i alla fall. I bakgrunden syns vår fanclub.
Killen i beatlesfrisyren var vår stalker for the night.

Sänggång blev det inte förrän klockan fyra och det lär bli en trött dag imorgon, men det var det helt klart värt. Det här ska göras om!

Fredag, den fjortonde maj

Idag har varit en typiskt ospännande dag. Jag har varit ledig och verkligen gått in för att göra ingenting. Större delen av dagen har spenderats framför datorn alternativt läsandes skvaller- och modetidningar. Lagom jobbigt. På förmiddagen påbörjade jag och Oscar, den stackars pojkvännen som är strandsatt i det hemska landet Norge, projektet med att leta lägenhet till hösten. Det är inte det lättaste precis... Vi söker en 2:a eller 3:a för vettig peng i närhet till universitetet och gärna även centrum. Helst ska den även vara fräsch, fin och ha mysfaktor (detta brukar dock inte gå ihop med kravet om en "vettig peng"...). Planlösningen är såklart också en viktig detalj. Har ni en lägenhet som stämmer in på denna beskrivning i bakfickan, är det bara att hojta till!
Bonnie hade en tuff dag med ansvar för alla hästars motion. Tror att hon kom upp i åtta stycken, innan dagen var slut. Efter en dusch ville hon sedan ha skjuts in till Arnhem, för att ta tåget hem över sin "lediga" dag imorgon. Bonnie har nämligen inte direkt några lediga dagar, då hon jobbar i en matvarubutik den enda dagen hon slipper härifrån. Efter lite krångel med att hitta en bil som var ledig, lämnade jag sedan av henne vid tågstationen. På vägen hem körde jag förbi Super de Boer (motsvarande vårt ICA) i Doorwerth och köpte med mig lite egen mat. Det blev bananer, äpplen, lax, en tomat och ett paket mozzarella. Lite lyx till kvällsmaten med insalata caprese, mums!

Just det, jag handlade även med mig en Barcardi Breezer och något annat i alkoläskväg, som lite färdkost inför morgondagens utgång. Jodå, ni hörde rätt! Celie ska för första gången sedan februari gå ut bland folk. Det blir troligen bara jag och Bonnie, men ska ha lika kul för det och dansa hela natten. Att söndagens ridning kanske inte blir den mest effektiva är smällar man får ta! Vi kan ju inte sitta här hemma och mögla, inte hela tiden i alla fall.

Slänger upp en söt bild på pojkvännen och mig
(jag kan ju inte bara ha hästbilder hela tiden).

Bilden är från förra sommaren, därav den härliga
solbrännan (som jag skulle kunna mörda för nu..).

Torsdag, den trettonde maj

Kevin var igång redan vid halv sju då han gav sig iväg tillsammans med Janneke, Speedy, Unico, Upstairs och Sjimmie, mot Eindhoven där tävlande väntade fram till söndag. Ganska skönt för Bonnie och mig, som nu fick ha ensamt ansvar för övriga hästar här hemma på gården. Det är ju inte så många i träning för tillfället, så vi hade det ganska behagligt med fem hästar var att rida. Jag började med Cardento, som fortfarande är mycket piggare och lättare för skänkeln. Skönt, det kanske blir en riktigt häst av honom också en dag. Just nu är han min lilla sötponny, trots att han ganska välvuxen. Efter ett pass i ridhuset gick jag vidare till Ärtan, som fick komma ut i skogen tillsammans med Bonnie och hennes Wrunch. De trivs väldigt bra ihop och Ärtan är helt förälskad, även om ibland måste säga ifrån lite om han blir för närgången (typ tittar på henne..). Vi travade och galopperade på halvlång tygel bredvid varandra, hoppade över vattenpölar och Ärtan roade sig med att sparka lite åt Wrunch, som blev alldeles förskräckt. Underbart!

Häst nummer tre blev BonBon, i förhoppning om att hon skulle ha genomgått en förvandling under gårdagen och blivit normal. Det verkade faktiskt så till en början, men efter tjugo minuter eller så var vi tillbaka på ruta ett. Hon låtsades bli rädd för ett hinder mitt på ridbanan, jag tryckte till henne lite för att hon skulle fortsätta framåt, hon svarar med att slå upp huvudet som den lilla idiothäst hon är, jag duttar till henne med spöet, hon slår upp huvudet ännu högre, jag knockas så att jag blir alldeles yr, hon fortsätter springa omkring som en galning med huvudet ut och in (ser faktiskt ut så..), jag försöker rida framåt, hon tvärstannar och ställer sig på bakbenen, jag hoppar av, är arg som en geting, rappar till henne med spöet eftersom hon fortfarande dummar sig, hon sliter sig loss och springer iväg, stannar, ställer sig på tygeln, drar sönder tygeln, blir infångad och longeras resten av passet med huvudet nerspänt med hjälp av gummiband. Jag hatar den där korkade lilla hästen.

Efter lunch red jag och Bonnie ut i skogen igen, denna gång på Lancelot (Lancelottie) och Concorde (Corrie). Vi skrittade mest, travade lite och skrattade mycket! En välbehövlig paus. Sista hästen för dagen blev Viceroy, min favorithingst (okej, den enda hingsten jag rider, men ändå). Det blev ett pass fyllt av galoppökningar, minskningar och minimala volter. Är det inte underbart när man kan göra sådana övningar utan att använda handen över huvud taget? Att rida en häst endast för ben och säte är något av det härligaste som finns. Ska jag någonsin lägga ett föl på Ärt, så ska Viceroy bli pappan.

På kvällen hade jag och Bonnie, än en gång, tänkt åka in till Arnhem och shoppa lite, men än en gång fick planerna skrotas då det var kristihim och allt var stängt. Suck... Det blev en filmkväll istället med Brokeback Mountain och lite kex. Inte helt fel det heller. Natti.

Onsdag, den tolfte maj

Vaknade upp till en grå, trist och väldigt regnig dag. Började rida Cardento, som var betydligt bättre än vanligt. Mycket piggare och villigare att gå framåt. Gårdagens lektion kanske gjorde lite nytta trots allt. Hoppas att det håller i sig, för det är ju en fin häst. Än så länge är han ju bara fyra år, så det finns kanske hopp om att han mognar lite.

Jag fortsatte sedan med Ärtan, som jag gick på ännu lite mer än dagen innan. Resultatet blev en jättearg Ärta, som vägrade göra någonting vettigt alls. Den fyra dagar långa vilan satte nog lite djupare spår än jag trodde... Vi försökte öva galoppombyten, vilket inte är Ärtan starka sida. På 20 minuter hade vi lyckats med två styck rena, resten blev kors eller blev helt enkelt inte alls. Svettiga blev vi i alla fall båda två, kan jag avslöja. Jag hann även med att longera BonBon innan lunch. Det blev en gummisnodd till hjälp för att spänna ner huvudet mellan frambenen och sen var det bara att tuta och köra. Riktigt avslappnat och fint gick det, faktiskt. Betydligt bättre än förväntat. Ridning är jag dock inte så sugen på...

Efter lunchpausen hade jag bara Viceroy att rida och resten av eftermiddagen spenderades på tävlingsförberedelser tillsammans med en arg Janneke. Anledningen till denna irritation var okänd, men den förvånade egentligen ingen. Det är inget ovanligt.

Tisdag, den elfte maj

Jag började min riddag med att bråka lite med Ärtan. Fick lite coachning av Kevin, som tvingade mig tillbaka i sadeln, få rörliga armar, använda en massa ben samt lite lätt smisk med ett spö. Ärtan var inte alls nöjd med denna behandling, som ni säkert förstår. Efter hennes hemska sjukdom (en grads feber i ett och ett halvt dygn = nästan döende) har hon varit värre än någonsin. Innan dess var hon helt okej, enligt mina mått mätt, men nu har det gått utför igen. Så är det väl alltid, ups and downs.

Häst nummer två blev min bäbis, Cardento. Vi hoppade lite för Tom, som tyckte att hästen var alldeles för lat och bara drev med mig. Ett tag blev han så upphetsad i sitt instruerande att han nästan hoppade upp och ner som en liten arg smurf. Det gick i alla fall bra till slut och vi hoppade ett räcke som nådde en bra bit över en meter. Duktig bäbis. Efter detta spektakel tog jag och Bonnie oss en lugn tur i skogen med Lancelot och Concorde. Vi skrittade bara, eftersom vi båda var för sega för att orka anstränga oss mer än så. Lite action hade vi i alla fall, då Concorde lyckades slå med huvudet så att en klick slem från mungipan hamnade i örat. Han blev livrädd och troligen även ganska förvånad. Själva höll vi på att dö av skratt.

Efter lunch tog jag ännu en gång tag i projektet BonBon. Red lite i ridhuset och hon var lika knäpp som vanligt. Kevin såg också hur hon bar sig åt och hans kommentar var bara "låt henne gå i skritten en stund istället". Jag skulle gissa att det var, om inte det allra, så i alla fall ett av de sista passen jag tvingas genomlida med den galna lilla hästen. Något fel är det...

Söndag, den nionde maj

Ärtans ben var fortfarande svullna, särskilt de bakre, men jag fick rådet att rida ändå så att blodcirkulationen skulle komma igång ordentligt. Det blev ett ganska lätt pass med en tur i kullarna på andra sidan vägen som avslutning. Blir nog vanlig ridning från och med imorgon, som det ser ut nu.

Lördag, den åttonde maj

Ärtan var helt utan feber, men det betyder inte att hon är frisk inte. Nejdå! Viruset har nu nämligen satt sig i bakbenen på vissa av hästarna, som då blir svullna som telefonstolpar. Inte kul alls. Min stackars lilla häst såg inte klok ut, men pigg och glad var hon ändå. Behandlingen fick bli promenad i snöre, vilket inte uppskattas, i alla fall inte av mig. Ärtan var dock mycket positiv till denna idé i början. Att gå är nästan lite av hennes specialitet och hon är väldigt energisk i sitt utförande. Vi småsprang alltså runt gårdsplanen, runt runt runt, i 20 minuter. Därefter hade jag tröttnat totalt, börjat få ont i benen och till och med Ärtan började ledsna.

Ridmässigt var det inte så många hästar att ta hand om, trots att Bonnie var ledig. Nästan hälften vilade av en eller annan anledning, så jag och Kevin hade det ganska lugnt. Kevin hjälpte mig lite med Zara, som nu har börjat bli sämre igen, men det gick väl inte strålande för honom heller. Domen är att om han inte ser någon ljusning vid morgondagens ridpass ger vi upp. Att ge upp innebär i det här fallet att släppa ut hästen i hage och låta henne bli avelssto. Fin stam har hon och hon har redan gett två föl. Vi får väl se hur det blir... Trist är det i alla fall, eftersom hon är så fin när allt stämmer. Tyvärr gör det ju inte det så ofta.

Fredag, den sjunde maj

Jag var ledig, men för de övriga blev det ännu en dag fylld av termometrar och feberanteckningar på whiteboardtavlan. Ärtan var idag nästan feberfri, skönt! Själv tog jag en mycket lugn och skön dag, inomhus. Ute regnade det och var allmänt hemskt. Det var med andra ord inte direkt lockande att göra några mer omfattande utflykter, än möjligen gå ut till stallet och klappa lite på hästen. Resten av dagen spenderades med tidningar, internet och Entourage, en tv-serie som vi tittade en hel del på i Italien i höstas. Skönt och välbehövligt, efter alla mina krämpor. En dag som även bjöd på tidig nattning, natt!

Torsdag, den sjätte maj

Panik i stallet! Ett virus har brutit ut! Okej, panik var kanske lite att ta i, men fyra hästar hade i alla fall feber och var allmänt hängiga. En av dessa var Ärtan, dock var hon aldrig riktigt dålig eller lämnade mat som de andra (skulle hon nog behöva vara döende innan det inträffade, men ändå..). Det blev alltså bara att inleda en ny rutin med temperaturkontroll av alla hästar minst två gånger per dag, för några dagar framöver. Lite ridning hann vi i alla fall med, även om det inte blev så mycket eftersom båda jag, Bonnie, Kevin och Laura var i stallet.

På kvällen hade jag och Bonnie bestämt oss för att ta oss in till Arnhem och de kvällsöppna butikerna för lite shopping. Detta smög sig dock då alla gårdens tre bilar var ute på vift. Trist, men inte mycket att göra åt. Istället lånade vi en dvd av Linn och donade ihop en myskväll. Så speciellt mysigt blev det kanske inte precis, med tanke på att vi inte ens kunde ta oss in till Doorwerth och köpa lite gott. Till och med cyklarna var ockuperade, av polackerna, som vi senare fick reda på hade varit inne i Arnhem. Film hittade vi i alla fall och det blev lite lagom lättsamt, Kill Bill med holländsk textning. Lite lätt frustrerande i och med att delar av berättandet göra på japanska... Inte helt genomtänkt, men det blev bra ändå. Allting går!

Tisdagen, den fjärde maj

Efter lite stallarbete fick vi ett överraskande meddelande av Kevin; vi skulle åka på tävling! Hela gänget, alltså Kevin, Bonnie och jag, tillsammans med fyra hästar. Det var bara en träningstävling, där man för 25 euro fick starta två gånger. Kevin hoppade Unico och Speedy, båda i 1.30, och nöjde sig med varsin runda. Det speciella med tävlingen, och anledningen till att Kevin åkte på träningstävling över huvud taget, var att de även hade terränghinder på den stora gräsbanan, vilket är bra träning inför derbystarter. Det fanns pulvermangrav, extra långa hinder med grusgrav, en trippelbank (som en trappa i tre steg, först upp och sedan ner), vattengravar, häck m.m.

Det värsta var definitivt trappan, som skrämde livet ur både mig och Bonnie. Det blev en himla massa velande innan vi kunde bestämma oss om vi ens skulle försöka eller inte... Höjden och svårigheten på den var ju trots allt densamma i vår 1.10-klass, som i Kevins 1.30. Till slut tog vi mod till oss och konstaterade "Hey, what's the worst that could happen? Okey, we will die.... It was nice to meet you, bye!"

Jag gick in som första ryttare av oss och gick till min (och troligen även Ärtans) stora förvåning runt med en felfri runda över de 14 hindren. Ärtan var dock lite skeptisk till hela tillställningen... För det första hade jag lånade mastodontbroddar, för att inte halka i det småblöta gräset, och Ärtan är alltid extra försiktig när det gäller sådana. Hon tar kortade steg och högre språng, gärna rakt upp i luften. För det andra har hon, mig veterligen, aldrig hoppat varken pulvermangrav eller bank tidigare i sitt liv och knappt jag heller för den delen. Efter de första nio sprången närmade vi oss pulvermangraven, som består av ett litet hinder, en nedförsbacke, ett lite större hinder, en uppförsbacke och slutligen ett litet hinder till. Först galopperade hon glatt framåt, men när vi sedan kom lite närmre började hon tveka... "Ska jag gå ner däär? I gropen?", jag fortsatte att styra mot denna grop och vi kom över hinder nummer ett. Sedan gick det långsammare och långsammare. Väl nere i gropen blev Ärtan misstänksam på riktigt, hon stannade till, som för att fråga "Seriöst? Menar du verkligen allvar?", jag sparkade henne lite lätt i magen, vilket var ett såpass övertygande svar att hon flög rakt upp, en halvmeter över hindret och fortsatte sedan ut ur graven. Ungefär samma konversation hade vi till trippelbanken. Vi kom upp och ner, men mycket långsamt och försiktigt. Hellre det, säger jag!

Bonnie var även hon felfri på hinder med sin Wrunch, men lyckades glömma ett hinder (som jag för övrigt fick göra en liten serpentinrörelse för att inte missa) och gjorde två försök på trappan, eftersom hon kom lite väl försiktigt in första gången. Båda var vi mycket nöjda med hästarnas och våra egna insatser, och det blev därför bara en runda var. Dagen bestod i och för sig av mycket mer än så, eftersom vi hjälpte Kevin med hans hästar och hade allmänt roligt tillsammans. Vi studerade till exempel Wrunch, som stod och slickade rent hans plats i lastbilen mycket koncentrerat, ända till Ärtan närmade sig med sin tunga och skulle slicka på hans sida (den var tydligen mer slickvänlig än den egna, en decimeter därifrån..). Wrunch blev då mäkta irriterad och försökte bita Ärtan, som inkräktade på hans slickområde. Det kan man ju i och för sig förstå. Vem skulle inte bli sur om någon slickade på ens plåtbit liksom...

Hemma betyder uppackning och allmänt fix och städ. Den tråkigaste biten, men ack så nödvändig. Sedan blev det tidig sänggång, för trötta tävlingsryttare. Natti!

Måndag, den tredje maj

En jobbedag tog sin början klockan åtta. Första häst ut blev Ärtan, som idag skulle visa upp sina nya förbättrade hoppkvaliteter för mina föräldrar. Tom kom ut och guidade mig lite och hjälp, vad vi hoppade! Vi började på ett enkelt räcke och gick sedan över till en oxer. Oxern nådde till slut höjder runt 1.35, gissningsvis, och räcket som vi flög över strax innan var ungefär en decimeter högre. Min lilla Ärta kan! När oxern började komma upp på lite höjder började jag dock fega lite, särskilt när vi hade en distans som inte var helt perfekt. Då tycker jag i regel att det är bättre att lägga en volt och börja om från början, än att lägga hästen i skiten och riskera ett sabbat självförtroende eller kanske till och med värre skador än så. Bra gick det i alla fall! Vi fortsatte sedan hoppa en liten bana bestående av en linje räcke-oxer med fyra korta galoppsprång, den höga oxern, en två-kombination och ett vattenhinder. Sedan var Ärtan en mycket trött Ärta och jag var en mycket nöjd ryttarinna.

Ridhuset och Ärtan som skrittas av. Visst ser hon trött ut?

I bakgrunden ses även de oerhört höga hinder vi flugit över,
tyvärr ser det ju alltid lägre ut på bild.. Mummel..

En trött och varm Ärta,

som ser ut att vara ganska nöjd med sig själv.
Tycker ni inte att hon har musklat på sig lite?

Häst nummer två blev Zara, som gick hyfsat. Hon var förvånansvärt lugnt med tanke på att vi var inomhus, men hon ville ändå inte riktigt släppa och arbeta genom kroppen. Mamma var i alla fall imponerad och tyckte att hon såg trevlig ut. Ett rätt bra betyg ändå. Efter en lunch bestående av laxpasta blev det dags för en tredje och sista häst för dagen, nämligen Sjimmie. Han gick hyfsat även han och fick med råge godkänt av päronen. Han ser dock mycket trevligare ut än han är, med tanke på att han väldigt gärna vill lägga all sin tyngd i min stackars lilla högerarm.

Zara
(min sits är inte den bästa, men potatissäcksstilen
funkar oftast rätt bra på stressade hästar..)

Eftermiddagen bjöd inte på så mycket mer jobb, eftersom både Laura, Bonnie och jag var arbetandes och snart var det dags för föräldrarna att åka tillbaka mot Weeze flygplats. Betyget för helgen var mycket nöjt och de tyckte att anläggningen var mycket finare än förväntat efter att ha sett bilder. Jag har det ganska bra här, med andra ord. Nu blir det natt!

Söndag, den andre maj

Söndag var min lediga dag, vilket i alla fall innebar en liten sovmorgon. Jag var dock uppe vid halv niotiden, tryckte i mig några mackor och tog mig sedan ut till stallet för att motionera min häst, som inte kunde ha ännu en vilodag denna vecka. Tillsammans med min mor tog vi oss en skogspromenad i duggregnet. Det var faktiskt första gången Ärtan fick komma ut i skogen här, eftersom man först måste gå en bra bit på vägen, där man riskerar att möta stora hästätande fordon. Större maskiner, traktorer och lastbilar uppskattas nämligen inte alls av min lilla dam.

Efter ett litet mellanmål tog vi oss sedan iväg, hela familjeskaran (utom häst), mot Mielo där de Holländska Mästerskapen hölls denna helg. Trots att vår gps blev lite lätt upphetsad över att vi körde på vägar som inte fanns (nybyggda motorvägar, så ingenting stämde..) och vi av den anledningen blev lite lätt försenade, kom vi ändå precis lagom för att se Kevin och Upstairs hoppa den 1.60 m höga banan. Ett litet fånigt nedslag på mitthindret i trekombinationen blev resultatet, som var med råge godkänt då det var en väldigt svår bana med endast tre felfria, om jag inte minns fel. Strax efter Kevins ritt öppnade sig himlen och regnet började ösa ner, för att sedan övergå i hagel. Ungefär i samma veva bestämde vi oss för att det var dags att ge sig av igen.

Vi tog oss in till Arnhem, där vi fönstershoppade lite. När affärerna började stänga, hade vi dock fortfarande inte hittat något som passade och vi började istället fundera lite över mat. Trots att vi fått varsin ostfralla på tävlingsplatsen tidigare, började nu våra magar kurra. Eftersom jag fortfarande var sjuk och trött, och alla var mer eller mindre blöta, bestämde vi oss för att det inte riktigt var läge för besök på någon finare restaurang. Istället tog vi oss tillbaka till Doorwerth och satte på första bästa pizzeria, Bella Italia. För att lyxa till det lite beställde vi även förrätter som vi delade, en Insalata Caprese och en Carpaccio med parmesan och ruccola. Båda var mycket goda, även om de inte levde upp till den italienska standarden. Någon som hört talas om senapsdressing på mozzarella och tomat? Till huvudrätt blev det varsin pizza, även om alternativ fanns. Ett bra val visade det sig, för den var riktigt fin. Äventyrliga som vi var beställde vi tre likadana, nämligen "Pizza della Casa" med skinka, tomat, mozzarella, parmesan och basilika. Mycket mätta och nöjda tog vi oss sedan hem till gården igen och sa godnatt ganska omgående.

Lördag, den förste maj

Jag lyckades faktiskt masa mig upp i vanlig tid, trots feber och krämpor. Hjälpte halvhjärtat till med lite stallarbete, innan kaffe och sedan ett pass med Ärtan. I samma veva vaknade päronen upp i den lilla stugan på gården (Linns och Kevins förra hus), gav sig iväg för att handla och kom slutligen tillbaka för att njuta av en frukost samtidigt som de beskådade mitt ridpass. Ärtan visade sig kanske inte från sin allra bästa sida, eftersom hon hade vilat dagen innan, men vi fick ändå beröm för utveckling båda två. Vi visade även upp några små språng, över hinder upp till 1.10 ungefär. Mamma var riktigt imponerad och till och med min far kunde se skillnad. Då är det inte illa!Kevin vaknade till liv efter ett tag och meddelade att han "tyvärr" inte hade fler hästar för mig att rida, så jag fick helt enkelt ta ledigt resten av dagen. Att jag hostade, nös, snörvlade och fortfarande hade feber kan eventuellt ha påverkat det beslutet.

Efter att ha bytt kläder, fixat till mig lite och tryckt ner lite febernedsättande blev det en tripp till Divoza, den stora hästaffären. Här skulle det shoppas! ...och så blev det också. Efter mycket kikande, provande och väljande kom vi hem med ett par shortchaps för tävling, en saltsten, ett bett, en hopfällbar stiga-upp-pall och ett skärp. Jag var väldigt nöjd och glad! Detta trots att jag inte hittade några ridbyxor, vilket jag verkligen behöver. Det är inte lätt när de slutar tillverka de minsta storlekarna... Ovanligt tråkig idé av Pikeur. Man kan ju inte heller improvisera och gå till något annat märke. Fy, det vore ju nästan som att vara otrogen...
Det blev en lätt lunch här hemma på gården och sedan gav vi oss iväg igen, efter en liten vilostund. Denna gång bar det av in till Arnhem, för fika och eventuellt lite shopping. Det blöta från ovan, som öste ner över oss, förstörde stämningen lite och vissa blev oerhört gnälliga. Tydligen hade jag valt ett kaffeställe som låg alldeles för långt bort från bilen. Jag struntade såklart i dessa klagomål och till slut hamnade vi ändå på mitt utvalda café, där det serverades underbart gott kaffe samt en liten äpple- och kanelmuffin. Väl värt promenaden, om jag får säga det själv. Så det så! Så mycket shopping hann vi inte med, eftersom vi var lite sent ute och affärerna stängde vid 5-6-tiden. Vi lyckades i alla fall hinna sno åt oss det viktigaste, nässpray. En förkyld människa utan nässpray, är en mycket, mycket ynklig liten varelse.

Ätandes middag i vår lilla stuga. Jag ser något skeptisk ut,
antagligen beroende på att jag får dela min stackars köttbit
med en fruktkniv. Bestick var nämligen något av en bristvara.

Stuga.

Utsikt över hagar och fält.

Ganska snart bar det av hemåt igen, där det serverades middag i form av oxfilé, bakad potatis, grönpepparsås och sallad. Till efterrätt blev det ostar, baguette, päron och rödvin. Det är inte helt fel att ha föräldrarna på besök lite då och då. Fruktansvärt gott var det i alla fall och vi blev mycket mätta. Diskussionerna fortsatte nästan ända fram till midnatt, innan vi bestämde oss för att fortsätta nästa dag. På vägen till mitt lilla krypin blev jag och pappa ordentligt utskällda av en uppjagad Marley. Hon hade ju inte träffat pappa innan och min förkylning hade gett mig en sådan basröst att mina lugnande försök var ganska lönlösa. Enligt Kitty hade hon varit helt tossig och bara velat gå ut, så antagligen hade det varit några icke tillhörande på gården och snokat runt. Det verkade nämligen som att hon jagade efter några andra än oss också. Lite läskigt, särskilt med tanke på att det varit sadelstölder på gårdar i närheten... Jag kom i alla fall hem helskinnad med en mycket lycklig Marley, som till slut insåg att det faktiskt bara var jag. Jag tror att vi båda somnade ganska snart efter sänggång. Natt.

Fredag, den trettionde april

Efter order av Kitty tog jag sovmorgon på grund av min hemska sjukdom. Okej, jag var inte direkt döende, men jag kände mig faktiskt lite lidande. Jag vaknade första gången vid halv åttatiden, då mina polska grannar började väsnas, men gick inte upp förrän nio. Efter frukosten tänkte jag bara lägga mig ner på sängen en minut, innan jag tog mig i stallkläderna och började jobba... Denna minut sträckte sig till klockan halv ett och innebar att jag hade sovit i nästan 14 timmar, om man inkluderar den lilla frukosthalvtimmen. Välbehövligt var det, även om jag inte kände mig i närheten av utvilad när jag vaknade.

Efter lite lunch tillsammans med Bonnie, insåg jag att jag inte skulle orka ut och rida några hästar alls idag. Som tur var har jag en snäll medarbetare och vän som erbjöd sig att ta alla hästar själv. Det var inte gigantiskt många och några, till exempel Ärtan, fick vilodag. Jag stannade i sängen även resten av dagen, ända till kvällen då jag väntade besök. Vid elvatiden såg jag en bil komma rullande i slow motion, från fel håll på vägen. "Aha, där är päronen!" och det var det. Gps:en hade gjort ett bra jobb, men även framme på rätt adress kan det vara lite svårt att hitta i mörkret. Milena kom inspringande och meddelade "Your parents are here.. You have to come quick, they are driving around in the stables!". Riktigt så illa var det faktiskt inte, men jag gjorde ändå en nödutryckning och mötte dem på stallplanen. Det blev hälsningskramar som snabbt följdes av godnattvarianten. Tanken är ju att jag ska upp och jobba vid åtta imorgon. Om jag inte fortfarande har feber.. Usch och fy. Kul var det i alla fall med lite välkända ansikten och svensktalande människor. Nattinatti för ikväll!

Torsdag, den tjugonionde april

Hade redan under gårdagen börjat känna mig lite krasslig med halsont och hosta. Detta sjukdomstillstånd hade förvärrats under natten och jag var inte pigg alls när jag vaknade. Inte kul. Jobb blev det i alla fall på förmiddagen och jag hann rida Ärtan och ett par hästar till. Efter lunch tvingade extramamma Kitty mig bums i säng. Vi hade i och för sig tillräckligt mycket folk ändå, om inte för mycket, så jag behövde inte direkt ha dåligt samvete.

Utgången som jag och Bonnie hade planerat för kvällen blev inget av, av förståeliga skäl. Det var nämligen Queen's night i Holland, vilket innebär party, party! Tanken var att vi skulle åka in till Arnhem och hitta något lattjo ställe och sedan dansa loss i alla fall halva natten. Istället blev det en lugn filmkväll, där det bjöds på chips och en holländsk snyftare med subtitles på engelska. Under slutscenerna när den cancersjuka kvinnan skulle säga adjö till man och 5-årig dotter, satt både vi båda och storbölade i soffan. Lite lagom ansträngande en kväll som denna. Vi kom dock fram till att det snarare var en feel bad-movie, än något annat. Efter att ha torkat tårarna blev det tidig sänggång.

Tisdag, den tjugosjunde april

Började dagen med ett pass med Ärtan. Hon har börjat bli väldigt samlad nu faktiskt och efter en stunds jobbande var hon helt genomsvett. Något som vi har problem med är dock galoppombytena, som inte riktigt vill sig. Antingen blir det korsgalopp (alltså högergalopp med frambenen och vänster med bak, eller tvärtom) eller så ignorerar hon totalt mina hjälper, tills vi tvingas svänga och hon faller in i korsgalopp ändå. Frustrerande, men vi fortsätter kämpa!

Nummer två blev Cardento, som jag hoppade lite med Kevins hjälp. Han hoppar riktigt bra, den lille hästen, men det är lite svårt att hitta en bra distans för mig. Han har dålig egen bjudning och är för ung och svag för att samla ihop. Detta gör att han gärna kommer med stora steg och får då en avsprångspunkt långt ifrån hindret, vilket leder till längdhopp. I slutet gick det dock bättre, när jag började få honom aningens mer ihop utan att han saktade av. Tredje ut för dagen var Zara, som gick lite halvtaskigt i början med tog sig mot slutet. Även hon fick hoppa lite och efter några hysteriska språng slog hon till med ett riktigt kanonhopp! Den lilla detaljen att den enda gången jag kan få henne tillräckligt lugn och aktiv med ryggen är när hon skiter samtidigt, kan vi väl ta lite inom parentes...

Efter lunch tog jag tag i projektet BonBon igen. Det gick något bättre än igår, men hon är fortfarande inte rolig. Ibland funderar jag allvarligt på om det är något fel i huvudet på henne.. Det skulle verkligen inte förvåna mig. Resten av eftermiddagen flöt på lugnt och fridfullt och ägnades till största del åt lädervård.

Fridfullt var det i alla fall ända till kvällsfodringen då jag och Bonnie höll på att få ett mindre utbrott på Janneke. Upstairs får nämligen något slags fodertillskott, som inte ska ges i anslutning till varje mål. Kruxet är att hästen inte får äta fem minuter innan/efter medlet ges, eftersom det då inte tas upp lika bra. Tillbaka till problemet med Janneke. Hon hade precis borstat och gjort i ordning Upstairs efter Kevins ridpass och skulle precis släppa in honom i boxen, där mat var inlagd. Bonnie säger då till henne att vänta, ge medicinen och ställa hästen i spolspiltan i fem minuter innan han får tillgång till sin mat. Bara för att säga emot tycker då Janneke att det är en betydligt bättre idé att han får äta först och att vi sedan väntar, ger medlet och väntar ytterligare. Denna idiotiska plan innebar att vi först fick vänta en kvart på att hästkräket skulle äta upp sin mat, sedan binda upp honom i boxen, för att han inte skulle nå höet (ni kan tänka er hur mycket han uppskattade denna behandling...). Vänta några minuter, ge medicinen och sedan vänta en stund till, innan vi kunde släppa honom lös. Sammanlagt tog det alltså en halvtimme, där vi fick gå runt och vänta, istället för fem minuter som min och Bonnies plan hade gått på. Som en liten detalj kan jag också meddela att Janneke åkte hem, så hon drabbades inte ens själv. Ibland undrar man... Suck.

Måndag, den tjugosjätte april

Måndag betydde hemresa, men framför allt födelsedag för Oscar. Han väcktes (utan sång, för allas vår trevnads skull) till en framdukad frukost med varma baguetter och ett födelsedagskuvert vid sin plats. Allmän uppvaktning som var mycket uppskattad. Strax därefter blev det skjuts till flygplatsen och ett hej då som följdes av lite tårar. Det är vid sådana tillfällen man frågar sig vad man egentligen gör här... Visst, jag får den avundsvärda möjligheten att arbeta med min hobby och stora intresse, men ibland undrar man ändå om det är värt det. Oftast är det väl det, men kanske inte alltid...

Bilresan förflöt utan problem, jag hittade hem och sedan var det bara att återgå till vardagen. Innan lunch hann jag med Cardento och Zara. Zara gick riktigt dåligt, men om det berodde på hennes eller min dagsform är väl lite svårt att säga. Det blev inte många timmars sömn i natt och om man sedan lägger till ett par timmars bilkörning, lite känslomässig obalans och fysisk trötthet, så får man inte ut någon riktig toppryttare precis. Jag hade även huvudvärk större delen av dagen, men det kom jag senare på att det med all säkerhet var kafferelaterat. Dumma pojke som kräver skjuts mitt under kafferasten.

Efter jobbet var det dags för en tur till Lidl. Jag har ju haft det så lyxigt nu när jag har fått handla och laga min egen mat, så att jag nästan glömt att de andra kanske också behöver något att leva av. Det är ju i och för sig inte mitt ansvar, de är ju vuxna och kan eventuellt klara sig själva. På vägen ut från gården lyckades jag i mitt zombieliknande tillstånd skrapa Kittys bil mot en stupränna. Det blev två små repor, men vi såg sedan att hela området runt omkring var olackerat och i annan färg, så vi anade att det inte var första gången det hänt. För att komma till och från carporten måste man nämligen köra genom en trång passage i sväng... Det visade sig vara ett helt riktigt antagande och Kitty bara viftade bort det. Att hon sedan inte ens kunde hitta reporna gjorde bara att allt kändes lite bättre. Efter middag blev det en tidig nattning. Puh, vilken dag.

Söndag, den tjugofemte april

Ännu en jobbedag att påbörja 08.00. Oscar tog det lite lugnare och kom inte ur sängen förrän tio - halv elvatiden. Lyxlirare... På gården var det full fart redan från tidig morgon, då Kevin skulle iväg på tävling med fem hästar. Det medför en hel del pyssel, bök och stök, kan jag meddela. Saker ska packas, hästar borstas, manar och svansar redas ut, hovar fettas in och rena, fina täcken ska läggas på, innan hästarna kan gå på lastbilen. Övriga förberedelser vad klara redan sedan gårdagen.

När Kevin tagit sig iväg och vi övriga druckit en kopp kaffe, var det dags för de vardagliga sysslorna att fixas. Jag började rida Cardento och gick sedan över till Zara. Den sistnämnda gick faktiskt riktigt, riktigt bra, trots värmen. Under dagen var det en bra bit över 20 grader och med den vita sanden på utebanan blir det riktigt stekande. Jag har faktiskt börjat få en riktigt fin bränna på armarna och i ansiktet nu i alla fall. Då känner man sig genast mycket fräschare.

Trots att jag var ensam ryttarinna idag, hade jag inte alls mycket att göra. Inte mer än tre hästar på hela dagen eftersom många var borta, andra tävlat igår, några skadade och flera hade vilodag. Under eftermiddagen skulle det komma kunder till BonBon, som jag skulle ta hand om och visa upp. Innan dess hade jag inget särskilt att göra utan tog, efter förslag av Kitty, en långlunch med Oscar. Vi gick till slottet och åt varsin riktigt fin macka på kaféet där. Självklart beställde vi olika sorter, så att vi sedan kunde dela. Jag tog en lax och zucchini-panini, medan Oscar valde en BLT med något slags specialbröd. Vet inte om det var särskilt för området eller slottet, gammaldags eller liknande, men gott var det i alla fall. Riktigt mysig miljö också, på slottets innergård. Efter maten blev det varsin cappuccino och en bit äppelkaka. Underbart!


Tillbaka på gården fick BonBon sig en skönhetsbehandling, så att ägaren nästan blev helt till sig och utbrast i ett förtjust "Oh, you've made her beautiful!". Riktigt lika vacker blev kanske inte ridningen, då den lilla 4-åringen som var så snäll att rida in, nu har börjat kaxa till sig och testa vad hon kan komma undan med. Jag får nog trimma henne någon månad till, innan det är läge att visa upp henne igen. Tjejen som var intresserad av henne satt upp, skrittade runt lite, travade några steg och hoppade sedan av. Då var hon ändå van vid problemhästar och liknande... Hm, vi får väl se vad det blir av lilla BonBon.

Efter jobbet hade jag planerat en mysig kväll för två, men det sket sig nästan direkt. Bonnie ville bli hämtad på stationen i Arnhem och polackerna kunde inte köra bil, då de redan lyckats hinna knäcka några öl. Happ, vad kul! Det var väl bara att ge sig av då. Innan vi stack hann vi i alla fall med några vitlöksbröd var, för att stilla den värsta hungern. Stackars Bonnie kunde väl knappt andas där inne i bilen av våra stinkande andedräkter, men hon klagade inte i alla fall. Väl hemma igen lagades en fin middag bestående av kycklingfilé, ris, sås och tomater. För att ta vara på så mycket som möjligt av tiden tillsammans blev det sen sänggång. Hörs imorgon.

Lördag, den tjugofjärde april

Vaknade upp till en ledig dag lika tidigt som inför en arbetande sådan, eftersom väggarna är som papper här. Det var lite trängre än vanligt i min lilla säng, men jag klagade absolut inte. Tvärtom. Vid strax efter åtta lyckades vi masa oss upp för att sedan fixa lite frukost. Stackars Oscar blev nästan lite ställd när han såg mina nya matvanor... Chocken fullbordades när jag efter avslutad måltid gnagde i mig hans lämnade smörgåskanter. Det var nog första gången jag har ätit mer än min 188 cm långe viking till pojkvän.

Förmiddagen spenderades på tävlingsförberedelser (så var det med den lediga dagen...), såsom tvätt, smörjning och allmänt fix och don. När Ärtan och alla grejer var skinande rena, glänsande och packade bar det av mot tävlingsplatsen, Shaijk(?). Vi gav oss iväg vid klockan 14 och resan tog inte mycket mer än en halvtimme. Smidigt. Väl framme gick folk redan banan och vi fick reda på att vi startade som nummer 6 och 7. Hjälp! Vi gick alltså banan, som var riktigt klurig för att vara en liten 1.10, och satte sedan genast igång att göra i ordning hästarna. Det var bara jag och Bonnie som åkte med våra hästar, så även det var ganska snabbt gjort. Ärtan var laddad till bristningsgränsen som vanligt och skuttade mest omkring och var irriterande. Efter att nästan ha blivit överslängd till andra sidan av Kevin, började framridningen direkt. Den gick på cirka 20 minuter, sedan fick vi se oss som hoppade och klara eftersom vi blev inropade på banan. En felfri runda blev det, även om jag hade behövt en minst dubbelt så lång uppvärmning för att få henne i den form jag helst velat. Distanserna var en aning långa, vilket passade oss perfekt och det mesta stämde, även om man alltid kan finslipa lite på detaljerna. Det blev ett godkänt både från vår coach, Kevin, och min enmansfanclub, Oscar.

Bonnie hoppade precis efter mig och gjorde en runda med ett nedslag (har jag för mig..), men inte helt rytmisk. Finns lite mer att slipa på där, tror jag. Vi såg även Rodrigo, min gamla arbetskamrat, rida en unghäst i samma klass. Efter att Kevin bytt några ord med honom var det bara att slänga på hästarna på lastbilen igen och ge sig av hemåt. Strax efter klockan 16 var vi hemma på gården igen och det är vad jag kallar turbotävling. Lite drygt två timmar inklusive resa och tävlingsritter av två ekipage. Inte illa!

Lite städning och plock senare var det dags för mat igen. Dagens middag fick bli varsin stekt spättafilé med pasta, béchamelsås och gröna ärtor. Även till detta serverades en insalata caprese. Inte för att det passar till fisken, utan mest för att det är så otroligt gott. Trots att det blev några riktigt mästerliga måltider under denna helg, fotograferade vi faktiskt inte våra verk. Detta är säkert något som förvånar er som följde vår förra, gemensamma blogg från italienska Siena. Mycket mer än så hände inte under kvällen, mer än att vi flyttade in i stugan på gården istället. Stugan är alltså Kevins och Linns förra hus, som nu står ledigt för gäster och kunder. Perfekt för oss med en lite bredare säng och ett eget kök att styra och ställa i. Godnatt!

Fredag, den tjugotredje april

Ryggen var idag något mindre hemsk, så jag lyckades ta mig igenom fyra hästar i alla fall. Vissa av dem fick riktiga kortpass, men det överlevde de nog. Jag började med Cardento, sedan Ärtan, BonBon och Zara. Ärtan fick ett hoppass inför tävlingen, som är flyttad till morgondagen. Ooooj, vad bra det gick. Från första språnget kände jag att det var en ny häst jag satt på. Helt galet. Jag tror minsann att hon precis blev lite dyrare... Vi hoppade en linje räcke - oxer med tre galoppsprång emellan, två fristående räcken och en kombination räcke in - oxer ut. Hindren låg på höjder mellan 1.00 och 1.30 m, och jag tror inte att vi kom fel på en enda distans.. Underbar uppladdning!

Eftermiddagen fick jag ledig. Min lunchrast spenderades med att slänga i mig lite käk, hoppa in i duschen och avslutades med ett snabbt försök att göra mig lite vacker. Efter lite stök och bök med en lånad GPS gav jag mig sedan iväg mot Weeze flygplats. Ett litet problem var att jag inte lyckades få igång ljudet på min lilla navigator. Detta medförde att jag med jämna mellanrum var tvungen att kolla ner mot växelspaken där den låg, för att se att jag var på rätt väg. Som tur var hade jag även fått en muntlig vägbeskrivning av Linn, så egentligen hade jag inte ens behövt gps:en, men det kändes ändå säkrast efter min lilla Divozainsident tidigare...

Jag hittade i alla fall, även om jag blev lite sen på grund av diverse bilköer och fredagstrafik. Utanför terminalen hittade jag någon jag kände igen, trots att det gått två månader sedan sist. Ett underbart återseende och vi kom fram till att det får bli den längsta tiden från varandra någonsin. Många pussar och kramar senare fortsatte vi tillbaka hemåt igen. Själv var jag helt hyper över att få prata svenska med någon igen, på riktigt. Visst, jag pratar med Linn och Kevin ibland, men det blir ändå inte samma sak.. Och på engelska, som jag talar med resten av gänget, kan man inte alltid förmedla precis det man vill säga. Jag pratade alltså nästan oavbrutet under hela bilresan, som tog ett stopp vid Super de Boer i Doorwerth för lite middagsshopping. Härligt att få laga mat tillsammans igen och kunna äta precis vad man vill, utan att snåla eller drunkna i polska kryddor.

Tillbaka på gården blev det presentation för Bonnie (min man fick godkänt med råge) och några polacker som vi lyckades haffa på vägen och sedan en visning av gården. Jag berättade även allt om alla hästar, trots att den stackars pojkvännen inte var ett dugg intresserad. Sådant får man tåla om man väljer att ha ihop det med en hästtjej. Därefter var det dags för middag. Vi snodde ihop varsin bit fint oxkött, som serverades med pasta, sås och en insalata caprese. Jag har saknat riktig mat, god mat, och någon att laga den tillsammans med.

Senare under kvällen hände inte så mycket mer. Det blev mycket mys och prat, innan sänggång. Imorgon är det dags för kombinerad ledig dag/tävlingsdag. Vi får väl se hur det går! Natti.

Torsdag, den tjugoandre april

Flygen har nu börjat gå igen. Det ser positivt ut och förhoppningsvis kommer jag imorgon få besök. Pojkvännen flyger från Oslo till Düsseldorf mitt på dagen, om allt går som det ska. Det har det inte gjort hittills kan vi säga.. Först började vulkaneländet spruta ur sig en massa aska dagen innan han skulle komma hit förra veckan, och nu idag upptäckte han att passet var försvunnet. Tydligen hade en av rumskompisarna haft födelsedagskalas och någon av hans trevliga vänner hade lyckats slänga ut det genom fönstret. Med eller utan avsikt spelar inte så stor roll i det här fallet, det ska bara inte hända. Någon hade i alla fall hittat det nere på gatan, lämnat in det till polisen, som sedan skickat det vidare till svenska ambassaden i Oslo. Stackars Oscar var nästan utbränd efter allt letande, ringande och springande fram och tillbaka, men till slut var det ändå tillbaka i rätt händer.

Min dag var inte riktigt lika händelserik. Jag hade fruktansvärt ont i min rygg, vilket antagligen beror på en sträckning i ischiasnerven. Detta innebär att det känns som att någon hugger med en liten kniv in i min rygg varje gång jag rör det högra benet. Det gör man ganska ofta, kan jag avslöja. Jag tror att det började i måndags då jag hoppade både Ärtan och Zara. Troligen lyckades någon av dem (eller båda?) vrida till mig på något sätt i något språng. Hur som helst var det riktigt illa idag och det resulterade i endast en riden häst, nämligen Cardentovalacken. Efter denna enda ritt var jag näst intill döende och gick mest omkring och försökte hjälpa till bäst jag kunde, handikappad som jag var. Alla rörelser som innebär att man lägger tyngd på högerbenet gör ont, t.ex. att putta/dra saker, att spänna sadelgjord, att böja sig, att lyfta saker och att gå. Saker som försvårar livet betydligt, särskilt i ett stall. Jag var med andra ord lätt gnällig. Får hoppas att det lägger sig till imorgon, så att jag kan arbeta lite igen. Natt!

Tisdag, den tjugonde april

Många hästar att rida även idag, men precis som igår var det vissa som skulle ta det lite lugnt efter akupunkturbehandlingen. Jag inledde dagen med BonBon, som jag glömde sätta på snokrem. Detta innebar att hon sprang runt i full fart med pyttesmå travsteg och försökte galoppera iväg så fort hon fick chansen, utan att jag hade särskilt mycket alls att säga till om. Efter halva passet gav jag upp försöken och gick till stallet och hämtade något att sno ihop hennes mun med. Därefter var hon som vanligt igen, om än lite lätt förbannad över att förlora sin nyvunna frihet.

Under gårdagskvällen hade det tillkommit ett par nya pållar i stallet. Det var två lovande fyraåriga valacker, en brun efter Concorde och en skimmel efter Cardento. Cardentoskimmeln är en riktig snygging, som var hingst till för bara några veckor sedan. Honom fick jag äran att rida! Lite lat, men ändå känslig och byggd för att gå i form med riktig hingstnacke. En väldigt kompakt typ av häst och inte är så jättehög över manken. Jag fick även hoppa några skutt med honom. Det krävde lite övertalning, som alltid med unghästar, men oj vad han hoppar! Helt underbart runda och fina språng. Jag tror att det kan bli en ny liten stjärna och det vore kul om jag fick följa honom lite. Bonnie fick rida den andre unghästen och det gick väl inte riktigt lika lysande. Han var lite mer framåt, men också fegare och inte alls lika hinderklok. Får se om det är något intressant eller vad som händer med honom.

Innan lunch hann jag även med Unico som bara skulle skrittas och travas. Det tyckte han var ganska trist och var därför snudd på slö. Jag får väl erkänna att jag inte var så jätteinspirerad jag heller, men ändå.. Efter lunch fick Ärtan och Viceroy liknande pass. Ärtan var betydligt bättre i fötterna idag, men på hård mark eller mindre voltspår märks det fortfarande av. Ingen tävling imorgon alltså.. Typiskt! Sista hästen för dagen blev Zara som bara skulle skrittas. Det blev en runda ute i naturen tillsammans med Bonnie på Tommy. Mysigt och möjlighet till lite tjejsnack. Vi har faktiskt börjat bli riktigt goda vänner nu, vilket känns jätteskönt. Behöver någon att kunna prata med, särskilt när Janneke är bitchig.

Efter jobbet blev det lite välbehövlig matshopping. Väl hemma igen svängde jag ihop en Carbonara till mig, eftersom jag trodde att polackerna redan hade ätit. Så var dock inte fallet, utan jag fick ännu en tallrik mat serverad framför mig lite senare, vid niotiden. "Mums" sa min mun, men "noooooo" skrek magen som redan var alldeles för mätt. Efter några tuggor valde jag dock att (för en gångs skull) följa magens råd (tur, för annars skulle den garanterat spruckit..) och sparade Milenas mat till morgondagens lunch. Nu blir det sängen och förhoppningsvis en god natts sömn. Natti!

Måndag, den nittonde april

Dagen första häst blev Ärtan, som idag fick sig en genomkörare inför tävlingen vi är anmälda till, på onsdag. Jag hoppade alltså lite för Kevin och det gick riktigt, riktigt bra måste jag säga. Det var inga gigantiska höjder, men en av oxrarna låg väl på 1.30 i alla fall, medan resten var lite lägre. Vi tränade på att Ärtan skulle hålla sig i en rund form hela vägen fram, hitta en avsprångspunkt intill hindret, landa i rätt galopp och sedan komma tillbaka så snabbt som möjligt efteråt. Det blev många språng och inte ett enda var riktigt dåligt, om jag får bedöma det själv. Självklart fanns det detaljer att slipa på och vissa linjer fick jag ta om många gånger, innan de godkändes av perfektionisten Kevin. Efter ridpasset fick jag omdömet att jag har bra öga och känsla, men behöver bli lite mer bestämd och konsekvent. Helt enkelt våga lite på mig själv och sedan rida efter min ursprungliga plan, utan att ge efter för hästens eventuella åsikter. Klokt, bra och nyttigt!

Näst ut blev Zara, som fortfarande är som en helt ny häst att rida. Blir underbarare för varje gång och det känns som att jag börjar hitta alla knappar på riktigt nu. Vi hoppade även några språng och då blev hon genast lite mer spänd, men det gick ändå helt okej. Otrolig förbättring, vilket ledde till att vi som avslutning hoppade en linje med räcke in, tre galoppsprång och oxer ut. Det var otänkbart för en vecka sedan! Galet.

Eftersom de första två hästarna fick ganska rejäla pass fick det räcka för min förmiddag. Under lunchpausen fick Ärtan nya skor, så att hon skulle vara fin med nypedikyrerade fossingar inför tävlingen. Så blev det dock inte. Eftersom jag var uppe och åt, istället för att övervaka händelseförloppet, slutade det hela med att hon hade alldeles(!) för korta hovar och under eftermiddagen knappt kunde stödja på frambenen. Hon var jättehalt. Kul. Förhoppningsvis har han bara kommit lite för nära kötthoven, så att min lilla prinsessa blev lite öm i de känsliga små hovsingarna. Är det något värre än så... då... morr.

Under eftermiddagen kom även två tjejer och utförde akupunktur (som inte fick kallas för det, men ingen visste skillnaden. Nålar som nålar?) på några av hästarna. Detta gjorde att eftermiddagens schema ändrades om lite. Jag red BonBon först och sedan påbörjade jag ridskolehästens pass. Det fick dock avbrytas efter en liten stund, då Linn ringde och sa att lastbilen var på väg för att tranportera honom till sitt nya hem, Sverige. Det fick bli en snabbdusch och schamponering, innan det stora fordonet rullade in på gården. Med sig tog den även en 4-åring som Loppan även köpt och Nintender, som skulle med till Sjöbo.

Kvar var bara de akupunkterade hästarna som skulle longeras i skritt och trav. De fick inte galoppera alls på ett par-tre dagar, vilket medförde att det första de gjorde när de sattes på lina var att ge sig iväg i full galopp. För att riktigt se till att inte följa doktorns råd över huvud taget, klämde de även in några bocksprång. Suck. Positivt med dagens behandling var i alla fall att de upptäckte att Zara var öm i Hamstrings (muskler, baksida lår för oss sett) , vilket mycket väl kan förklara varför hon har så svårt för att hålla sig i balans. Hoppas, hoppas, att det är boven i dramat och att behandlingen hjälpte!

Till kvällen gjorde jag parisare till mig och Bonnie, vilket var gott men svårätet. Macka, sallad, biff och stekt ägg i ett litet torn är inte helt lätt att balansera. Särskilt inte hela vägen in i munnen.. In kom det i alla fall till slut och nu är jag mätt, glad och god. Godnatt!

Söndag, den artonde april

Ledig dag, äntligen. Att jobba åtta dagar i rad är lite väl bra, faktiskt. Den här veckan hade jag dock en anledning till att jobba ända till helgen, men det satte den isländska vulkanfan effektivt stopp för. Oscar, pojkvännen i landet långt långt borta (Norge), skulle nämligen kommit på besök i fredags, för att stanna till måndag. Tack vare att större delen av flygtrafiken i hela Europa stängdes ner, blev planerna dock ändrade. Om allt går som det ska och vindarna inte vänder sig mot oss, ska han istället komma hit nästa helg. Vi har faktiskt inte setts på två hela månader då, vilket är alldeles för lång tid.

Dagen spenderades till större del i en stol ute i solen vid sidan av ridbanan, vilket i slutet av dagen ledde till bränna och soleksem. Där roade jag mig med musik från i-poden, en god bok och lite underhållande ridning från mina kollegor. Lite då och då kom även Linn och Lilly på besök och vi lekte skojiga lekar som "hitta stenar", "stenarna hoppar (kastas) iväg", "hämta stenarna igen" och den mindre populära "slarva bort stenarna, så att gråt och tandagnisslan uppstår". Lilly är dock ett av de få barn jag faktiskt tycker om! Hon är alltid så glad och gullig, och det är sällan man hör henne bråka. Hon plockade även "wooow" till oss, vilket i detta fall var en pingstlilja, och rynkade på nästan när hon såg lite "Ba!" (smuts) på marken. Jag heter fortfarande Titti och har till och med börjat lystra till detta namn (visst är jag väldresserad?!). Små barn har en förmåga att dras till och tycka om mig, vilket jag verkligen inte förstår varför... Jag är inte den lekande typen.

Ärtan fick gå ute i hage under hela eftermiddagen och äta en massa gräs och påbörja uppbyggnaden av sommarmagen. Hon fick även en nästan lika matglad kompis, nämligen Loppans blivande ridskolehäst. När jag kom ut för att titta till dem, hittade jag dem betandes sida vid sida. De var så gulliga att jag bara var tvungen att ta några kort. Enjoy!